Nithela babblar: Tjo! Omg, jag postar något på svenska! Det hade ni inte räknat med (om några landsmän - eh, eller kvinnor, ens spanat in mina fics alltså).

"Författarens" notering: Det här känns skumt. Riktigt jäkla skumt. Att inte skriva på engelska. Så, varför postar jag det här? Nå, nu är det ju såhär va, att jag har läst ikapp mig i mangan och blivit helt förälskad i Namikaze Minato, trots att han har synts så lite hittills. Men kom igen, det går knappt att INTE bli kär i det där ansiktet. Och han är Narutos farsa, vilket gör honom till en kickass- karaktär automatiskt. Håller du inte med? HAH! Synd för dig, kompis!

I alla fall, så har jag börjat spana in här på som innehåller fics med honom och då snubblade jag över denna berättelse, som jag fick den stora äran att översätta. Kom ihåg nu vänner, att det INTE ÄR MIN FIC! INTE ALLS! JAG BARA ÖVERSÄTTER OCH DISTRIBUERAR DEN PÅ SVENSKA FÖR ATT DEN SKA FÅ FLER LÄSARE!

Har vi klarat ut det nu? Nithela är INTE föfattaren, det är Kaikouken här på som har skrivit den och kommit upp med historien. Kaikouken, alltså.

Är alla med på det nu? Bra.

Jag har översatt ficen så ordagrant jag kan, men samtidigt fungerar bara vissa meningsuppbyggnader på svenska och språkliga skämt försvinner tyvärr. Harry Potter, Sagan om Ringen och allt annat som översätts till andra språk tappar tyvärr små delar här och där på grund av att de faktiskt inte skrevs på svenska.

I alla fall, om det hamnar några reviews här vidarebefordrar jag till Kaikouken med jämna mellanrum, eller så kan ni leta up ficen själva. Jag litar på att ni vet hur man söker xD .

Ficen är INTE KLAR, och jag har hunnit med hälften av översättningen och kommer att posta nya, fixade kapitel så fort jag hinner och när Kai uppdaterar kastar jag mig över arbetet, ok?

Det blev mycket babbel här men bara för att få saker och ting uppklarade.

Nu ska jag hålla tyst.

---

Naruto vaknade upp till brusandet av vågor som bröts mot sten och sjöfåglar som skrek ovanför honom. Så snart han hade uppfattat ljuden blev han medveten om den fruktansvärda smärtan som sköt igenom hela kroppen och att hans huvud bultade. Det kändes som om någon skurit upp sidorna på hans bröstkorg och hans mun var torr som en öken. Att säga att han mådde skit skulle vara en grav underdrift. Han öppnade ögonen men stängde dem igen när yrseln satte in. Han tog flera djupa andetag och försökte lugna ner sig medan världen slutade snurra och gallan sakta men säkert sjönk tillbaks ner i magen.

Det tog några minuter innan han kunde öppna ögonen; det verkade som om han hade fått en allvarlig hjärnskakning. Inget som monsterräven inte skulle kunna hela, men bultandet verkade bara bli värre ju längre tid han var vaken. De ljusa prickarna försvann ur hans synfält. Naruto blinkade och fann att han tittade på ett innertak av trä. Ytan var ojämn, med några ruttnade plankor som lämnade hål efter sig. Solljus tog sig in genom springorna och lyste upp det mörka rummet, och Naruto kunde se dammpartiklarna som flimrade i de tunna strålarna.

Han låg på en gräsmadrass, med kliande blad som grävde sig in i hans nakna armar och hals. Han svalde och kisade medan han försökte resa sig. Det kändes som om hans kropp vägde ett ton och varenda led var stel. Vad i hela friden hade hänt honom?

Fler minuter kom och gick medan han kämpade med sina motsträviga lemmar, och segern avgjordes till slut när en havsbris tog sig in och han äntligen hade samlat tillräckligt med kraft för att sätta sig upp. Han vände huvudet mot ett litet, högt beläget fönster – som mera liknade en spricka i väggen – vilket var den huvudsakliga ljus- och luftkällan i rummet. Han var helt klart vid havet, men han hade ingen aning om i sin geografiska position.

Han vände huvudet åt andra hållet och möttes av en liten trädörr och ett tomt rum. Överraskande nog kände han sig inte ensam, trots att han inte såg någon annan. Han kunde känna en närvaro som lurade någonstans i skuggorna, betraktande. Reflexerna hos den ninja han var tog över och han hoppade upp från madrassen, men ångrade det direkt när världen började snurra för fort igen. Han svajade osäkert och hade fallit ner på golvet om inte ett par armar fått tag i honom och sänkt ner honom på den tjocka mattan av blad och gräs igen. Mer galla trängde upp i halsen och Naruto kämpade med att tvinga ner det. Han hatade att kräkas.

