AUTHOR’S NOTE: Som vanligt – stort tack till mina betaläsare, Plumeria, Lowi, Naadi Moonfeather och Darklites! Jag lade till och skrev om en del efter att jag fick deras kommentarer, och eventuella misstag är helt och hållet mina egna.

Author: Penguin

Title: SNÖ OCH SVART VATTEN

"The sympathetic connexion supposed to exist between a man and the weapon which has wounded him is probably founded on the notion that the blood on the weapon continues to feel with the blood in his body."
Sir James Frazer, The Golden Bough

FEMTE KAPITLET – Norrsken

SEPTEMBER 1998

Hogwarts-akademins allra första termin inleddes med dämpad pompa och ståt. Några få journalister och framstående gäster hade bjudits in till invigningen, annars deltog bara studenter och personal.

Arkitekturen på Akademin var väsensskild från Hogwarts skola men inte mindre imponerande för den skull. Som Hermione påpekade för Harry när de bänkade sig i den stora aulan inför invigningsceremonin skulle störande element av typen Myrtle eller Peeves tack och lov lysa med sin frånvaro här.

”Men det är klart,” tillade hon torrt, ”man vet aldrig. Dumbledore kanske har övertalat några av spökena att flytta hit för stämningens skull.”

Harry skrattade.

Invigningstalet hölls av en fruktansvärt nervös man från Internationella kommittén för magisk utbildning. Han var så darrhänt att han rev ner sina pergamentblad från talarstolen gång på gång och var tvungen att hämta upp dem med Accio, och för varje gång blev han allt rödare i ansiktet och rösten allt darrigare. När han äntligen var klar samlade han ihop sina anteckningar och klev ner från podiet med uppenbar lättnad. Harry torkade svetten ur pannan.

”Jag hörde knappt ett ord av vad han sa,” viskade han till Hermione. ”Jag blev så nervös av att han var nervös.”

”Du missade inget," viskade hon tillbaka. "Det var mest en massa ord som inte betydde så värst mycket.”

”Förvånar mig inte.”

”Internationella kommittén för magisk utbildning…!” Hermione fnös. ”Jag hoppas verkligen att han aldrig har undervisat. Om han har det tycker jag synd om hans studenter.”

Draco, som satt långt bak i salen, såg dem luta sig mot varandra och viska.

Han hade tillbringat hela sommaren på Hogwarts. Då och då hade han hjälpt Akademins bibliotekarie att packa upp och systematisera böcker och några gånger hade han druckit te hos Dumbledore, men annars hade han haft mycket tid för sig själv. Det hade varit en lång, ensam, deprimerande, frustrerande och tidvis underbar sommar. På sätt och vis hade han haft det sommarlov han alltid hade drömt om när han var liten: Ingen hade sagt åt honom vad han skulle göra och när, ingen hade sagt åt honom att stiga upp på morgonen, hela dagarna hade han gjort vad han ville och hade kunnat vara uppe hela nätterna om han haft lust. Ironiskt nog var det för sent för ett sådant sommarlov. Han hade vuxit ifrån den där enkelheten som funnits när han var barn. Så enkelt var ingenting längre.

Draco såg Granger luta sig mot Potter och viska något i örat på honom så att han började börja skratta. Någonting knöt ihop sig till en hård, nervös knut i Dracos mage. Han var inte alldeles säker på om han var rädd, förväntansfull eller spänd – eller kanske alltihop på en gång. Han ville lära känna Potter och nu var chansen här. Nu gick de på samma program på Akademin och skulle tillbringa hela dagarna tillsammans, mer eller mindre.

Dumbledore klev upp på scenen och strålade mot åhörarna medan han klippte av sidenbandet med en enorm gammal sax och förklarade Akademin officiellt invigd. Applåder bröt ut, och istället för att falla till golvet förvandlades det avklippta bandet till hundratals fjärilar i alla regnbågens färger. De fladdrade och virvlade i ett färgsprakande moln upp mot det välvda glastaket, där de löstes upp och försvann.

När publiken reste sig och började vandra ut ur den imponerande aulan gensköt Draco Potter och Granger och fick nöjet att se Potter rodna.

”Malfoy!”

Det var ingen lugn och samlad hälsning, direkt – snarare ett kraxigt och förvånat litet utrop. Den hårda knuten inuti Draco löstes upp och han blev alldeles varm. Var det verkligen möjligt att Potter var nervös för att träffa honom också…?

”Potter,” svarade han, mer road nu. ”Och Granger också. Kul att se dig.” Hans artiga tonfall hade en tydlig underton av ironi.

”Hej,” sade Granger stelt och såg mer än någonsin ut som om hon just hade svalt sin trollstav. ”Hur kommer det sig att du kom in på Akademin, Malfoy?”

Rakt på sak som vanligt. Ingen finkänslighet där.

”Av samma skäl som du, antar jag. Begåvning och bra betyg.”

Granger öppnade munnen och stängde den igen. Som en fisk. Det syntes tydligt att det irriterade henne oerhört att bli svarslös, men hon visste inte hur hon skulle hantera en förolämpning som samtidigt var en komplimang. Dracos specialitet. Han log lojt mot henne.

Potter var fortfarande lite röd om kinderna, och hans förvirring i förening med Grangers tysta ilska fyllde Draco med stillsam triumf. Visserligen var han osäker på många sätt, men han hade inte glömt hur man manipulerade folk och spelade ut dem mot varann.

”Var bor ni?” frågade han.

Grangers ögon gnistrade farligt nu och hon verkade vara på väg att stampa med foten som en femåring och säga ”det talar jag aldrig om; hellre dör jag!” men Potter lyckades samla sig och säga: ”Hus C, högst upp. Du då?”

”Våningen under.”

Draco var tvungen att undertrycka en grimas när han sade det. Vissa saker gick visst aldrig att ändra på. Hur mycket han än försökte och vilken status hans namn än gav honom, befann han sig alltid på våningen under Potter.

Potter verkade inte se symboliken, eller åtminstone låtsades han inte om den. Han bara nickade och log och rodnade lite igen, av glädje verkade det som. ”Vad bra.”

Grangers ansiktsuttryck sa tydligt: Vad är det som är så bra med det? Hon såg på Draco som om han vore en av Hagrids giftpaddor. Bara för att reta henne log han mot henne igen.

“Ska ni gå på mottagningen?”

”Man kan ju inte missa champagnen,” sade Potter och skrattade. ”Det gör jag aldrig om jag kan låta bli. Patetiskt, va? Men så blir det när man är fattig när man växer upp.”

Det var bara en kommentar i förbigående men Draco blev intresserad.

”Är de fattiga, dina mugglarsläktingar?”

Granger fnös föraktfullt som om han hade sagt något obeskrivligt dumt, men Potter förklarade tålmodigt och utan förlägenhet: ”Nej, de är inte fattiga. Inte jätterika heller, men de har det rätt så bra ställt. Jag menade bara att de inte direkt slösade några pengar på mig.”

Draco sneglade på Potter och kände sig lite ställd av den oväntade informationen. Det var så mycket han inte visste om Potter, så mycket han aldrig hade förstått... Han var inte säker på om han ville veta, inte säker på om han var mest rädd eller mest intresserad.

”Du får väl kompensera nu då,” föreslog han. ”Det ser ut som en rätt imponerande fest, faktiskt – åtminstone på lite avstånd. Vi ses.”

Han nickade åt dem och försvann bort mot de dignande borden där folk började samlas i klungor och brickor med champagneglas långsamt gled omkring i luften.

Harry vände sig mot Hermione som fortfarande var alldeles mörk i ögonen.

”Men kom igen nu, Hermione! Är det verkligen så farligt att jag pratar med honom?”

Hon bet ihop tänderna och vägrade titta på honom.

”Varför är du så ormtjusad av honom plötsligt?” slängde hon tillbaka.

”Jag är inte alls ormtjusad! Jag vill bara ge honom en chans. Vad är det för fel med det?”

Hermione fnös. ”Ge honom en chans? Du är ju som en hundvalp som skuttar runt fötterna på honom och snubblar över dina egna tassar för du är så ivrig att han ska tycka om dig.”

Harry rodnade häftigt av ilska och förlägenhet. ”Det där var orättvist!” sade han och rodnade ännu mer för att det lät så barnsligt. ”Jag är inte alls... jag vill inte alls att...” Han avbröt sig och tog ett djupt andetag. ”Varför beter du dig så här helt plötsligt? Jag trodde inte du hade något emot att jag pratade med honom. På avslutningsfesten sa du ju till och med åt mig att gå och prata med honom.”

”Ja, men jag trodde inte… jag trodde inte att det var på allvar!”

”Vad då på allvar? Vad ska det betyda? Har du glömt bort att Malfoy kom och hälsade på mig när jag var sjuk? Att det faktiskt var han som fick mig att… ja, att gå upp ur sängen. Att börja leva igen.” Nu rodnade han en gång till. Han hade inte menat att säga något så högtravande. ”Det klarade ju inte ens du!”

Redan innan han hade sagt det ångrade han sig. Hur kunde han säga något sådant till Hermione av alla människor? Hon som var minst lika nedbruten som han själv över Rons död, hon som hade kommit och hälsat på honom varenda dag och om och om igen sagt att det inte var hans fel, fast hon hade mer anledning än någon annan att tycka det. Vädjande räckte han ut handen mot henne.

”Hermione, förlåt – jag menade det inte. Förlåt!”

Hon var alldeles vit i ansiktet och stirrade på honom.

”Hur… hur kan du bara säga något sådant?” Hon var tvungen att svälja. ”Hur kan du ta Malfoys parti mot mig!”

”Jag tar ingens parti, Hermione! Förlåt, det var så otroligt dumt, jag vet inte varför jag sa så.” Han försökte lägga armen om hennes axlar men hon skakade den ilsket av sig.

”Det är ju Malfoy!” Hon hejdade sig och försökte ta ett djupt andetag. ”Varenda gång jag hör den där överlägsna, självgoda rösten hör jag hur den säger ’din vidriga lilla smutsskalle’.” Hon var så upprörd att hon darrade på rösten. ”Varför tror du att han har förändrats, Harry? Det har han inte! Varför tror du på honom? Innerst inne är han fortfarande en Dödsätare – han har bara lärt sig att dölja sina sympatier.”

”Och du menar att han döljer dem så väl så han till och med lurar Dumbledore?”

”Dumbledore kanske bara vill ha honom här för att kunna hålla ett öga på honom! Han kanske tror att det går att… att rädda Malfoy på något sätt. Omvända honom.”

”Men det tror tydligen inte du?”

Hermione var fortfarande vit i ansiktet. ”Du kanske har rätt,” sade hon med en hård liten röst som motsade hennes ord. ”Jag kanske tycker så illa om honom att jag är orättvis. Ursäkta mig. Jag tror inte jag har någon lust att gå på mottagningen.”

Så vände hon helt om och gick därifrån med högburet huvud. Harry stirrade handfallet efter henne och undrade vad som skulle hända om han och Malfoy… om de någonsin… Han kunde inte tänka tanken till slut, vågade inte; han var rädd att det aldrig skulle hända om han gav ord åt sin önskan. Om de någonsin blev vänner kanske var ett tillräckligt neutralt uttryck för att det skulle vara riskfritt att säga det. Hermione var hans bästa och närmaste vän och han ville inte förlora henne – men det var något med Malfoy som var så mystiskt och så lockande att han bara inte kunde släppa taget, vad Hermione än tyckte.

Men tänk om hon hade rätt? Oftast hade hon ju faktiskt en poäng, hur irriterande det än var att behöva erkänna det. Tänk om det var sant att Dumbledore ville ha Malfoy här för att hålla honom under uppsikt – för att han ansåg att Malfoy skulle göra mindre skada här än någon annanstans?

Harry suckade djupt, tog ett glas champagne från en bricka som svävade förbi i höjd med hans armbåge och drack ur det alldeles för fort. Malfoy hade försvunnit i mängden, och nedstämd gick Harry gick upp till sitt rum. Skulle det verkligen bli så bra här på Akademin som han hade föreställt sig? Just nu kändes det inte så.

* * *

”Välkommen hit, min käre Lucius.”

Lord Voldemort väntade tålmodigt på andra sidan av de besvärjelsesäkra, slusslika portarna medan de förfärliga halvtrollen till vakter släppte igenom Lucius Malfoy.

”Tack, mylord,” sade Lucius. Det var skönt att äntligen vara framme men han kunde inte undertrycka en lätt rysning när han hörde tonfallet. Få saker var så obehagliga som Voldemorts förmenta hjärtlighet. ”Det är en ära att ha blivit inbjuden.”

”Det är inte många som känner till mitt laboratorium,” sade Voldemort, ”men som du vet har du mitt fulla förtroende. Och om vi nu ska flytta en del av forskningen till dina ägor som planerat…”

Han lämnade meningen oavslutad och Lucius rös igen medan de raskt gick längs stålblanka korridorer. Kallt vitt ljus föll in genom takhöga fönster, så smala att det inte riktigt gick att se ut. Det var alldeles tyst förutom deras fotsteg mot det blanka, skiffergrå golvet, och den enda färgglimt som fanns att se var det röda sidenfodret i Voldemorts mantel som skymtade då och då.

Laboratoriet var insprängt i bergssidan och följde bergets profil så väl att man nästan inte kunde se det även om man visste var det låg. Inte för att det var så många som fick tillfälle att se det heller – det fanns en god anledning till att laboratoriet hade byggts just här i denna karga, otillgängliga och folktomma del av Albanien.

”Vi har några av världens bästa alkemister i arbete hos oss,” sade lord Voldemort med silkeslen tillfredsställelse.

”Är de här frivilligt?” slapp det ur Lucius.

Han bet sig i tungan men det kom ingen reprimand från Voldemort, som bara verkade ha hört på med ett halvt öra.

”Vad spelar det för roll,” sade han frånvarande.

De stannade framför en tung, stålgrå dörr i slutet av korridoren. Lord Voldemort drog fram en liten grön ädelsten som han bar i en kedja runt halsen och höll upp den mot en likadan sten som var infattad i väggen intill dörren. Ett grönt ljussken flammade upp och dörren öppnades utan ett ljud. Nu var Voldemorts ögon vakna igen och de lyste.

”Titta på det här, Lucius! Se dig omkring och njut. Du måste erkänna att du aldrig har sett något liknande.”

Lucius Malfoy såg sig lydigt omkring medan dörren stängdes bakom dem med ett luftdrag som lät som en suck. Nej, han hade verkligen aldrig sett något liknande. Det var som att stå vid randen av framtiden och blicka in i en ny, stor och ofattbar värld – morgondagens värld.

Rummet var enormt stort, vitkaklat, skarpt belyst och skinande blankt. Taket verkade stråla av ljus – det verkade bestå av ljus. Längs väggarna löpte smala, väggfasta arbetsbänkar med stålhoar, och golvytan var indelad i arbetsområden som vart och ett verkade inhysa ett separat experiment eller projekt. I vissa av områdena hade jättelika, kaklade bassänger sänkts ned i golvet medan andra var utrustade med avancerade instrument och maskiner vars användningsområden Lucius Malfoy inte ens vågade gissa. Några av områdena dominerades av stora stålbord för dissekering. På det närmaste bordet höll en lång, blek trollkarl med puckelrygg och långa beniga fingrar dystert på att dissekera något som såg ut som mänskliga kvarlevor. Ännu en rysning rann nerför Lucius’ ryggrad.

”Vi behöver förstås flytta en del av utrustningen till Ön,” sade lord Voldemort och rynkade på näsan åt den obehagliga lukten från dissektionsområdet. ”Självklart behåller vi elixiravdelningen intakt här, men jag tror att vissa vävnadsexperiment och liknande kunde vara lämpliga att flytta. Ah, där är han ju.” Lord Voldemort banade sig väg över det enorma rummet, kryssande mellan kakelbassänger och bord. ”Följ med mig här, Lucius. Du ska få prata med Zeke Smith – där borta, i gröna skyddskläder. Det är han som har hand om våra experiment på levande organismer.”

De kom fram till en bassäng där en lång, gulblek trollkarl höll på att röra om med en stålstav i ett våldsamt lilafärgat elixirbad. Hans tjocka, svarta ögonbryn möttes nästan vid näsroten och han verkade inte särskilt glad över att bli störd.

”God dag, Zeke! Får jag presentera Lucius Malfoy som är vänlig nog att upplåta mark för vår efterlängtade filial i England. Jag ska inte uppehålla er längre; jag lämnar er ensamma så att ni kan diskutera de praktiska arrangemangen.” Lord Voldemort bugade lätt mot dem. ”Mina herrar.”

De bugade tillbaka, och Voldemort gick bort till en liten grupp trollkarlar som tittade på en rad ritningar på en stor anslagstavla och livligt diskuterade någon detalj i konstruktionen.

Mr Smith drog av sig drakskinnshandsken och sträckte fram en klolik hand.

”Förtjust,” sade han dystert. ”Lucius Malfoy – jag har naturligtvis hört talas om er. Vi ska säkert kunna komma fram till en lösning. Ska vi gå till ett av konferensrummen?”

* * *

Undervisningen på Akademin tog sin början och tempot var högt redan från starten. Som väntat var Hermione i sitt rätta element, men Harry upptäckte att han också blev inspirerad av den hängivna stämningen istället för att känna det som en press. Vissa ämnen var lättare för honom än för de flesta andra studenter på grund av hans ovanliga erfarenheter. Han låg till exempel väl framme i ocklumenering, något som fick Malfoy att gnissla tänder. Å andra sidan var Malfoy tillsammans med Hermione i särklass när det gällde avancerade trollformler, vilket var ett av Harrys svagare ämnen. Som tur var hade Harry valt förvandlingskonst istället för trolldryckslära, så han behövde varken ha att göra med Snape, som hade blivit förflyttad till Akademin, eller tävla med Malfoys överlägsna kunskaper. Istället intensivpluggade Harry avancerade trollformler med Hermione och började tycka att det var riktigt intressant.

Det fanns flera nya ämnen på schemat. Ett av dem var magisk spårning. Det utvecklade sig snabbt till att bli Harrys favoritämne – delvis för att det var nytt men också för att det verkligen var både intressant och spännande, och han förstod att det skulle vara till stor nytta för en auror.

Nu när han hade fått krafterna tillbaka började han träna igen – löpning, boxning och fäktning. Det hjälpte mot stress och gjorde det lättare att koncentrera sig.

Det enda Harry verkligen saknade från Hogwarts skola var quidditch. På Akademin gick tillräckligt många bra spelare för att man skulle ha kunnat få ihop ett riktigt vasst lag, men i nuvarande läge gick det helt enkelt inte att spela. Det fanns inte särskilt många trollkarlsuniversitet i världen, och det gjorde att alla universitetsturneringar blev internationella evenemang som krävde stora säkerhetspådrag även i vanliga fall. I den politiska situation som nu rådde gick det inte hålla några turneringar alls.

Harry och andra akademistudenter gick då och då över till Hogwarts skola för att titta på någon elevhemsmatch, och ibland tränade de flygning eller spelade lite för nöjes skull när quidditch-planen råkade vara ledig, men det var inte alls samma sak som att spela på allvar. Harry saknade adrenalinkicken, publiken som hejade och skrek, vinden som piskade i ansiktet och den absoluta koncentrationen när han fick syn på kvicken. Det fanns fortfarande ingenting som gick upp mot den känslan, ingenting i hela världen.

* * *

OKTOBER 1998

Klassrummet där Akademins studenter hade magisk spårning var så mörkt och tyst att varje andetag hördes och man kunde känna minsta rörelse som en våg i luften. De hade börjat med några teorilektioner men nu var de mitt inne i sin första praktiklektion. Två studenter hade redan fått försöka spåra vilka trollformler som hade använts. Det hade gått hyggligt och luften tätnade av spänd förväntan. Harry kände värmen som strålade ut från dem som stod intill honom: Hermione till vänster och Malfoy till höger.

”Då är det din tur, miss Granger!” sade professor Sharpes röst någonstans i mörkret. ”Ha trollstaven redo.”

”Ja, sir,” svarade Hermione spänt, och Harry kände att hon rätade på sig.

”Patefacio! Rei recreo!”

Rummet lystes upp av ett flimrande sken och fylldes av det sprakande och fräsande ljudet av sammanflätad, avancerad magi som löstes upp. Ljusskenet övergick från svagt gult till klarrött, och i mitten, vid själva ljuskällan, syntes några rökliknande virvlar.

”Det... det är varken en trollformel eller en besvärjelse,” sade Hermione nervöst.

”Utveckla det påståendet, miss Granger.”

”Färgförändringen… och virvlarna… tyder på förvandling.”

”Mycket bra. Är det möjligt att se vilken typ av förvandling som har ägt rum? Kan det kanske röra sig om en boggart? Är det en förvandling från människohamn till djurhamn eller tvärtom, och kan man i så fall se vilket djur det gäller?”

”Det är ingen boggart. Boggartförvandlingar lämnar inte den här typen av spår; de är vagare och otydligare, som dimma eller rök, och de har ingen specifik färg.” Hermione började låta säkrare. ”Människohamn, eller mänsklig form, ger vanligtvis starkare färger än djurhamn, så det här bör vara en förvandling från animagus till människa. För närvarande pågår forskning i huruvida man kan se vilket djur det gäller vid förvandlingar, men forskningen har ännu inte gett några definitiva resultat.”

”Mycket bra,” sade professor Sharpe igen. ”Då fortsätter vi. Catena repeta! Proxime incantata!”

Ljuset förändrades och slog ut i en kaskad av intensiva, gulvita gnistor som spreds från en liten men stark källpunkt. Det såg ut som en lysande maskrosboll eller ett tomtebloss.

Hermione tvekade. Det var inte likt henne. ”Jag – jag är inte riktigt säker.”

Harry kunde höra hur mycket hon avskydde att inte vara säker, och dessutom behöva erkänna det. Han var inte van att vara bättre än Hermione i någonting akademiskt, men i just det här ämnet var det ingen tvekan om att han slog henne med hästlängder. Det som utspelades framför dem nu var telepatisk magi, det kunde han genast se av gnistornas form och spridningsmönster, och han såg också att det var en återupplivningsformel. Men det var inte bara det att han kom ihåg beskrivningarna i kursböckerna – det var som om han kunde känna trollformlerna, ett slags intuitiv förståelse för deras natur och grundläggande struktur, deras inbördes ordning och relationer. Hermione verkade inte ha samma instinkt. Hon löste problemen med hjälp av kunskaper och gott minne, men trots att hon var duktig hade hon inte alls Harrys skärpa. Det fanns bara en student till som hade lika god instinkt som Harry, och det var Draco Malfoy.

“Formen är karakteristisk här,” sade professor Sharpe spetsigt, och det var all hjälp på traven Hermione behövde.

“Ja, naturligtvis!” Hon blev så ivrig att orden snubblade över varandra. “Gnistorna som liknar små fallskärmar är kännetecknande för telepatisk magi. Färgen visar att det inte är en formel som är avsedd att skada, utan en som har positiv energi och tillhör kategorin återupplivningsformler. ”

En gång när de pluggade tillsammans hade Hermione sagt att hon hade lättare att komma ihåg saker och ting om hon kunde se dem framför sig som ord, som text i svart på vitt, som beskrivningar istället för bilder eller abstrakta begrepp. Inte undra på att hon alltid lät som ett uppslagsverk.

”Alldeles riktigt, miss Granger. Catena repeta! Proxime incantata!”

Professor Sharpe var en erfaren auror, som enligt Dumbledore hade blivit både smickrad och lättad när han erbjöds en tjänst vid Akademin. Han hade arbetat ute på fältet i många år och sett alltför många svek och förfärligheter. Nu var han glad att få göra något konstruktivt och mindre farligt och pressande. Att undervisa unga entusiastiska studenter var bra för själen, ansåg han.

Magisk spårning var ett ganska nytt område. Aurorerna hade använt olika primitiva metoder för formelupptäckt i många år innan forskningen hade nått ett genombrott för ungefär tio år sedan, då ett laboratorium i Rumänien hade löst en av knäckfrågorna. Efter det hade utvecklingen blivit lavinartad. Nu kunde man inte bara se vilka trollformler och besvärjelser som hade använts utan även i vilken riktning, vilken ordning och om de hade påverkats av korseld i en duell.

”Tack så mycket, miss Granger,” sade professor Sharpe. ”Då avslutar vi praktikmomentet för idag.”

Harry ryckte till. Han hade missat hela sista delen av Hermiones analys. Professor Sharpe öppnade persiennerna, tände ljuskronorna och vände sig mot studenterna som blinkade som yrvakna ugglor i det plötsliga ljuset.

”Första gången vi träffades, i början av terminen,” sade Sharpe och lät blicken svepa över dem, ”omfattade kursplanen bara två terminers studier av det här ämnet. Men eftersom både professor Dumbledore och jag anser att det är ett viktigt och fascinerande ämne har vi beslutat att lägga in en intensivmodul på schemat. Ni har fått lite preliminär information tidigare, och nu är de praktiska arrangemangen äntligen klara. Eftersom mörker är till utomordentlig hjälp när det gäller formeldetektering kommer intensivmodulen att hållas i Skandinavien.”

Studenterna började mumla och viska sinsemellan.

”Ni får åka två och två,” fortsatte professor Sharpe och höjde rösten en aning, ”med början sista veckan i oktober. Intensivveckan kommer att omfatta både teori- och praktiksessioner. Jag har listorna med namn och tider här; se till att ni tar en med er när ni går.”

De gick ut i gåsmarsch förbi professor Sharpes kateder, tog en lista var och började nyfiket leta efter sina namn.

”Det verkar som om vi ska åka ihop, Potter,” sade en låg röst i Harrys öra. ”Det var ju synnerligen intressant.”

Harry hade just hittat sitt namn på listan, och när han såg namnet intill hans eget rös han längs ryggraden. Han var inte alldeles säker på om rysningen berodde på att han skulle tillbringa en hel vecka i sällskap med Malfoy eller på att han kände Malfoys varma andedräkt mot sitt öra.

”Slutet av november,” sade Malfoy långsamt. ”Ja, mycket mörkare än så blir det väl inte.”

”Skandinavien… Har du varit där någon gång?”

Malfoy skakade på huvudet. ”Nej, och det har jag aldrig velat heller. Bara en massa snö och mörker… nej tack.”

Deras ögon möttes. Malfoys blick var isgrå och intensiv och Harry kände den där lilla rysningen igen. En hel vecka med Malfoy…? Det innebar oanade, nästan skrämmande möjligheter.

De hade inte alls tillbringat mycket tid tillsammans, och Harry måste erkänna att han var besviken över att Malfoy inte utnyttjat sin vetskap om var Harrys rum låg. Å andra sidan hade inte Harry själv utnyttjat sin vetskap heller. Han visste bara inte hur han skulle bära sig åt. Han gick till andra studenter i deras rum mest hela tiden, för att plugga eller festa eller bara prata och dricka te; hos Hermione var han minst en gång om dagen. Men med Malfoy var det annorlunda. Det gick helt enkelt inte att bara gå dit och knacka på.

”Undrar hur vi ska ta oss dit,” funderade Malfoy. ”Med transferering?”

”Nej, det tror jag inte. Det är nog för riskabelt att låta oss transferera oss så långt. Flyttnyckel kanske?”

”Ju mer jag tänker på det, desto mer börjar jag tycka det är en bra idé att åka till Skandinavien.” Nu log Malfoy brett och retsamt. ”Jag är bättre på magisk spårning än vad du är, Potter. Nu får vi bevis.”

”Du? Skulle du vara bättre än jag? Ursäkta om jag gapskrattar.” Harry skrattade högt och hjärtligt och blev förvånad över sin egen skådespelartalang. ”Upp till bevis, Malfoy.”

”Jag antar utmaningen.”

Leendet försvann från Malfoys ansikte men intensiteten dröjde kvar, och Harry rös utefter ryggraden för tredje gången.

* * *

NOVEMBER 1998

”Vänta, Zabini!” Harry sprang längs korridoren för att hinna ifatt Blaise Zabinis svartmantlade rygg. ”Hur var det? I Skandinavien, menar jag. Den magiska spårningen. Var det bra?”

Zabini vände sig förvånat om när han hörde Harry Potter ropa på honom. De hade känt varandra, eller åtminstone känt till varandra, i mer än sju år, men de hade knappt pratat med varandra. Trenden hade fortsatt även på Akademin: de pratade inte mer med varandra nu än vad de hade gjort i skolan.

”Det var väl okej,” sade Zabini på sitt vanliga, en aning högdragna sätt. ”Lite trist med det där gråa mörkret i en hel vecka, men det var väl rätt så användbart.”

”Var det mest teori eller praktik?”

”Ungefär hälften av varje. Men du,” tillade Zabini och granskade Harry uppifrån och ned, ”du är väl mer praktiskt lagd, va?” Så gav han Harry ett föraktfullt litet leende med neddragna mungipor och gick därifrån.

Harry kände sig löjlig där han stod med en hög böcker under armen och munnen öppen för att ställa nästa fråga. Han stirrade efter Zabinis rygg som försvann bortåt korridoren, ryckte sedan på axlarna och gick tillbaka mot biblioteket.

* * *

Harry hade sett fram emot intensivkursen i magisk spårning med lika delar nyfikenhet och spänd förväntan, och nu skulle han äntligen få svaret på alla frågor.

Söndagskvällen var mörk och stilla med en aning frost i luften. Harry och Malfoy träffades i entréhallen efter middagen för att ta vagnen till Hogsmeade tillsammans. De sade knappt någonting till varandra under den kvart det tog att komma in till byn, och Harry såg att Malfoy var lika nervös som han själv. Hans ansikte var lika svårtydbart som det brukade vara, men hans händer rörde sig hela tiden, fingrade på mantelfållen och borstade bort obefintligt damm.

Det var lätt att hitta flyttnyckeln som väntade på dem på stationen: en gammal toppig hatt som låg på bänken i södra änden av plattform 3. Pojkarna såg på varandra och tog ett djupt andetag, och så nickade Malfoy.

”Nu!” sade han, och de sträckte sig båda mot hatten.

Resan var lika obehaglig som alltid. Harry hade nästan hunnit glömma hur mycket han avskydde att resa med hjälp av flyttnyckel. Yra och illamående landade de på en snöklädd plattform på en järnvägsstation. Harry slog i knäet när de landade, och Malfoy stönade någonting om sin armbåge. Muttrande reste de sig upp, gned sig på blåslagna ställen och såg sig omkring. Det gick inte att se särskilt mycket förutom den upplysta plattformen och en liten tegelbyggnad som måste vara stationshuset. De lyfte upp sina koffertar och gick in. Väntsalen var upplyst med varmt gult ljus men det var ingen där inne. Pojkarna såg på varandra och ryckte på axlarna, gick igenom väntsalen och ut genom dörren på andra sidan. På den snöiga trappan utanför stannade de. Det fanns en smal liten gata med några gatlyktor, neonskyltar och skyltfönster, men utanför den lilla scenen fanns bara mörker. Det var ett underligt bedrägligt mörker, bedrägligt därför att ljuset som reflekterades från snön fick det att se ut som skymning medan det i själva verket var lika ogenomträngligt som om de befunnit sig under jord.

Kylan gjorde allting vasst och taggigt samtidigt som det var så sprött och bräckligt att det kunde krossas av ett andetag. De såg på varandra igen och Malfoy lyfte på ena ögonbrynet. Just när Harry öppnade munnen för att säga något hördes en munter röst bakom dem.

”Mr Malfoy? Mr Potter?”

Båda hoppade till. De hade inte sett någon inne på stationen.

”Välkomna till Långlien,” sade mannen. ”Jag heter Vebjörn Dahl. Trevligt att träffas.”

Han kunde vara omkring trettio år, lång och blond med sportigt utseende och ett brett leende. Han skakade hand med pojkarna i tur och ordning.

”Och kalla mig inte sir eller professor Dahl! Så formella är vi inte här uppe. Jag heter som sagt Vebjörn.”

Båda pojkarna upprepade namnet och försökte uttala det som han hade gjort. Det lyckades nästan, men inte riktigt.

Vebjörn log mot dem. ”Det duger bra. Jag hoppas ni inte har något emot att jag kallar er vid förnamn heller.”

De skakade på huvudet eftersom de ville vara artiga och anpassa sig till de lokala vanorna.

