Ron berättade inte för Hermione om mannen. Dels ville han inte oroa henne, och dels kände han det som om hans stolthet blivit sårad. Han hade ju låtit honom komma undan. Han och Harry hade tillbringat resten av dagen med att leta efter mannen, men han fanns ingenstans. Och då ingen av dem riktigt sett hur han såg ut, kändes sökandet meningslöst. Moloken hade han tvingats inse sitt nederlag och de begav sig hemåt. Även Hermione var väldigt dämpad när hon kom hem. Middagen var en tyst affär, båda satt försjunkna i sina egna tankar. Nu låg de i sängen och Ron var glad över att dagen äntligen var över. “Jag pratade med Luna idag.” sa Hermione och la sig med ansiktet mot Ron. Han vände sig om så att de såg på varandra.

“Mmm” mumlade han, redan halvvägs in i sömnen.

“Lyssnar du?” Hennes tonfall fick honom att genast vakna lite.

“Ja, självklart” sa han och blinkade lite.

“Hon och Rolf har precis kommit tillbaka från Tasmanien. Och på fredag ska de till Island för att leta efter agnis i vulkanerna. Varför gör aldrig vi sånt?” Hon la sig på rygg med händerna på magen.

“Vadå, klättra ned i vulkaner. Jag avstår gärna...” Hon såg på honom och fnyste.

“Nej, inte det. Jag menar något spännande och nytt. Som förut. Lite äventyrligt du vet.”

“Låt inte Harry höra dig säga det där.”

“Jag menar allvar Ron. Lyssna på mig!” sa hon och slog till honom på axeln.

“Ledsen ‘Mione, men jag har haft en hemsk dag, kan vi inte ta det här imorgon?” Han kröp närmre henne och lät sin arm vila runt hennes midja.

Följande morgon

Hermione klev in i hissen och de gyllene dörrarna stängdes bakom henne. Ovanför henne cirkulerade en liten flock pm. Det var trångt, morgonruschen på Magiministeriet var inget att skoja med. Hon kände sig som en packad sill när hon stod där, inträngd i ett hörn. En trollkarl stod halvt böjd över henne, och gav henne ett ursäktande leende. Äntligen stannade hissen och den svala kvinnorösten sade “Våning två, Avdelning för uppehållande av Magisk Lag och Ordning.“ Hermione trängde sig ut och kunde äntligen andas frisk luft igen. Mannen som stått bredvid henne klev också av. Hon började gå bort i riktning mot Madam Turpins kontor, och det visade sig att han skulle åt samma håll.

“Hej. Jag heter Derek Dingham, är du ny här?“ Han sträckte fram handen medan de gick.

“Jag tror inte att jag sett dig förut.“

“Jag börjar idag. Jag jobbade på Avdelningen för övervakning av magiska skapelse tidigare.“, sa hon och tog honom i handen.

“Trevligt att träffas...“ Han såg menande på henne.

“Åh, förlåt. Det är Hermione, Hermione Weasley.“ Mannens blick föll genast på hennes hår. Han rynkade pannan, men sa ingenting.

Korridoren de gått i, delade sig. Hermione vek av åt vänster, medan Derek tydligen skulle åt höger. Hon la handen på handtaget, drog ett djupt andetag och öppnade dörren. Doris Turpin, chef för Avdelning av upprätthållande av magisk lag och ordning, satt vid kontoret, och dikterade en rapport. Framför henne flög en stilig örnfjäderpenna fram över pergamentet. Hon tittade upp när Hermione klev in, och pennan slutade genast skriva. Auran kring henne fick Hermione att känna det som om hon just klivit in på Professor McGonagalls kontor. “Ah, Mrs Weasley, jag väntade er inte förrän om tio minuter.” Hon såg på klockan hon bar kring armen.

“Jag ville inte fastna i morgonruschen, så jag gick lite tidigare. Jag hoppas ni inte misstycker.”

“Absolut inte. Punktlighet är en dygd, enligt mig. Alltför många myndiga trollkarlar har tagit för vana att transferera sig överallt. Det har gjort de lite väl optimistiska vad gäller restider. Men kom in och sätt dig.” Hermione gick fram och satte sig i den polerade ekstolen, som stod framför skrivbordet. Med en lätt sväng på staven städade Madame Turpin undan pergamenten och fjäderpennan. “Jag måste börja med att säga att jag är glad att du valt att ta det här jobbet. Jag har sett ditt arbete, och är mäkta imponerad.”

Hermione rodnade. “Tack så mycket, Madame Turpin.”

“Men nu till allvaret. Du har sett jobbeskrivningen, så du vet vad som förväntas av dig. Jag hade bara tänkt gå igenom några praktiska saker, så kan vi börja arbetet direkt. Ditt kontor ligger på andra sidan korridoren till höger, din assistent kan berätta mer där. En bunt rapporter ligger färdiga för dig att gå igenom när du gjort dig hemmastadd. Om det är något du undrar, kan du fråga några av dina kollegor. Inga rapporter får lämna avdelningen, de är magiskt skyddade för att upprätthålla tystnadsplikten. Så allt arbete måste ske här. Några frågor?” Hermione skakade på huvudet. “Bra. Då finns det väl inget mer för mig att göra än att önska dig lycka till.”

“Tack så mycket.” Hermione tog hennes hand och reste sig från stolen. Hon steg ut i korridoren och gick nedför den tills hon mötte en dörr med hennes namn på, tryckt i guldbokstäver. Hon öppnade dörren och ett stort och luftigt kontor, möblerat med stiliga möbler i mörkt trä, uppenbarade sig. Precis som Madam Turpin sagt låg en bunt pergament på bordet. Hon satte sig vid skrivbordet och drog dem till sig. Hon skummade igenom de första raderna. Det såg ut att vara en lång och utförlig utläggning om huruvida vampyrer kunde klassas som mänskliga varelser eller inte, och hur detta skulle kunna ställas i förhållande till deras användande av trollstav. Hon drog till sig en fjäderpenna och ett stycke pergament för att anteckna. Då hördes en knackning på dörren.

“Ja.” Hon tittade upp för att se mannen hon pratat med tidigare stå i dörröppningen.

“Jag tänkte väl att det var du som skulle börja här.” Derek stod lite nonchalant lutad mot dörrkarmen, med armarna i kors över bröstet.

“Ursäkta?”

“Det är jag som är din nya assistent.” Han såg på henne och ställde sig lite rakare. “Men jag hade kanske inte räknat med någon så ung. Jag tror du och jag drar ned medelåldern rejält på det här stället. Det var därför jag inte sa något tidigare. Men som sagt, jag är din assistent, så om du behöver något, så sitter jag i rummet bredvid. Är det något du behöver? Lite kaffe kanske?”

“Åh, nej, jag kan fixa det själv. Men tack för omtanken.” Hon tog det översta pergamentet från högen och la det framför sig.

“Nej, nej, tillåt mig. Som en liten välkomstgest. Även om det kanske inte riktigt står i jobbeskrivningen.” Och med en lätt sväng med staven frammanade han en elegant bricka med kaffe och små trekantiga smörgåsar ur tomma luften.

Hermione såg på honom, lite förbluffad. Att någon så begåvad bara arbetade som assistent. “Tack.” sa hon och besvarade hans leende.

Dagen flög fram, och innan Hermione visste ordet av, var det redan sen eftermiddag. Hon hade hunnit med mycket, och det var till stor del Dereks förtjänst. Hon visste inte riktigt hur, men det var som om han kunde läsa hennes tankar, och verkade veta vad hon behövde redan innan hon frågade. Ju längre de arbetade ihop, desto mer förundrad blev hon över att han bara var assistent.

Men även om klockan närmade sig sex, låg fortfarande en stadig hög pergament kvar på hennes bord. Hermione visste att hon snart skulle bli tvungen att skicka en uggla till Ron och säga honom att hon nog inte skulle kunna hinna hem till middagen. Just då kom Derek in genom dörren. “Jag beställde rapporterna du bad om. Om det inte var något mer, tänkte jag ta rast och äta lite.”

“Jag tänkte precis detsamma. Du skulle inte kunna skicka efter en uggla till mig, jag skulle behöva skicka iväg ett brev.”

“Jag gör det direkt. Skulle det vara okej om jag satte mig härinne och åt, det känns så deprimerande att äta ensam.”

“Nej, absolut inte - tvärtom.”

Hermione drog till sig en bit pergament och krafsade ned ett meddelande till Ron. Hon kände sig lite tung i hjärtat när hon gjorde det. De hade knappt pratat med varandra idag, och hon saknade honom. Men hon ville inte komma efter redan första dagen. Bara några sekunder senare flög en uggla in genom rummet. Hermione knöt fast brevet runt ugglans fot, och sen flög den in i eldstaden och försvann i ett regn av gröna gnistor. Derek knackade på dörrkarmen, och såg frågande på henne. Hon vinkade in honom och han satte sig mittemot henne. Han drog fram några smörgåsar ur väskan han bar på. “Det här är väl nedsidan med att alltid jobba över, det är inte ofta man får i sig någon varm mat.”

“Så du gör så här ofta eller?” Hon svängde med staven och pergamenten som fyllde skrivbordet försvann, för att lämna plats åt maten.

