Harry gick fram och tillbaka över mattan utanför dörren till sovrummet. Ron och Hermione satt i varsin stol intill. Ron gungade nervöst fram och tillbaka på stolen. Hermione gned sina händer och tittade ideligen upp mot den gamla klockan som satt på väggen. Ännu ett av Ginnys skrik hördes från andra sidan dörren. Det krävdes Ron och Hermiones förenade krafter för att hindra Harry från att bryta upp dörren.

”Du kan inte gå in dit Harry.” sa Hermione lugnande och försökte få honom att sätta sig.

”Men det låter som om hon håller på att dö!” sa han och försökte göra sig fri från henne.

”Det gör jag!” hördes Ginnys skrik från andra sidan dörren.

”Där hör ni, jag måste in!”

”Oroa dig inte, Molly är där inne. Snart är det över, sätt dig ner och andas lite.” Hon försökte än en gång få honom att sätta sig, men han vägrade fortfarande. Att gå fram och tillbaka över golvet gav honom i alla fall något att göra. Men just då hördes ett illvrål inifrån sovrummet.

Ron for upp som en pil och dunkade i bokhyllan så att flera böcker föll ned. Hermione hoppade till och tappade greppet om Harry, som snabbt som ögat sprang fram till dörren.

Men just som han kom fram hördes Ginnys röst igen.

”Jag hatar dig Harry!” Harry sjönk ned i stolen, med huvudet i händerna och försökte minnas hur man andas.

”Hon hatar mig verkligen. Jag lovar, efter det här, kommer jag aldrig röra henne igen.”

”Inte mig emot.” sa Ron och staplade tillbaka böckerna.

”Tyst Ronald!”

”Vad? Det är min syster vi pratar om!” Men Hermione ignorerade honom och tittade istället på Harry med en min som liknade den hon hade efter att hon rättat en, för henne, lätt uppsats.

”Var inte dum Harry. Hon hatar dig inte. Så fort babyn kommit kommer allt bli som vanligt igen.” Då hördes så plötsligt ännu ett skri, och Harry var återigen framme vid dörren.

“Det här är ju vansinne! Jag tvingas stå här ute och vänta medan Ginny ligger därinne och föder vårt barn! Jag borde vara där inne och stötta henne eller nåt!” Han såg på Hermione, för att få stöd men hon verkade inte riktigt veta vad hon skulle svara. Hon såg på Ron bedjande, men han satt helt stilla och stirrade på dörren. Hon vände åter blicken mot Harry och sa, något trevande.

“Men det är inte sed i trollkarlsvärlden att fäderna är med, Harry.”

“Just nu kan jag inte bry mig mindre om det Hermione!” Ron öppnade munnen, som för att säga något, men stängde den återigen.

“Du måste förstå att det här inte är som en vanlig mugglarförlossning. Det finns inte så många smärtstillande förtrollningar eller drycker som man vågar använda på blivande mödrar, med risk för att skada barnet. Så det finns inte så mycket man kan göra åt smärtan. Och en sån situation kan få vem som helst att säga eller känna saker man egentligen inte menar, och om även magi är inblandat så...Ja, vad jag vill säga är att det inte är en helt säker plats att vara på. Och du hörde hur hon lät, hon är inte direkt välvilligt inställd till dig, eller hur.” Han stannade upp och satte sig ner på bänken. Lättad, fortsatte hon. “Så det är nog bäst att du stannar här.” Han tittade upp och såg på henne.

“Din enda invändning är att du tror att jag ska bli skadad?” Hans blick var stadig och hon kände hur hennes röst började vackla.

“Ja, eller...snälla Harry se inte på mig sådär. Ron, hjälp mig!” Ron såg först på Harry och sen på Hermione.

“Jag tycker Harry borde gå in.” Hermione skulle just till att nicka instämmande, när hon förstod att han inte var på hennes sida i saken.

“Va!?!” utbrast hon.

“Jag menar, om det varit jag...jag skulle ha velat vara med. Dessutom, hur farligt kan det ju vara? Han har ju tampats med en drake, det kan ju knappast vara värre än det...”

“Glöm inte sprängstjärtsskrabborna!” Harry såg på Hermione, bedjande. Hon suckade, och skakade på huvudet, hur kunde hon säga nej när han såg på henne sådär? Hon ryckte på axlarna, på ett “om du verkligen måste”-vis. Knappt hann hon få en skymt av ett leende, innan han ställt sig upp, rusat fram till dörren och gått in.