Fingrar kammade lugnande igenom hans hår och efter en stund släppte svindeln. Naruto tittade uppåt. Ett mörkt ögonpar tittade tillbaka. Han stirrade upp på det okända ansiktet och de mörka irisarna som studerade honom intensivt med lika stort intresse. Mannens hår var korpsvart, huden i ansiktet var lätt solbränd och ögonen var också svarta. Han var ganska lång, antog Naruto, och hans aura skvallrade om att han var riktigt kraftfull. Narutos hals kändes torr när mannen tittade ner på honom med blandade känslor. Det dominerande uttrycket verkade vara nervositet och nyfikenhet och den blonda ninjan tyckte inte om det.

”Och vem fasen – ” han hostade till av kliandet i halsen – ”är du?” och sedan började han hosta igen.

Mannens ögon smalnade till springor och mungiporna drogs uppåt i ett leende. Han hjälpte Naruto att sitta upp. ”Jag… det är lite svårt att förklara.” Han såg ut att diskutera mentalt med sig själv om vad han skulle säga. ”Vem är du då, pojk?”

Naruto fortsatte hosta. Ögonen började rinna och lungorna värkte av syrebrist. Det kändes som om han var på väg att spy och få upp lungorna på samma gång. Mannen lade handen på hans axel och drog fram en vattenflaska. Naruto tog den från honom och drack girigt. Han skulle ha hostat upp vätskan om den andra mannen inte masserat hans rygg lugnande.

”Så…” frågade han när Naruto var klar, ”vem är du? Med tanke på märket på ditt pannband är du från Lövgömman. Vad heter du?”

Naruto, som hade samlat sig något, översköljdes av minnena från hans sista ögonblick vid medvetande. Hans ögon vidgades och det blev plötsligt svårare att andas.

”Helvete!” svor han. Han stirrade skräckslaget på den andra mannen. ”Var hittade du mig? Var är jag?”

Personen i fråga förflyttade sin vikt till den andra foten innan han svarade. ”Tja, vi är vid gränsen mellan Vindlandet och Flodlandet, men vi befinner oss fortfarande i Flodlandet.”

”Flodlandet?” Skrek Naruto, innan han tycktes slappna av och stönade fram ”Vad fasen hände egentligen?”

”Kan… du säga vad du heter, pojk?” frågade mannen, med en angelägen och smått hoppfull ton i rösten. Naruto började bli misstänksam – han hade för länge sedan lärt sig att inte lita på främlingar.

”Fanken att jag säger det. Jag är en ninja. Jag kan inte lita på dig.” Sade han kyligt och betraktade den andre med aktsamhet.

”Naruto, eller hur?” frågade mannen istället för att låtsas om sin okunskap längre. Naruto stelnade till. Han visste, vilket betydde att han antingen var i lag med Akatsuki eller Konoha. Men om främlingen var från Akatsuki skulle Naruto ha blivit slagen i bojor och fått monsterräven utdragen vid det här laget. Istället befann han sig i en stuga, omhändertagen och med svåra skador som höll på att läka. Han kunde inte riktigt minnas vad som hänt, dock.

Han nickade som svar – han hade väl inget val. Om mannen tillhörde Akatsuki trots allt skulle Naruto slåss till den sista blodsdroppen.

Den andres blick mjuknade märkbart och han såg plötsligt lugn ut, vilket förvånade Naruto.

”Du är dålig på att upptäcka transformationer och illusionstekniker”, sade han lättsamt, vilket fick tonåringen att rynka på pannan.

”Använder du illusioner för att lura mig?” frågade han förvånat, och med ilska krypandes in i ådrorna. Han hade nyss bestämt sig för att lita på människan tack vare magkänslan. Han hade kanske haft fel.

”Namnet är Namikaze Minato, pojk”, skrockade han. Naruto fortsatte dock vara misstänksam.

”… vad?” Frågade han när mannen verkade vänta sig en reaktion.

”Vadå, ’vad’? Heter du inte Namikaze Naruto?” Frågade Minato förbryllat.

Vid det här laget var Naruto totalt bortkollrad. Vad fasen babblade han om? Namikaze Naruto?

”… fan? Uzumaki Naruto!”

”Uzumaki?” Mumlade Minato för sig själv, de svarta ögonen ofokuserade medan han verkade tänka intensivt. ”Varför heter du så? Och vet du inget om mig?”