“Det är nästa en oskriven regel att alla på den här avdelningen jobbar över varje kväll. Så för att svara på din fråga, ganska ofta faktiskt. Fast det är sällan jag har något sällskap. Mina tidigare chefer ansåg kanske inte att de skulle beblanda sig med sina undersåtar.” När han lagt upp sin middag på en tallrik, räckte han fram den till henne. “Vill du ha en? Du ser hungrig ut, och jag har många. Men ha inte för höga förhoppningar." tillade han när han tacksamt tog emot en smörgås. "Som ungkarl jag är, uppfyller jag ganska många fördomar om mäns matlagningskonst.”

Hermione tog en tugga från en av dem. “Säg inte så, den här var ju jättegod. Såna där kommentarer tror jag är födda ur att det finns alltför många trollkarlar som är för lata för att laga mat. Ta min man till exempel, han är jättebra på att laga mat, men det tror jag inte att någon skulle ha fått reda på om inte jag sagt att det är mer troligt att Chudley Cannons vinner Quidditchligan än att jag ensam sköter all matlagning.”

“Oj, det var ett ultimatum vill jag säga. Kämpar ni för ett feministiskt genombrott också?”

“Inte egentligen, även om det kanske skulle behövas. Det är faktiskt en av de punkter som mugglarna är bättre på än oss. Men det handlar egentligen om att han klagade på min mat lite för mycket för att gå ostraffad.” Han skrattade, och Hermione stämde in.

“Så då är du ingift Weasley. Jag fick inte riktigt ihop din hårfärg där.”

“Ja, jo, det stämmer. Känner du någon i familjen?”

“Nej, nej, det gör jag inte. Jag är bara en enkel Quidditchsupporter.” Han log igen och drog bort den blunda luggen från ansiktet.

Hermione satt tyst ett tag, men snart fick hennes nyfikenhet övertaget. “Ursäkta om jag frågar, men det är en sak som jag bara vill veta.”

“Om mig? Visst, fråga på bara.”

“Jag har sett dig här idag, och du är jättebegåvad! Du känns som alldeles för överkvalificerad för ett assistentsjobb. Vad håller dig kvar?”

“Ska jag vara ärlig? Jag vet att det här kanske är lite motsägelsefullt, om man dömer efter idag, men jag känner att jag inte har tid för ett mer avancerat jobb. Jag är en väldigt passionerad trolldrycksmakare på min fritid, och jag vill få syssla med det i lugn och ro när jag kommer hem. Som högre anställd kan man aldrig helt släppa arbetet, man tar med sig det hem och tänker på det hela tiden. Jag vill få ha lite fritid, tid för mina intressen. Förstår du?”

Hermione nickade till svar. Hans resonemang påminde henne mycket om Mr Weasley, som avstått från en befordran bara för att få syssla med det han gillade bäst. Det var något hon beundrade honom mycket för. Det kändes trevligt att sitta där och prata med Derek. Han var välutbildad och väldigt intresserad av väldigt mycket. Hermione kunde inte minnas senast hon haft en så intelligent diskussion med någon. Ron var inte så road av sånt. “Ron!” tänkte hon och kände en klump växa fram i magen. Hon såg hastigt ned på sin klocka, den var strax efter elva. Hon reste sig hastigt upp och samlade ihop pergamenten som låg spridda över bordet.

“Måste du hem nu?” frågade Derek.

“Ja, det är sent. Jag får ta itu med det här imorgon.” Hon gick fram till eldstaden och kastade in en näve pulver i den. Genast blev flammorna gröna, och hon steg in. Genom ett virvel av rök och gnistor snurrade hon genom flampulvernätverket och stapplade in i det lilla köket.

På bordet stod en tallrik mat framdukad. Huset var släckt, och ingen människa syntes till på bottenvåningen. Hon gick upp för trappan. Ljuset i deras sovrum var tänt.

“Ron” sa hon tyst och gled in genom dörren. Han låg i sängen, med en bok bredvid sig. Han måste ha somnat ifrån den. Hermione tog boken och la den på nattduksbordet. Hon bytte snabbt om till pyjamas, och la sig sen till rätta, med huvudet på Rons axel. I sömnen, lät han sin arm lägga sig runt hennes kropp, med handen vilande på hennes mage. Inom kort sov de båda två.

A/N Jag vet att det varit evigheter sen min senaste uppdatering. Jag kan bara skylla på mitt projektarbete. Men nu är det färdigt, så jag borde ha tid för lite mer regelbundna uppdateringar! Yay! Och kommentera snälla, och säg vad ni tycker! Jag vet att det här kanske var ett ganska tråkigt kapitel, men all uppbyggnad är viktig för historien! Hoppas höra från er snart!