Harry kände att han började frysa smärtsamt mycket trots att de bara varit utomhus i några minuter. Vebjörn såg dem huttra i sina tunna yllemantlar. ”Det finns varma kläder åt er uppe i stugan. Er stuga.” Han pekade. ”Ni kan se byn där uppe på bergssidan. Där.”

När de följde hans finger med blicken såg de en avlägsen liten samling ljus som glittrade i det blå mörkret som en diamant på en juvelerarbricka.

”Vi har hört att det är ett litet ställe, men det där kan ju inte vara mer än… tio, femton hus!” Malfoy lät lätt panikslagen.

”Tolv,” bekräftade Vebjörn oberört.

”Var finns närmsta stad?”

”Det här är närmsta stad.”

”Men – !”

”Men vad då? Tycker du inte att det här är en stad, kanske?” Vebjörn log retsamt. ”Ta det lugnt. Vi är bra på att ta hand om oss själva här uppe. Lita på mig bara. Ni kommer att få allt ni behöver. Har inte de andra berättat att vi har tagit väl hand om dem?”

Harry sneglade på Malfoy. Det var omöjligt att säga om rodnaden på hans annars så bleka kinder berodde på ilska, förlägenhet eller kyla.

"Hur ska vi ta oss dit?" frågade han Vebjörn.

"Flyttnyckeln är här borta," sade Vebjörn och gick bort till en papperskorg. Den hade ett lock, och ovanpå det låg ett extralock av snö. "Jag ser att ni fryser, så vi ska åka nu direkt. Är ni med? Håll i er då." Han öppnade locket och tog upp en tidning ur papperskorgen.

Ännu frusnare och ännu mer illamående efter en resa till med flyttnyckel landade de på ett litet bytorg omgivet av låga trähus. Det var en lättnad att äntligen vara framme. Medan de borstade snön av kläderna nickade Vebjörn mot ett av husen.

"Det där är er stuga. Som jag sa så tror jag nog att ni ska hitta allt ni behöver. Men om ni saknar något eller om det blir problem av något slag så finns jag där borta. Det är bara att knacka på." Han pekade på ett hus på andra sidan torget.

"Är byn skyddad mot mugglare?" frågade Harry.

"Ja, den är skyddad med platsbesvärjelser och går inte att hitta på någon karta. Det gäller Långlien också, där tågstationen är. Närmsta mugglarby ligger femton mil härifrån." Vebjörn skrattade lite åt deras ansiktsuttryck. "Nej, gå in nu och bli varma. Det finns mat och kläder och sköna sängar, och brasor att värma sig vid. Sov gott, så ses vi klockan nio i morgon bitti i Hallen där borta." Han pekade igen. "God natt!"

Han försvann bort över torget med långa, snabba steg och snön knarrande under de grova kängorna. Pojkarna stod och hoppade för att hålla sig varma. De såg på varandra och Malfoy ryckte på axlarna. Harry kände att det hände något konstigt med hans näsa.

"Näsborrarna fryser ihop när man andas in!" sade han och lät som en femåring.

"Urk, Potter." Malfoys näsa var upptinad nog för att han skulle kunna rynka på den.

"Men de gör ju det!” Harry hade börjat skratta. “Det gör säkert dina också. Det är som om de klistrar ihop sig..."

"Tack, det ville jag ju väldigt gärna veta.” Malfoy knuffade till honom. "Nu går vi in."

* * *

Stugan var varm och välkomnande med sprakande vedbrasor i alla rum. Sängarna såg verkligen sköna ut, precis som Vebjörn hade sagt, och innanför badrummet fanns en bastu. Ingen av pojkarna hade någonsin badat bastu men Harry visste åtminstone vad det var och försökte förklara det för Malfoy, som ryggade tillbaka vid blotta tanken.

I sina sovrum hittade de halsdukar och vantar och kängor med grova sulor, och dessutom pälsfodrade, tättvävda yllemantlar med huva. Till och med Malfoy såg uppskattande ut, och när han provade sin mantel klädde den honom så bra att Harry var tvungen att dra efter andan. Han vände bort ansiktet och hostade så att det inte skulle märkas.

De var hungriga och gick ut i köket för att se vad det fanns i kylskåpet. När Malfoy öppnade kylskåpsdörren kom diverse matvaror dansande ut och ordnade sig till en något märklig måltid på köksbordet. Pojkarna började skratta, överraskade och roade.

De var för trötta för att prata särskilt mycket, och på något underligt sätt var de lite blyga för varandra. Harry upptäckte att han satt och tittade på allt möjligt för att undvika att se direkt på Malfoy, trots att Malfoy var det enda han ville titta på.

När de hade ätit färdigt gick de stillsamt och lade sig.

Harry låg vaken och lyssnade på små främmande, knäppande ljud och stirrade ut i det varma mörkret som doftade av brinnande ved och bubblande kåda. Det kändes så underligt att vara här med Malfoy. Tur att de inte behövde dela rum i alla fall – då skulle han inte ha kunnat andas.

Som Malfoy såg ut när han provade manteln… det blonda håret och det vita ylletyget… och pälsstråna som kittlade honom i ansiktet och under hakan…

Nej, han fick inte tänka på det. Han kunde inte fortsätta få akuta darrningsanfall så där. Malfoy skulle ha den där manteln på sig hela veckan, så Harry var helt enkelt tvungen att vänja sig.

En vecka! Vad som helst kunde hända på en vecka. Det var det perfekta tillfället för dem att… att vad? Harry kunde inte låta bli att undra om det verkligen var en slump att de var här tillsammans, eller om det var Dumbledore som hade planerat något nu igen, så att de skulle få tillfälle att lära känna varandra utanför Akademin…? Dumbledore hade alltid hemliga planer, och antagligen visste han eller åtminstone anade vad Harry kände för Malfoy. Tanken fick Harry att rodna av obehag

Dumbledore vet alltid allting. Jämt. Ja, förutom när det gäller Bertie Botts bönor. Han tar alltid de vidrigaste smakerna.

Harry var tvungen att le åt minnet av Dumbledores min när han tagit en böna med smak av öronvax, men just då hördes ett ljud från köket och leendet dog hastigt bort. Tydligen var Malfoy i köket. Harry suckade djupt. Han var vansinnestrött men han visste att han inte kunna somna när Malfoy tassade omkring där ute. I stället ville han gå upp och… ja, vad då? Vad skulle han göra? Låtsas att han behövde något från köket och stöta ihop med Malfoy som av en händelse, och sedan kunde de sitta och prata… men han hade ingen aning om vad han skulle säga. Han ville bara sitta där och titta på Malfoy.

Det var underligt att han inte hade kunnat göra det förut ikväll. Så blyg brukade han inte vara, men med Malfoy var ingenting som vanligt. Harry ville bara se och se på honom och aldrig sluta…

Herregud, han skulle aldrig kunna somna om han fortsatte så här.

Han klev ur sängen, drog på sig ett par tjocka yllesockor och tassade ut i köket. Någonting med ljuset och doften av vedbrasa påminde honom om Ron, om juldagsmorgnar med honom i Gryffindors sällskapsrum när de var yngre, när de satt i pyjamas och öppnade julklappar och tog på sig den senaste versionen av Weasley-tröjan... så tryggt och lugnt och avspänt...

Han började bli bra på att stänga av tankarna innan Rons död slog honom med full kraft. Han gjorde det nu också, stängde av sig innan allt det smärtsamma hann ifatt honom. Det var som att boxas. Man behövde träna mycket men till sist lärde man sig att finta och parera.

Malfoy stod vid köksbordet och tittade ut på det ogenomträngliga mörkret utanför fönstret. Köket var svagt upplyst av skenet från brasan.

"Hej."

Malfoy vände på huvudet en aning men fortsatte sedan stirra ut på ingenting. "Hej."

"Vad är det?"

Malfoy ryckte på axlarna. "Ingenting. Jag tycker bara att det är lite... läskigt här. Jag har aldrig gillat att vara mitt i ingenstans. Jag vet inte ens riktigt var vi är; jag har inte sett någon karta eller något."

"Hogwarts är rätt så mitt i ingenstans det också."

"Ja, men inte på det här sättet. Det är så jävla mörkt. Det går inte att se något över huvud taget, så man kan inte få någon känsla för avstånd eller riktningar eller någonting. Jag får en sån där äcklig känsla av att man kan… ja, att man kan dö här utan att någon någonsin får reda på det."

Harry tittade förvånat på den spända, pyjamasklädda ryggen och tog ett steg framåt så att han kunde se Malfoys spegelbild i den svarta fönsterrutan. Malfoy hade armarna i kors över bröstet, som av trots eller som om han ville försvara sig mot något osynligt.

"Jag får en känsla av att det här är något slags test." Malfoy vände sig häftigt om och mötte Harrys blick. "Är det det?"

Harry ryckte på axlarna, slog ner blicken och började rita ett planlöst mönster på bordet med fingertoppen. "Inte vad jag vet. Vi är väl bara här på specialutbildning precis som de andra."

Men Malfoys blick vägrade lämna hans ansikte och han kom av sig.

"Tror du verkligen att det var slumpen som gjorde att vi fick åka hit tillsammans, eller är det något som Dumbledore har hittat på? Och vem är Vebjörn egentligen? Har vi någon som helst anledning att lita på honom?"

"Det är du som ser spöken, Malfoy. Dumbledore skickade hit oss, det räcker för mig. Jag litar åtminstone helt och hållet på honom."

Malfoy åstadkom något mitt emellan ett skratt och en föraktfull fnysning.

"Men det räcker inte för mig, Potter. Dumbledore håller på att bli gammal. Han orkar inte vara stark för evigt."

"Jag vet att det gick rykten förra året, men jag trodde inte på dem då och det gör jag inte nu heller. Jag har inte sett det minsta lilla tecken på att han skulle vara svag eller senil." Harry såg stint på Malfoy. "Om jag inte visste bättre skulle jag säga att du var rädd."

Det tog en stund innan Malfoy svarade. "Inte rädd direkt, kanske. Vi kan säga att jag känner ett visst obehag."

"Och det är därför du inte kan sova?"

"Ja."

"Det kan inte jag heller."

"Varför det, om du nu litar på Dumbledore?"

"Jag kunde bara inte. Ibland har jag svårt att somna, särskilt om jag är på något nytt ställe. Det är en massa främmande dofter och ljud och… ja, och så hörde jag att du gick omkring här ute."

"Du hörde att jag gick omkring. Och du litar inte på mig." Det var ett konstaterande.

Harry kom inte på något att säga, och han undrade om det var sant att han inte litade på Malfoy. Det var det antagligen. Han ville lita på honom men gjorde det inte riktigt än. Hermiones ord från första dagen på Akademin ekade fortfarande i hans huvud: Varför tror du att han har förändrats, Harry? Det har han inte! Innerst inne är han fortfarande Dödsätare. Men Malfoy hade blivit antagen till Akademin, och Dumbledore och alla andra som hade fattat det beslutet måste ha haft goda skäl att anta honom. Det verkade ju onekligen som om han tog sina studier på allvar. Och han hade inte åkt hem på loven på ett och ett halvt år.

Malfoy såg fortfarande intensivt på Harry.

"Vad ska jag göra för att du ska lita på mig, Potter?" sade han lågt.

Det tog en sekund innan frågan sjönk in, och då rodnade Harry av både glädje och obehag. Han visste inte vad han skulle svara; han betraktade eldskenet som dansade över det allvarliga ansiktet och kunde inte tolka uttrycket i de grå ögonen. Malfoy lade armarna i kors över bröstet igen som för att skydda sig.

"Litar du på mig?" frågade Harry till sist.

"Ja."

Harry höll på att tappa hakan. Svaret kom så omedelbart och säkert, utan ett ögonblicks tvekan.

"Ja, jag litar på dig, Potter. Du är väldigt genomskinlig, har du aldrig tänkt på det? Du är som en öppen bok; jag har ingen anledning att inte lita på dig. Hela världen vet vilken sida du står på och vem du är lojal mot. Dessutom, Potter, så har du inte tillräckligt mycket fantasi för att spela dubbelspel."

Det var bara Malfoy som kunde leverera en komplimang som samtidigt var en förolämpning, eller en förolämpning som var en komplimang. Harry mindes hur Hermione hade blivit rasande på Malfoy i början av terminen och nu förstod han henne. Själv överreagerade han alltid på allt Malfoy sade, viktigt eller inte, och nu blev han tvärarg. Han knöt nävarna och kände att ögonen började blixtra. Malfoy skrattade.

"Det där var visst lite känsligt, Potter?"

Men han kunde bara inte låta Malfoy vinna. Varför skulle han göra allting så förbannat svårt jämt? Vissa saker förändrades verkligen aldrig. Harry öppnade långsamt de knutna nävarna och tog ett steg bakåt med en irriterad suck.

"Malfoy," sade han med beräknat lugn. "Varför ska du alltid reta upp mig? Nu är vi här mitt i ingenstans, och vi måste dela hus i en vecka vare sig vi vill eller inte. Du tror inte du skulle kunna försöka skärpa dig så att det blir uthärdligt? Jag försöker faktiskt, men du gör det redan svårt för mig."

En skugga drog över Malfoys ansikte och hans blick vandrade bort mot brasan. Han var tyst en lång stund innan han såg på Harry igen.

"Förlåt," sade han kort.

Harry blinkade till. Han hade aldrig hört Malfoy be om ursäkt förr eller ge med sig över huvud taget, och det gjorde honom varm av glädje. När han gick bort till köksbänken lade han handen på Malfoys axel under bråkdelen av en sekund och tyckte sig känna att Malfoy ansträngde sig för att inte rycka till.

"Okej," sade han lätt. "Bara vi vet var vi har varann. Jag tänker göra te. Vill du ha?"

* * *

Det var fortfarande mörkt när pojkarna gick till den stora studiesalen några minuter i nio morgonen därpå. Harry såg upp mot himlen och såg inte till en enda stjärna, så han antog att det måste vara mulet. Det kanske skulle bli mer snö. Den iskalla luften hade en främmande och farlig ton i sig, en doft som inte riktigt var någon doft, knappt märkbar men definitivt där som en skärpa. Det kanske var så mörker doftade, eller snö eller kyla. Eller alla tre.

Studiesalen var varm och väl upplyst med vackert trägolv och höga fönster. Vebjörn hälsade dem muntert god morgon. Han såg irriterande fräsch och utvilad ut, log retsamt mot dem och frågade om de hade sovit gott. Det sade de att de hade, men de undvek att titta på varandra. Båda tänkte att det inte skadade med en vit lögn för artighetens skull.

”Nu på förmiddagen ska vi ha ett teoripass,” sade Vebjörn, ”och sedan har ni eftermiddagen ledig. Jag föreslår att ni passar på att röra lite på er medan det fortfarande är ljust. Åker ni skidor?”

De skakade på huvudet.

”Nå, hitta på något att göra i alla fall. Ta en promenad eller åk pulka. Ni behöver dagsljuset. Och ni behöver gå och lägga er tidigt också, så det är bra om ni är trötta! Vi ska ha lite praktiska övningar utomhus i natt. Vid midnatt väcker jag er. Då är det som mörkast, ingen artificiell belysning alls, bara snö och stjärnor. Och det är ju därför ni är här – för att utnyttja mörkret.”

Harry kastade en blick på Malfoy som mötte hans ögon och höjde på ena ögonbrynet. Om Vebjörn märkte det kommenterade han det i alla fall inte.

* * *

Precis som Vebjörn hade sagt väckte han pojkarna vid midnatt. De klädde sig varmt enligt hans instruktioner och gick sömnigt ut i natten. Sömnen sveptes omedelbart undan av kylan. Ingen av dem hade varit med om något liknande; de hade aldrig ens kunnat tänka sig att det fanns sådan köld.

”Det är faktiskt inte så hemskt farligt,” sade Vebjörn och log lite åt deras ansiktsuttryck. ”Det är 19 minusgrader; det kunde ha varit mycket värre! Ni har varma kläder på er och vi ska hålla oss i rörelse. Ni fryser inte ihjäl, jag lovar.”

Det var obegripligt att det här kunde klassificeras som ”inte så farligt”. Det var så kallt att det nästan inte gick att säga om luften var kall eller het – de få centimeter av ansiktet som inte var täckta sved och brände av kyla.

Malfoy verkade uppleva samma sak. Harry hörde honom flämta och stånka bakom sig när de traskade efter Vebjörn längs en smal, vindlande stig som verkade ha blivit skottad gång på gång. Snön låg i höga vallar på båda sidor, lika höga som pojkarna själva. Effekten blev en aning klaustrofobisk. Det enda man kunde se var skuggan av en rygg framför sig mellan de manshöga snövallarna.

Efter några minuters promenad på knarrande sulor och med andedräkten som moln runt sig kom de till ett slags glänta där stigen öppnade sig.

Vebjörn vände sig mot dem och log. ”Hur är det? Klarar ni er?”

De nickade, lite andfådda av den iskalla luften som sved i lungorna.

”Innan vi börjar vill jag att ni tittar uppåt en stund. Det ingår inte i övningen; jag vill bara att ni ska få se något vackert.”

Pojkarna vände lydigt blicken upp mot himlen. Båda gned sig frånvarande över näsa och kinder med vantklädda händer.

Harry flämtade till igen, men inte av kylan den här gången. Han förstod varför Vebjörn hade velat att de skulle titta. Aldrig förr hade han sett något sådant. Hur var det möjligt att en sådan här natthimmel kunde finnas? Vidsträckt och sammetssvart med en kritblå cirkel kring den skarpt lysande månen, och miljoner, miljarder klara vita stjärnor… Harry hade aldrig riktigt förstått varför stjärnbron over himlen kallades Vintergatan, men så hade han heller aldrig sett den så här. Det var verkligen en skimrande gata, en gnistrande, iskall bro tvärs över himlen; som de klaraste, renaste diamanter utströdda tätt, tätt över det djupsvarta. Det var obegripligt men ändå, just nu, alldeles begripligt och fattbart. Bredvid sig hörde han Malfoy dra efter andan och andas ut i ett tyst ”åååh”, och vände på huvudet.

Malfoy stod med ansiktet uppvänt mot himlen, och det lilla som var synligt av hans bleka hud skimrade i månljuset, nästan lika vitt som snön. Munnen var halvöppen och han höll en vantklädd hand mot kinden i en barnslig gest. Han måste ha sett i ögonvrån att Harry tittade på honom, för han släppte stjärnorna med blicken och mötte Harrys ögon. De stod så nära varandra att deras armar rörde vid varandra, och Harry var tvungen att behärska sig för att inte luta sig fram och kyssa Malfoys lätt öppna mun.

Plötsligt flammade hela himlen upp i ett elektriskt grönt sken som flämtade och fladdrade och ändrade form, färg och intensitet, blått, grönt, vitt, som långa lysande gardiner som böljade i en omärklig vind. Pojkarna och Vebjörn betraktade storögt skådespelet under de få sekunder det varade. Sedan dog ljuset bort lika hastigt som det kommit, och himlen var lika stilla, svart och stjärnbeströdd som förut. De stod kvar en stund och stirrade upp i mörkret som om de inte riktigt kunde fatta vad som hade hänt, som om de försökte kalla tillbaka det fantastiska, spöklika ljuset med blotta viljan.

Till sist vände Vebjörn på huvudet och log mot dem. Han måste ha känt att de var ovilliga att bryta den andlösa stämningen.

”Det är ganska överväldigande, eller hur?” sade han mjukt. ”Ni fick verkligen lön för mödan i natt – måne, stjärnhimmel och norrsken! Jag ber om ursäkt för att jag förstör stämningen, men nu måste vi börja jobba. Och vi måste röra på oss om vi inte ska frysa ihjäl. Som jag sade tidigare så har jag förberett ett slags hinderbana åt er, eller snarare ett slags händelseförlopp, och er uppgift är att hitta och tolka alla länkarna i kedjan – i rätt ordning. När ni hittar en länk tar den er till nästa. Det hela är uppbyggt ungefär som en brottsplats, och ni två är aurorer som just har anlänt. Ni har blivit hitkallade för att för att försöka ta reda på vad som hänt med en av era kollegor som har försvunnit under mystiska omständigheter. Det ni ska göra är alltså att reda ut vad som har hänt här och rapportera era fynd och slutsatser till mig när ni är klara. Ni kan anteckna med en självskrivande gåspenna om ni vill. Det har ni gjort förr, antar jag?” Båda nickade. ”Bra. Jag finns här om ni behöver mig, men det är ni som ska göra jobbet.”

”Var börjar vi?” frågade Malfoy.

”Det är en bra fråga – var man ska börja är alltid ett problem för aurorer.” Vebjörn log retsamt mot dem. ”Lite hjälp finns det. Er kollega lyckades överföra en kort mental bild till sin auror-partner, och den ser ut så här.” När Vebjörn pekade med sin trollstav framträdde en spöklik, vit bild i mörkret, som ett fotonegativ. Den visade något som såg ut som ett högt, spetsigt klippblock intill några buskar.

Så bleknade bilden bort. Pojkarna blinkade och såg sig omkring. De hittade genast klippblocket men inga buskar, bara en stor snödriva. Vebjörn nickade gillande, gav dem ett uppmuntrande leende och lät dem ta itu med sin uppgift.

Harry sneglade på Malfoy som ryckte på axlarna, och så började de arbeta.

“Patefacio! Rei recreo!”

Ett svagt ljussken med varmröd färg började flimra framför dem. Det blev allt starkare, och efter några sekunder omgavs det av taggiga strålar.

”Det är en levitationsformel.”

”Ja… och den leder till… oj, den är verkligen stark, titta på den där strålen… den pekar ända bort mot buskarna där. Det är väl buskar? Svårt att se i all den här snön.”

”Vänta, vad var det där? I kanten på det röda… där. Det ser ut som kanten på en annan trollformel eller nåt… det där blåa. Ser du det?”

”Ja, jag ser. Går det att göra det tydligare?”

”Claritas!”

De väntade. Ingenting hände.

”Om man förstärker det då?”

”Augeo!”

”Nej, det funkar inte… men vi måste anteckna det i alla fall. Du aktiverade den självskrivande gåspennan, va?”

”Vänta, den är här någonstans… Stilus autoscriptus! Blått ljus i ytterkanten av det rödaktiga ljusskenet, litet och halvmånformat med fast sken, inga gnistor. Tydliggörande formler och intensifieringsformler har ingen effekt. Det går inte att avgöra riktning… - Räcker det?”

”Det är allt vi har. Finite autoscriptus! De släppte ner honom här, ser det ut som. Ser du det? Och här är en…öh, en återupplivningsformel?”

Tio minuter in på ”hinderbanan” kom Harry på sig själv med att tänka: Om jag fick fortsätta jobba så här med Malfoy skulle jag bli bra väldigt snabbt.

Det var förvånansvärt hur väl de samarbetade och hur intressant det var att arbeta med någon som var lika intuitiv som han själv och hade samma minneskapacitet som Hermione Granger. De verkade tänka på samma sätt och arbeta åt samma håll, men ändå med en viss skillnad – den ene såg alltid något som den andre hade missat, eller såg det ur ett annat perspektiv.

De gick vidare och fick samtidigt syn på en liten grå skugga på snön, en hopkrupen liten djurgestalt.

”Vad är det där för något?” Malfoy lät nästan skrämd.

Harry petade försiktigt på den med fingret och vände på den i snön.

”Det är… det är en ekorre. Den är död.” Harry lät också lite orolig. Han petade på ekorren igen. ”Titta. Stel som en pinne.”

”Sluta ta i den, Potter! – Inte undra på att den är stel som en pinne, så kallt som det är. Jag skulle bli mer orolig om den inte var stel.”

De stirrade på ekorren en stund och tyckte synd om det lilla djuret där det låg med iskristaller i pälsen, men sedan började de undersöka omgivningen efter trollformler.

”Den måste ha dött av chock eller nåt,” sade Malfoy till sist. ”Jag hittar inga formler eller besvärjelser eller nånting över huvud taget.”

”Inte jag heller. Det måste vara en falsk ledtråd.”

”En död tråd istället för en röd.”

”Och den ser väldigt konstig ut för att vara en tråd.”

De började fnissa och tappade koncentrationen helt medan deras andedräkt förvandlades till isiga moln i den kalla luften.

”Undrar vad det är för färg på formler som förvandlar trådar till ekorrar?”

”Inte röda i alla fall.”

”Vita, antagligen, som all den här äckliga snön. Det är därför vi inte hittar dem.”

Det var skönt att skratta och få de stela ansiktsmusklerna att röra på sig ett tag. Vebjörn kom bort till dem med ett nyfiket leende på läpparna, och de rätade på sig och försökte bli allvarliga igen.

”Hur går det? Ni har visst roligt?”

”Ursäkta, sir. Vi fastnade,” sade Malfoy.

”Sluta kalla mig ‘sir’, Draco! Var fastnade ni? Eller rättare sagt, vad var det ni fastnade på?”

”Vi hittade… den här.” De gjorde en vag gest mot den döda ekorren. ”Och vi begrep inte om den hörde till brottsplatsen eller inte. Vi har inte hittat några formler, så vi tror inte att den hör dit.”

Vebjörn nickade gillande. ”Bra jobbat. Det är alltid svårt att avgöra vad som är relevant för undersökningen och inte. Ni har alldeles rätt, den här lilla stackaren har ingenting med er uppgift att göra.” Han log mot dem igen. ”Då är det bara att sätta igång igen. Det är lite kyligt här ute om ni inte har märkt det.”

Han försvann igen och pojkarna återvände till sitt uppdrag. Tyst och koncentrerat arbetade de sida vid sida, och medan de arbetade sneglade Harry då och då på Malfoys månbelysta ansikte, ögonen som bara var suddigt mörker, munnen som låg i skugga… och då blev det väldigt svårt att behålla koncentrationen igen.

Sluta, sade han strängt till sig själv. Håll tankarna på jobbet.

Men ända sedan de stått och tittat på det fantastiska norrskenet hade han undrat hur det skulle vara att kyssa Malfoy, här och nu; hur det skulle kännas att långsamt och försiktigt möta hans mjuka, kalla läppar med sina egna.

* * *

Deras intensivvecka i mörkret och kylan var fylld av hårt arbete, men till sin förvåning upptäckte Draco att han hade roligt. Det var både irriterande och motiverande att arbeta med någon som Potter, som var på samma nivå som han själv, men mest var det roligt. De drev på varandra, stimulerade varandra och kompletterade varandra.

Men det var inte bara pluggande hela tiden. Det fanns annat att pröva på också – skidåkning till exempel. På torsdagsmorgonen blev vädret klart med strålande sol, och Vebjörn erbjöd sig att ta med pojkarna ut och ge dem en skidlektion. Spårningsteorin kunde de ta på eftermiddagen istället, när det blivit mörkt igen.

Draco hade aldrig åkt skidor förr och trodde inte att han skulle gilla det, men Potter blev entusiastisk över förslaget. Entusiasmen smittade av sig, så när Draco hade funderat en stund bestämde han sig för att följa med.

Därför befann de sig nu här i snön och det skarpa solljuset med skidorna som ovana tyngder på fötterna, och Draco började undra varför han låtit sig övertalas. Enda trösten var att Potter heller aldrig hade åkt skidor förr. Men egentligen kanske det inte var någon tröst. Tänk om han visade sig vara ett underbarn igen, som han hade gjort med flygningen?

Draco blev alltmer övertygad om att det här inte skulle bli en bra dag. Det kändes som om han hade betongblock under fötterna, som han inte kunde styra. När han försökte röra sig gled de iväg åt alla håll.

Sakta och mödosamt tog de sig upp på en liten kulle. När de hade nått krönet darrade det i armarna av ansträngning. Vebjörn, som inte var det minsta ansträngd, lutade sig mot stavarna och skrattade.

"Jag tänkte att vi skulle öva på den här lilla sluttningen först," sade han, "innan vi försöker oss på något brantare. Hör på nu, för det här är viktigt! Ni måste balansera kroppsvikten..."

Knappt hade han hunnit börja instruera dem förrän Draco tappade kontrollen över fötterna igen. De tog med honom på en kort men snabb färd utför sluttningen medan vinden sved i kinderna och skidorna svischade i snön. Det blev en mycket kort färd, för sedan gjorde hela världen en kullerbytta och försvann i ett glittrande snömoln. För ett ögonblick hade han inget begrepp om vad som var upp och vad som var ner, och han landade med en hård duns så att han knappt kunde andas. När han äntligen kunde se klart igen var allting vitt och blått och genomkorsat av ett virrvarr av skidor och stavar. Han hade snö i munnen och spottade ilsket. Någonstans ovanför honom klingade Vebjörns skratt genom snötystnaden, och sedan hördes ett annat skratt också, dämpat av en yllehalsduk. Potter.

Om Potter är bra på att åka skidor mördar jag honom, jag svär.

Men det var han inte – inte än i alla fall. Han lyckades stå på benen halvvägs nerför sluttningen, men sedan försökte han sig på en sväng som i stället blev till en spektakulär vurpa med flygande stavar. Sedan låg han på rygg i snön och skrattade som en galning. Vebjörn ropade något åt dem, åkte nerför sluttningen i en perfekt behärskad, S-formad linje och gjorde en elegant inbromsning framför Potter, som hade snö i det svarta håret och fortfarande fnittrade som besatt. Draco kunde inte hejda sitt eget leende. Vilken tönt du är, Potter.

"Res på er, hörni! Upp ur snön. Ni får inte bli kalla. Ta er tillbaka upp på kullen och så försöker ni igen. Du klarade dig bra, Harry, ända tills du lutade dig bakåt när du försökte svänga. Tänk på var du har tyngdpunkten. Dalskidan måste vara…"

Draco lät sig falla baklänges ner i snön igen och låg och tittade upp i den klarblå himlen medan Vebjörns instruktioner löstes upp och försvann lika spårlöst som andedräktsmolnen. Att lära sig åka skidor var inte alls lika enkelt som det varit att lära sig flyga.

* * *

Att åka skridskor var inte heller så lätt, tänkte han nästa eftermiddag när han satt framför brasan i köket och drog av sig ett par våta raggsockor. Men det var enklare än att åka skidor, och det hade varit härligt att vara ute på sjöisen i det röda vinterljuset och känna skridskornas skarpslipade stålskenor skära igenom det fjäderlätta snötäcket. Men sen var det förstås den brännande smärtan i fotlederna, och den fruktansvärt kalla vinden som bet i ansiktet… Han hade ramlat så många gånger att han tappat räkningen, och nu hade han blåmärken överallt och musklerna ömmade. Han gjorde en grimas när han reste sig upp och rätade på sig med knytnävarna i korsryggen.

Aj! Det gör verkligen ont överallt. Och jag undrar om jag någonsin kommer att bli varm igen.

"Din tur i duschen, Malfoy." Potter stack ut huvudet från badrummet. "Bastun är varm nu. Kommer du?"

Draco stönade. "Bastu? Menar du allvar? Varför skulle nån vilja gå in i ett instängt litet rum där man svettas och knappt kan andas?"

"Kom igen nu, Malfoy. Du klagade ju på att du frös, och dessutom säger Vebjörn att bastu är det bästa som finns när man har träningsvärk. Det mjukar upp musklerna så man slappnar av. Men du gör som du vill. Nu går jag in i alla fall."

"Lycka till med den skandinaviska galenskapen, Potter! Om du inte har kommit ut om en halvtimme ska jag titta till dig, jag lovar. Och se om jag kan återuppliva dig efter hjärtattacken."

Det irriterande Potter-leendet försvann in i bastun. Draco skakade på huvudet och linkade in i duschen. Det var klart han tänkte basta. Han ville bara inte erkänna att han tänkte följa någons råd.

Han stod i duschen mycket längre än vanligt, slöt ögonen och lät det varma vattnet skölja över sig medan han försökte bli kvitt den underliga känslan han alltid hade i maggropen när Potter var inblandad. Nervös för att gå in i bastun! Hur löjligt fick det bli?

Det var inte det att han var blyg eller tyckte det var pinsamt att visa sig naken. Trots allt hade han gått sju år på internatskola och dessutom spelade han quidditch. Han var van att duscha med andra och se dem halvklädda och avklädda, och han var van att brottas och rusa runt i omklädningsrummet och försöka slå till folk med en blöt, hoptvinnad handduk. Det hade aldrig gjort honom osäker och nervös utan bara känts normalt.