”Hörru, Namikaze– eller vem du nu är… Jag vet inte ett smack om dig! Jobbar du för Akatsuki? För om du gör det ska jag spöa skiten ur dig! Och om du är allierad med Konoha, vem fasen är du?”

Mannen som kallade sig Minato stirrade på honom en väldigt lång stund med ett tankfullt uttryck i ögonen. Till slut lyfte han händerna och gjorde ett tecken så att transformationen bröts med ett poppande ljud och ett rökmoln fyllde luften mellan dem. När det klarnat upp igen kunde Naruto inte göra mycket annat än stirra mållöst medan hans ögon växte till tefatsstorlek. Gulblont hår, klarblå irisar och alldeles för välbekanta ansiktsdrag tittade förväntansfullt på honom. Han hade sett det där ansiktet förut – delvis i sin spegel, och delvis på eldskuggans kontor. Han hade aldrig tänkt på att koppla ihop de två bilderna förut men mannen framför honom såg för mycket ut som honom, och samtidigt som fotot av den Fjärde…

”Vem fan är du?” mumlade Naruto i blandad rädsla och förvirring.

”Jag sa ju det, jag är Namikaze Minato!” svarade mannen frustrerat. ”Betyder inte det namnet någonting för dig, Naruto?”

Naruto skakade på huvudet medan han försökte komma ihåg namnet. Det verkade vara väldigt viktigt och han ville inte göra honom besviken.

”Förlåt.” ursäktade han sig lågmält. Han tittade upp på Minato, som såg mera förvånad ut än sårad. Det verkade som om han hade problem med att förstå något.

”Det var… skumt.” Sade den äldre mannen ett ögonblick senare och tog tag i Narutos axel. Naruto ryggade tillbaka och Minato drog sig undan direkt, ursäktande. ”Åh, förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Hursomhelst”, Nu lät han nyfiken, ”vilka är dina föräldrar?”

Naruto ville slå huvudet i något hårt i frustration. ”Hörru”, sade han och försökte hålla irritationen ur rösten, ”vem är du och varför frågar du allt det här? Du har inget med mina föräldrar att göra!”

Minato suckade och körde en hand igenom sitt hår medan han såg på Naruto med ögon som var så lika tonåringens egna. ”Vem tror du att jag är?”

Naruto blängde på honom,

”Okej, okej”, skrockade han, ”om jag sa att jag är den Fjärde eldskuggan då? Skulle du tro mig?”

Naruto försökte stänga munnen igen. Det var absurt! Den Fjärde dog för femton år sedan när han slogs och förseglade monsterräven i Narutos mage. Han dog… och den här killen var väldigt mycket vid liv. Han var en bedragare OCH en lögnare!

”Fan heller.” Den unga ninjans ord dröp av gift och hans ögon var avsmalnade i ilska. ”Den Fjärde är död. Han dog för femton år sedan! Om du ska ljuga, var lite mer kreativ än så!”

”Ser du”, kontrade Minato, ”du tror mig inte fastän jag talar sanning”, han skyndade sig att fortsätta när han såg Narutos ansiktsuttryck, ”stopp, stopp, vänta, jag kan förklara. Och jag kan bevisa det… kanske.”

Naruto korsade armarna framför bröstet och lade sig till med en bister min. ”Så förklara då.”

Minato satte sig i skräddarställning för att vila benen och lade händerna i knäet, och började sedan, eftertänksamt. ”Jag kan inte förklara exakt hur jag kom tillbaka…”, han satte en hand i luften när Naruto öppnade munnen för att protestera, ”Jag har en teori, men jag är inte säker. Hursomhelst kan jag bevisa att jag är den Fjärde – om du kan avgöra det, jag menar, du måste veta något om mig – honom – eller hur? Även om du inte har hört namnet.”

Naruto rynkade pannan. Det var sant att han inte visste om den Fjärdes namn; varken tanten Tsunade eller pervo-mäster hade talat om det. Men pervo-mäster hade berättat mycket annat om den Fjärde – inte för mycket, men tillräckligt för att Naruto skulle kunna avgöra om den här snubben talade sanning eller var en annan sak som pockade på uppmärksamhet i den unga ninjans bakhuvud, något mannen hade sagt innan. Han hade kallat sig Namikaze Minato och när Naruto sagt emot honom hade han frågat ut honom om… nä, så kunde det inte…

”Naruto?” frågade Minato försiktigt och Naruto drogs upp ur sitt mentala träsk av tankar med ett ryck.

”Öh, jo, jag försökte liksom tänka ut vad jag skulle fråga dig…”

”Och?”

“Alla vet ju att du var – eller att den Fjärde var ett geni. Han kom på massa coola jutsus, som rasengan, och hiraishin, och fuuinjutsu till att försegla räven i mig. Jag vet inte mycket om hiraishin och vill inte se fuuinjutsu, men du kan göra rasengan – pervo-mäster sa att du kan frammana Gamabunta. Du borde göra båda.”

”Pervo-mäster?” frågade Minato förvirrat.

”Det där gubbsjuka Jiraiya!” Förklarade Naruto otåligt och himlade med ögonen.

Den äldre mannen började skratta lågt. Naruto medgav tyst för sig själv att det var ett trevligt, lugnande ljud.

”Så, öh, kallar du honom det?” Frågade Minato när han behövde pausa för att hämta andan mellan skrattsalvorna.

”Japp, jag döpte honom till det. Fast han hatar det.” Naruto var nära på att stämma in, men skärpte till sig när han kom på att han kanske satt och pratade med en bedragare. Men han hoppades att det inte var så, för om den Fjärde var vid liv… han vågade knappt tänka tanken.

”Det förstår jag”, höll Minato med, ”så du vill att jag ska göra rasengan och frammana en padda? Och Gamabunta av alla? Tror du inte att han blir arg då?”

”Japp, för att vara säker. Jag menar, rasengan kan kopieras – Kakashi-sensei gjorde det – men paddbossen kan man inte lura!” utropade Naruto medan han studerade honom med intresse.

”Kan Kakashi göra rasengan?” frågade den påstådda Fjärde förvånat, ”Kul att höra. Okej, jag frammanar Gamabunta och om han blir arg så bussar jag honom på dig.” Sedan började han skratta igen.

Naruto nickade glatt, tills han insåg vad Minato sagt och han satte sitt eget spott i halsen. ”Hej, jag är för fasen skadad här!”

”Det är lugnt”, försäkrade Minato honom, ”Jag kommer inte låta honom göra dig något, inte för att han skulle det, men så du vet.”

Narutos hjärta stannade nästan. Ingen hade sagt något liknande till honom innan, någonsin. Det kändes konstigt att höra, och Naruto hade en känsla av att det inte var ett tomt löfte heller.

”Hörru, jag är kanske invalid, men jag är inte hjälplös! Jag har mött honom innan och han kommer inte göra något mot mig.” Sade han självsäkert, även om Minatos löfte hade berört honom mer än han ville erkänna.

”Heh, du var en självständig en”, kommenterade Minato med ett leende som inte nådde upp till ögonen. Naruto svarade inte och den äldre mannen sträckte ut handen och mjukade upp fingrarna. Tonåringen stirrade förväntansfullt på handflatan och han blev inte besviken när de första virvlarna av chakra formades. Som han trodde, Minato kunde göra rasengan utan att ta hjälp av sin andra hand eller en klon – fast det var bara Naruto som kunde använda det sistnämnda sättet.

Det lilla molnet av chakra började bli tjockare och massan ökade hastigt framför den andres ögon; han kände den pulserande energin och hur den roterade perfekt i det lysande klotet, som sedan började krympa och blev ännu mer fullpackat med chakra. Naruto var imponerad; trots att Minatos jutsu var ofärdig såg den kraftfull ut. Att göra en så pass perfekt rasengan krävde antingen en mycket skicklig illusionsteknik, eller så var faktiskt mannen den han utgav sig för att vara.

Chakran upplöstes och Minato tittade upp på Naruto, hans tonfall lätt när han frågade ”Hjälpte det?”

Naruto fnös. ”Du måste fortfarande mana fram Gamabunta. Tro inte du slipper det!”

Minato log. ”Visst, men kan du gå? Jag kan inte direkt göra det här inne.”

Naruto försökte röra på ena benet och ryckte till av smärtan som sköt igenom det. Han försökte dölja sin reaktion men Minato hade sett det.

”Du får nöja dig med det här för tillfället. Vi tar det andra senare. Du har inte fått i dig något på länge, så du borde äta något…” sade han och skyndade till en annan del av stugan, hans attityd plötsligt ändrad från road och smått kaxig till omhuldande och bekymrad.

Naruto tittade på I förvåning medan mannen som nu faktiskt troligen var den Fjärde grävde runt i den lilla stugan efter mat. Medan han tuggade på stekt fisk och kallt ris, och Minato mumlat fram någon ursäkt om att det var några timmar gammalt, undrade han hur han lyckats undkomma en situation där allt hopp var förlorat, och hamnat där han var nu. Han hade varit döende och monsterräven hade varit på väg att bli utsugen, och här var han, vid liv och med den Fjärde eldskuggan som sällskap till råga på allt… såvida de inte var döda båda två. Det skulle suga!

Han hade mycket att tänka på.