Lämnad ensam igen

Av Miss P.

Sammanfattning: Miss Parker skriver en dikt till Jarod.

Friskrivningsklausul: Jag äger inga av pretender karaktärerna och jag tjänar inga pengar på att skriva.

---

Månen spred skuggor över verandagolvet. Miss Parker rös, hon frös, men orkade inte röra sig. Kanske kunde hon döva smärtan om hon satt där tillräckligt länge? Det var alla hjärtans dag och hon var alldeles ensam. Hennes hjärta värkte av sorg, och för kärleken hon aldrig fått en chans att uppleva. För tillfället att berätta för honom om hur hon kände, som hon aldrig fick. Hur skulle Jarod kunna älska någon som henne? Någon som inte hade gjort annat än att såra honom. Den sista gången hon hade sett honom hade han varit så arg på henne. Han hade till och med sagt att dom aldrig skulle träffas igen. Det hade varit en vecka sen. Känslan av att han inte skojade tog långsamt livet av henne. Hon kund inte föreställa sig ett liv utan honom, hur skulle hon klara sig utan att höra hans röst, utan att se hans ansikte. Utan kärleken? Och vetskapen om att det hela var hennes fel gjorde det inte bättre.
Sorgset tittade hon på den lilla vita papperslappen hon höll hårt i sin hand. Hon började läsa högt av den dikt hon hade skrivit. Hon hade planerat att ge den till honom för att uttrycka sina känslor, men hade aldrig fått chansen.

"Jag älskar dig så djupt.
Jag älskar dig så mycket.
Jag älskar ljudet av din röst,
och sättet vi rör vid varandra.
Jag älskar dig i dag,
som jag alltid har gjort.
Och jag kommer alltid att älska dig,
av hela mitt hjärta."

Med tårar rullande nedför kinderna, lät Miss Parker pappret falla till golvet. Först nu insåg hon hur mycket Jarod betydde för henne. Hon skakade långsamt på huvudet. Fast nu var det för sent. Jarod var borta.

Miss Parker blundade och tog ett djupt skälvande andetag. "Jag önskar att han kunde kyssa mig, bara en enda gång… " viskade hon.

"Gör du?"

Miss Parker tittade snabbt upp. Hon vred på huvudet och såg Jarod sätta sig bredvid henne. Han placerade en hand på hennes lår. "Det går nog att fixa!"

Miss Parker flämtade till av chock. Hon gav honom en förvirrad och nästan blyg blick. Varför hade han kommit tillbaka?

"Men allt det jag sa och gjorde?" frågade hon.

"Du menade det aldrig," sa Jarod mjukt. "Jag förlåter dig." Miss Parker suckade lättat. Hon kunde inte tro det! Han hade kommit tillbaka, han älskade henne verkligen! Miss Parker kunde inte låta bli att le. Utan att bryta ögonkontakten rörde sig Jarod närmare henne, han la sina armar omkring henne. Och utan att tänka på konsekvenserna lät Miss Parker honom kyssa henne.

Fullständigt överväldigad av den härliga känslan av att vara nära sin älskade Jarod, var allt hon lyckades säga… "Jag älskar dig." Hon viskade orden så tyst hon kunde, som om hon var rädd att den magiska stämningen skulle försvinna om hon pratade högre.

"Jag älskar dig också," svarade Jarod med mjuk röst. "Dedikerade du den till mig?" frågade han.

"Dikten? Ja, jag ville ge den till dig innan…" Miss Parkers röst tonade bort.

"Jag är ledsen. Jag ska aldrig lämna dig igen," viskade Jarod.

Miss Parker svarade inte. Hon la sina armar runt Jarods varma kropp, och kurade ihop sig så nära honom som möjligt. Hon kände sig så lättad och så glad. Äntligen hade hon allt som hon någonsin hade drömt om. Hon tänkte inte på framtiden, det fick vänta. Det ända som betydde något var kärleken dom äntligen kunde dela.

Jarod sträckte sig efter en filt, hängandes på en stol. Han täckte Miss Parkers kalla kropp. Hon suckade lyckligt, blundade och njöt att stunden.

"Det här är den bästa alla hjärtans dag I hela mitt liv… tack Jar," mumlade hon.

"Ja! Det kunde inte bli bättre…"

SLUT.