En snabb minnesbild, som en blixt: Lord Voldemorts blick som slickade hans rygg som en eldslåga… det giftkalla fingret som rörde vid hans svanskota...

Draco rös häftigt och vred upp värmen.

Nej, det var inte det som var problemet. Problemet var att det var Potter det handlade om. Att han skulle vara ensam med Potter i bastun.

Hur gjorde man? Gick man in naken, eller skulle han ha en handduk runt höfterna? Han avskydde fåniga problem. Med rynkade ögonbryn bestämde han sig för att fega. Det fick bli handduk.

När han öppnade dörren och klev in i det ångfyllda lilla rummet flämtade han till av hettan. Det var som att gå in i en vägg. Potter låg utsträckt på översta laven på en utbredd handduk som om han var på stranden. Han hade också en handduk runt höfterna, och Draco undertryckte ett leende. Tydligen var de lika fega båda två. Betydde det att Potter också kände sig osäker, eller var det bara typiskt Gryffindor-beteende? Han kunde just tänka sig att de var pryda och klädde av sig snabbt och tyst i skydd av mörkret.

En sak var i alla fall säker: Potter hade ingenting att skämmas för. Draco försökte titta utan att det märktes när han klättrade upp till översta laven och satte sig vid Potters fötter. Även om han hade sett pojkarna i Slytherin nakna tusentals gånger hade han aldrig förr sett Potter utan kläder. Snygga axlar, starka armar, välutvecklade lårmuskler…Lägg av, Draco. Han stödde armbågarna mot knäna, såg ner på sina fötter och var glad att han redan var glödhet i ansiktet av den ångande värmen.

"Så du bestämde dig för att riskera en hjärtattack i alla fall?" mumlade Potter.

"Jag är en Malfoy. Vi dör inte av så triviala orsaker som värmeslag."

Draco lutade sig mot väggen och ryckte till när hans nakna hud mötte det brännheta träet, men man vande sig. När han slöt ögonen kände han hettan omsluta honom som en omfamning och alla muskler slappnade av. Skandinaverna kanske visste vad de gjorde trots allt. Åtminstone ibland. Draco öppnade ögonen igen när han hörde Potter stöna av välbehag, som ett eko av det han själv kände.

"Mmmhh. Det är verkligen skönt." Potter sträckte vällustigt på sig och strök bort vattendropparna ur ansiktet med handen. "Helt otroligt jävla skönt. Åhhh."

Draco svalde och försökte låta bli att föreställa sig Potter stöna sådär som reaktion på… något helt annat. Nu satte sig Potter upp och lutade sig mot väggen han också, som en spegelbild av Draco. Han gjorde en grimas när han sträckte ut benen framför sig.

"Jag tror inte jag har haft så ont i fötterna i hela mitt liv."

Draco skrattade.

"Fötterna, vristerna, vaderna… jag vet vad du menar. Men det var i alla fall lättare än att åka skidor. Du var inte så tokig på skidor, Potter, det måste jag erkänna även om det tar emot. Jag kommer aldrig att lära mig ordentligt."

"Det kommer du visst att göra," svarade Potter till Dracos förvåning. "Bara du får ordning på koordinationen, så. Vebjörn säger att du är graciös – och det har han faktiskt rätt i, Malfoy. Jag förstår vad han menar. Du är graciös." Potter tittade ner på sina händer och såg plötsligt väldigt generad ut. Han skyndade sig att fortsätta: "Jag har alltid tyckt att… nej, kanske inte alltid, men från sjätte året på Hogwarts eller så... att du rör dig som... en katt."

Det var inte första gången Draco hade hört den liknelsen. Folk verkade tycka att han var kattlik, och det gillade han inte eftersom han alltid hade associerat katter med något feminint och opålitligt. Men han hade verkligen aldrig väntat sig att få höra det från Potter, och till sin förvåning blev han lite smickrad. Smickrad över att Potter hade iakttagit honom så noggrant och under så lång tid. Det var en väldigt personlig kommentar, det mest personliga Potter någonsin hade sagt om honom. Potters förlägenhet visade tydligt att han tyckte det också, och Draco kunde inte hålla tillbaka ett retsamt leende.

"Som en katt? Du menar att jag brukar landa på fötterna?"

Potter sneglade upp på honom, svarslös för ett ögonblick, men sedan log han tillbaka på sitt irriterande, avväpnande vis.

"Nja. Att döma av vad jag har sett de senaste dagarna, Malfoy, skulle jag säga att du brukar landa på arslet."

Draco överraskade sig själv med att skratta. Det verkade som om han hade överraskat Potter också, för leendet blev bredare.

Och plötsligt uppstod det en underlig stämning mellan dem, med en underton av allvar som båda var medvetna om men som ingen av dem hade kunnat beskriva.

Draco såg in i Potters ögon som för ovanlighetens skull inte var dolda bakom glasögonen, såg på det blossande ansiktet med glänsande vattendroppar, det svarta håret som lockade sig av fukt och som han hade strukit upp ur pannan så att ärret syntes... halsens kontur, den fina kurvan mot axeln… och så ögonen igen.

Nu hade de ett förbryllat och undrande uttryck som fick Draco att dra efter andan. Han betraktade Potters ansikte och undrade vad Potter såg i hans eget.

Han visste inte vad som fick honom att göra det, men han lyfte handen och rörde vid ärret i pannan. Potters ögon vidgades men han drog sig inte undan. Hans hud var len och våt under Dracos hand.

"Gör det ont...?" frågade Draco tyst.

Långsamt lät han fingertoppen följa ärret och Potter drog ostadigt efter andan.

"Nej," viskade han. "Inte nu. Bara när... när han är där."

Draco följde ärret med fingertoppen en gång till och sedan ännu en gång medan han försökte förstå vad det var han kände. Det var alldeles nytt för honom. Aldrig förr hade han velat dra någon intill sig, hålla dem hårt och beskydda dem mot något, han visste inte vad. Det var så starkt och intensivt, och alldeles för stort. Det gjorde ont.

De hade fortfarande inte släppt varandra med blicken. Potters ögon var bekymrade nu, och Draco undrade återigen vad han egentligen såg.

Sakta lät han fingertoppen följa Potters ögonbryn och lät den sedan glida lätt nerför hans kind så att det blev en liten väg genom vattendropparna. Potter satt blickstilla under beröringen med händerna i knäet.

Draco drog åt sig handen och lät den falla ner på låret. Av någon anledning vågade han inte se på Potter längre utan sänkte blicken.

"Jag kan inte andas här inne," mumlade Potter och hasade ner från bänken. Dörren stängdes bakom honom med en pust av kall luft.

Draco stirrade efter honom ett par sekunder och lutade sig sedan mot väggen och blundade medan han hörde duschen började brusa där ute. Han lät händerna falla ner på bänken och kände hettan svida i handflatorna.

Fan, fan, fan! Nu har jag gjort bort mig totalt. Han hatar mig säkert för det där. Hur ska jag kunna se honom i ögonen igen? Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?

Han knep ihop ögonen hårt och satt kvar så tills han hörde att duschen vreds av och badrumsdörren öppnades och stängdes.

* * *

Harry darrade i hela kroppen när han kom ut ur bastun. Händerna var fumliga när han skruvade på duschen och han var tvungen att kväva ett utrop när det svala vattnet träffade hans brännheta hud. Med slutna ögon och uppvänt ansikte stod han under vattenstrålarna och försökte skölja bort känslan av Malfoys finger som strök över ärret i pannan gång på gång...

Det var för mycket, för nära och för intensivt att sitta där och låta sig bli berörd... att låta Malfoy röra vid hans ärr. Det var det nästan aldrig någon som hade gjort, och det var som om ärret var känsligare än huden i övrigt, tvärt emot vad ärrvävnad brukade vara. Att sitta där och se på Malfoys heta, rodnande ansikte och läpparna så nära hans egna, känna fingret som gled nerför kinden… och de se in i de vackra grå ögonen som bara kunde beskrivas som... nej, det gick inte att beskriva dem.

Harry svor tyst för sig själv, tvålade in sig med ryckiga rörelser och masserade omilt in schampo i håret. Han drog in den söta, friska doften i näsan och försökte undertrycka sin upphetsning, försökte att inte tänka på Malfoys blossande hud eller mjuka mun eller på handen som försiktigt, nästan andäktigt rörde vid honom om och om igen.

Varför gjorde du det, Malfoy? Varför? Fan ta dig. Fan ta dig för att du får mig att känna mig som en idiot. För att du får mig att känna så här.

När Harry drog på sig jeans och tröja inne sitt rum hörde han Malfoy skruva på duschen. Han satte sig på sängkanten med sänkt huvud, armbågarna på låren och händerna hängande mellan knäna. Varför gjorde han en så stor grej av det här? Malfoy hade rört vid honom – jaha, så vad då? De hade suttit tätt intill varandra och faktiskt skrattat tillsammans, svettiga och trötta i bastun med bara handdukar på sig. Det var en avklädd situation på alla sätt och det var inte så konstigt om de kom varandra närmare än vanligt. Och sedan hade Malfoy rört vid honom. Det betydde inte ett dugg.

Men det gör det visst! För mig betyder det något. Han var så nära, och… och… men för honom betyder det väl bara att han fick röra vid Harry Potters berömda ärr. Antagligen har han velat göra det ända sen vi började på Hogwarts. Det var inte mig han rörde vid. Det var myten, legenden. Han rörde vid någon som inte finns.

Harry reste sig häftigt upp och sparkade till sängbenet så hårt att han nästan skrek till av smärtan.

* * *

Draco gick genom köket till sitt rum, fortfarande med bara en handduk på sig, och höll på att kollidera med Potter som just kom ut från sitt rum, påklädd och med det våta håret dansande kring ansiktet. Potter vek undan med blicken. Draco slog igen dörren bakom sig hårdare än nödvändigt, drog av sig handduken och började gnugga sitt våta hår med den.

Ilskan sköljde genom honom i heta vågor. Han förstod att han var arg för att han var generad, och han förstod också att det inte var Potters fel utan helt och hållet hans eget. Det gjorde honom ännu argare. Snabbt klädde han på sig och började leta efter hårborsten. När han inte kunde hitta den drog han fingrarna genom håret och mötte sina egna blixtrande ögon i spegeln. Ögonbrynen var rynkade och kinderna fortfarande röda den kvardröjande bastuvärmen.

Jag ser faktiskt inte illa ut alls. Vill han inte ha mig får han skylla sig själv.

Det föresvävade honom att han kunde stanna kvar i sitt rum och inte gå ut därifrån förrän i morgon bitti; han kunde hoppa över frukosten så att han inte behövde träffa Potter igen förrän de var i studiesalen med Vebjörn, så att de inte skulle behöva bli ensamma med varann. Men han ville se hur Potter skulle bete sig, vad han skulle säga.

Han klädde sig och gick tillbaka ut i köket.

Potter satt vid bordet med bläck och pergament framför sig och läroboken i magisk spårning uppslagen. Gåspennan han höll i handen svävade strax ovanför pergamentbladet som om han just varit på väg att anteckna något men kommit av sig. Blicken var fundersamt riktad mot det mörka fönstret.

"Hur klarar nån av att bo här?" sade han lågt. "Det är ju mörkt jämt. Hur vet man om det är kväll eller morgon?"

Jaså, är det så här han vill ha det? tänkte Draco både lättat och besviket. Neutralt och artigt prat om vädret och låtsas som ingenting?

Jaha, då var det väl bara att spela med.

"Man blir lite tidsförvirrad," höll han med. "Särskilt när man blir väckt mitt i natten för att gå ut och spåra."

"Fast jag gillar det," sade Potter. "Inte mörkret, och inte att bli väckt mitt i natten, men själva spårningen gillar jag verkligen."

"Du är bra på det."

"Det är du med."

Draco såg på Potters hand som höll i gåspennan. Han hade starka händer med långa seniga fingrar och fyrkantiga fingertoppar. Där han satt och såg ut mot det ogenomträngliga mörkret utanför såg han lugn och lite sorgsen ut. Håret höll på att torka i värmen från brasan och lockade sig mjukt kring ansiktet, och Draco ville sträcka ut handen och röra vid det för att se om det var lika silkeslent som det såg ut. Potter vände plötsligt på huvudet och mötte hans blick rakt på, och Draco drog efter andan.

"Draco."

"Ja?"

Potter såg stadigt på honom med ett beslutsamt uttryck i ansiktet, som om han hade funderat över någonting och äntligen kommit fram till ett svar.

"Jag ville bara säga att..." Han lade ner gåspennan som om den distraherade honom. "Härom kvällen sa du att jag inte litar på dig. Men du hade fel. Det gör jag."

Det var en oväntad kommentar, men på något sätt var det det bästa Potter kunde ha sagt. Draco svalde ett par gånger för det kändes som om han skulle kvävas, överväldigad av samma starka känsla som han hade haft i bastun – att han ville dra Potter intill sig och hålla honom hårt.

Ingen av dem sade något. De bara såg på varandra en sekund innan Potter tittade ner i sin bok, vände blad och doppade gåspennan i bläckhornet. Draco gick tyst och hämtade sin egen bok. Hjärtat slog så hårt att han tyckte ljudet ekade i rummet.

* * *

De två unga männen sitter mitt emot varandra med huvudet böjt över sina böcker och armbågarna på bordet. Då och då vänder någon av dem blad eller gör en anteckning. Fotogenlampan kastar sitt mjuka sken över det släta blonda huvudet och det rufsiga svarta. Båda pojkarna är tysta. Det enda som hörs i rummet är deras andetag, gåspennorna som raspar mot pergamentbladen och ibland en dov duns och ett fräsande när ett vedträ faller i den öppna spisen och sänder upp en kaskad av gnistor.

De sitter tysta i mer än en timme. Sedan lägger den mörke pojken ifrån sig gåspennan, slår ihop boken och sträcker på sig. Han går till badrummet och borstar tänderna, säger god natt och går och lägger sig. Den blonde pojken sitter kvar en liten stund och stirrar ut i mörkret. Sedan går han också och lägger sig.

Ingen av dem minns ett ord av vad de har läst.

* * *

Harry vaknade upp i mörkret som vanligt, men den tunga sömnigheten i kroppen sade åt honom att det var för tidigt för att vara morgon än. Någonting hade väckt honom – en duns. Och nu hörde han det igen, som något mjukt och tungt som slog mot ett fönster…

Hastigt kravlade han sig ur sängen, drog på sig ett par sockor och tassade ut i köket. I samma ögonblick öppnades dörren till Malfoys rum. Malfoy var rufsig i håret och hade kuddavtryck på kinden men ögonen var skarpa och vakna.

"Vad var det där?"

"Jag vet inte," sade Harry, men sedan hörde han plötsligt ett ljud som han skulle ha känt igen var som helst. "Hedwig!"

Ja, där var hon, svävande som en vålnad utanför fönstret. Harry fumlade upp dörren och fångade henne.

"Vad är det, Hedwig? Har det hänt något?"

Men hon bara balanserade på hans arm och stirrade oskyldigt på honom med runda gula ögon. Hon såg inte det minsta trött eller orolig ut, snarare nöjd, som om hon skulle ha börjat spinna om hon hade kunnat.

"Har du inget meddelande till mig, Hedwig?"

Harry såg frågande på henne, undersökte hennes fötter och tittade under vingarna, men han hittade inte den minsta lilla papperslapp. När hon blinkade belåtet upp mot honom hörde han ett litet skratt från Malfoy.

"Jag tror hon bara har saknat dig."

Harry tittade förvånat på Hedwig, som gav ifrån sig ett tillgivet litet ljud som om hon bekräftade Malfoys teori. När Harry strök henne över ryggen vände hon på huvudet och buffade med näbben i hans handflata.

"Fågelskrälle," sade han, glad och halvt generad. "Jag har saknat dig med."

Han bar in henne i sitt rum där hon slog sig till ro för resten av natten. När han kom tillbaka till köket hade skärpan i Malfoys blick försvunnit och han såg enbart road ut.

"Har du ingen pli på ditt djur, Potter?"

Harry rodnade och blev generad för att han rodnade, och skrattade för att dölja sin förlägenhet. "Ledsen att hon väckte dig."

Han vågade nästan inte titta på Malfoy, som på något sätt lyckades se sexig ut i blå pyjamas med kuddavtryck på kinden och rufsigt blont hår, ansiktet varmt av sömn och ett leende i ögonen. Nu drog han fingrarna genom håret men det blev inte mindre rufsigt för det. Harry fick svårt att andas.

"Det är ingen fara. Man har ändå ingen aning om vad klockan är och man blir ju ändå väckt hela tiden. Jag tror jag behöver en kopp te. Har de inga husalfer i det här underutvecklade landet? Vill du ha te, Potter?"

"Ja, varför inte. Jag är ändå klarvaken nu. Idiotfågel."

"Hon är fin," sade Malfoy med ryggen åt Harry medan han rotade efter teburken i ett skåp. "Och så är hon ju faktiskt en fjälluggla. Det här är hennes naturliga miljö.”

”Det tänkte jag inte på,” sade Harry och kände sig dum.

”Du har haft henne ända sedan vi började på Hogwarts, va?"

"Ja. Jag fick henne i födelsedagspresent av Hagrid när jag fyllde elva. – Använd Accio om du inte hittar teet, Malfoy."

"Äh. ... Accio teburk!"

Burken kom flygande ut ur skåpet och var nära att missa Malfoys hand, men han räddade den med fingerspetsarna som den sökare han var. ”Pinsamt,” muttrade han för sig själv, och Harry kunde inte låta bli att fnissa. Tydligen var det Malfoys tur att känna sig löjlig, men det var inte mer än rättvist.

"Jag var faktiskt nästan rädd för Hedwig i början," sade han som en ursäkt för att han fnissat.

"Varför det?" Malfoy gav honom en road blick.

"Tja…" Harry tog ett djupt andetag. "Du vet ju att jag växte upp hos mugglare, och mugglare har inte ugglor som husdjur. Jag tror aldrig att jag hade sett en riktig, levande uggla förr, och så ägde jag plötsligt en. Det var jättekonstigt. Men allting annat var också konstigt, för den delen. Jag visste ingenting om trollkarlsvärlden."

Det var sant. Hedwig hade bara varit en av alla de överraskande och märkliga saker som hade hänt just då. Harry hade haft så mycket att lära sig och vänja sig vid, saker som folk som Malfoy tog för givna för att de hade vuxit upp med dem. Ron också. Han hjälpte mig så mycket. Med allting. Det kändes otroligt underligt att stå här och berätta för Malfoy om Hedwig. Ron skulle inte ha trott sina öron.

Malfoy vände sig om och räckte Harry en rykande temugg. När han tog emot den snuddade deras fingrar vid varandra och deras blickar möttes.

"Tack."

"Varsågod."

Plötsligt var stämningen laddad igen. Harry satte ner muggen på bordet och tillät sig äntligen att studera Malfoys ansikte noggrant i skenet från brasan. Skuggorna dansade över hans hals och hår och hans ögon verkade enorma.

"Malfoy."

"Ja?"

"Tycker du illa om mig?"

Malfoy ryckte till och ställde snabbt ifrån sig muggen så att det inte skulle synas att hans hand började darra. De vackra ögonen återvände till Harrys ansikte och eldslågorna speglade sig i dem.

"Konstig fråga. Jag vet inte. Jag känner dig ju inte."

"Det var ett ännu konstigare svar. Vi har känt varann sen vi var elva år."

De såg intensivt på varandra en stund innan Malfoy kontrade:

"Tycker du illa om mig?"

"Jag..." Harry hade en klump i halsen som gjorde det svårt att prata, och han tänkte att den inte skulle försvinna förrän han fick röra vid Malfoy, röra vid naken hud och dra fingrarna genom det blonda håret. "Jag vet inte. Jag trodde att jag gjorde det, men… nej, det gör jag faktiskt inte."

Malfoys ögon lyste som stjärnor i eldskenet och det såg ut som om han väntade på något.

Vågar jag röra vid honom? Han rörde ju vid mig förut. Betyder det att han inte drar sig undan om jag...?

Med hjärtslagen dånande i öronen tog Harry ett steg närmare och räckte ut handen. Det här krävde mer mod än att möta Voldemort – eller kanske bara mod av en annan sort. Först mötte hans fingertoppar Malfoys hår som var lent som en viskning. Så lät han dem fortsätta försiktigt ner över Malfoys kindben och kupade handen runt hans kind. Han trodde hjärtat skulle stanna när Malfoy slöt ögonen och lutade ansiktet en aning mot Harrys hand. Det var den minsta tänkbara rörelse men Harry kände den tydligare än han känt något annat i hela sitt liv.

Han darrade nu. Långsamt tog han det sista steget fram mot Malfoy, så nära att han måste flytta fötterna åt sidan för att inte trampa honom på tårna. Han lät handen ligga kvar mot Malfoys kind medan han lyfte den andra handen och rörde lätt vid Malfoys mun. Han trodde knappt det var sant när han kände tungspetsen komma ut och väta pekfingertoppen. En liten tromb av hetta började virvla i hans mage och sprida sig nedåt.

Det kändes som om han hade fått svar på en outtalad fråga. Han drog tillbaka handen från Malfoys mun, lutade sig fram och kysste honom mycket mjukt. Deras läppar rörde försiktigt vid varandra, gled lätt mot varandra som för att vänja sig vid den fantastiska, varma beröringen. Sedan blev de modigare och kyssen djärvare, och Malfoy fångade in Harrys underläpp och kittlade den med tungspetsen. När deras tungor till sist möttes kände Harry Malfoys hand i korsryggen, och då släppte det sista tvivlet. Malfoy ville det här minst lika mycket som han själv.