Ron satt kvar och stirrade efter Harry. Hon ändrade ställning i stolen, så att hon satt vänd mot honom.

“Du är inte arg va?” Hermione såg frågande på honom.

“Arg?”

“Ja, för att jag inte höll med dig...” Han nickade bort mot dörren.

“Ron, det du sa var nog det finaste jag hört dig säga. Kanske näst efter att du föreslagit att vi borde rädda husalferna.” Han log och en lätt rodnad spreds över hans kinder.

“Skulle du ha gjort samma sak för mig?” Hon satte sig närmare honom och han tog hennes hand i sin.

“Jag hade brutit upp dörren, oavsett vad någon annan tycker.”

“Även om mitt beteende mer skulle likna en sprängskjärtsskrabba än något annat?”

“Vet du, för att vara mugglarfödda verkar du vara väldigt insatt i det där.” Han såg på henne retsamt och log lite fräckt.

“Det är inget fel att vara förberedd...”

“Vilket betyder att du läst varenda bok Flourish och Blotts hade att erbjuda om ämnet, eller vad?”

“Lägg av, jag har bara...” Men Ron fick aldrig veta vad det var hon hade läst. För just i det ögonblicket avbröts de av ett skrik. Men denna gång var det inte Ginny som skrek. De såg på varandra och log. Ron började skratta och drog upp Hermione från bänken för att krama om henne. Han lyfte upp henne i luften och snurrade runt henne.

“Jag har blivit morbror. Igen!” Hermione bara skrattade. Hon älskade den här sidan av Ron, även om hon kanske inte alltid visade det. Men denna plötsliga kärleksyttring fick ett ganska abrupt slut, då dörren till sovrummet öppnades, vilket fick till följd att Ron tappade henne på golvet i rena förskräckelsen. Harry stod i dörröppningen, med leende så stort att det knappt fick plats i hans ansikte.

“Ska ni inte komma in?” Frågan var rent retoriskt då Ron redan gått över tröskeln innan Harry var färdig. Hermione samlade ihop sig från golvet och följde efter honom in.

Ginny satt i sängen, med det långa röda håret utsläppt på kudden bakom sig. I famnen låg ett litet knyte insvept i en filt, endast en liten tofs mörkrött hår stack fram. Hon log när de kom in, och Harry satte sig bredvid henne på sängen. “Det här” sa hon, “är James.” Hon räckte över det lilla barnet till Ron, som tog det i sina armar.

“En äkta Weasley” sa Mrs Weasley stolt och kysste toppen på sin dotters huvud. “Förutom att han heter Potter.” Ginny lutade huvudet mot Harrys axel. En lugn tystnad spred sig över rummet, det enda som hördes var det James tysta gnyende. Hermione såg på den lille, som nu låg nöjt i sin fars famn.

“Han liknar ju dig, Ron!” sa hon förvånat och lutade sig lite närmre.

“Det är nog håret, Hermione.” sa han och lutade sig stolt tillbaka. Just då gav James till ett skrik som fick dem alla att hoppa till. Harry gav förskräckt över honom till Ginny.

“Han är nog hungrig.” sa hon och lade honom vid sitt bröst.

“Ännu en likhet med dig Ron!” sa Hermione och slog lekfullt till honom på axeln. Men Ron märkte inget utan stirrade på sin syster medan hon ammade sin son, och en tomatröd färg spred sig över hans hals och öron. Han skruvade generat på sig och vände istället blicken mot Hermione.

“Vi kanske ska lämna er ifred.” sa Ron och såg bort mot Harry. Men han var allt för upptagen med att se på sin son för att svara. Ron reste sig, tog Hermiones hand och ledde ut henne genom dörren. Mrs Weasley följde efter dem, för lämnade den lilla familjen ifred.

A/N Det var slutet på den här historien, hoppas ni tyckte om den. Tack till alla som sagt så snälla saker, ni är bäst!

Det här är andra delen i min trilogi om "Åren där emellan". Den första delen handlar om tiden direkt efter Voldemorts fall, och är berättad ur Harrys perspektiv. Den andra delen beskriver Harry och Ginnys fortsatta förhållande, och är centrerad kring Ginny. Den tredje och avslutande delen kommer att handla om Ron och Hermione, med fokus på Hermione. Så håll utkik efter den snart! Till dess: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokstolle!