Ännu en berättelse. Nej, jag äger ingen av figurerna ur HP-böckerna, eller några andra böcker. Jag önskar att Remus var min, men. Isolde Galahad är helt och hållet min, däremot. Är det någon som anser att Peter Pettigrew inte är värd ett liv innan förräderiet, lämna berättelsen *här*.

Jag är Isolde Galahad. Isolde, flickan som älskade en förrädare. Men jag tror inte att han var sådan, jag kan bara inte tro det, inte från första början. Det vet jag att han inte var.

Men det är kanske bäst att inte ta händelserna i förväg. Alltså:

Jag var en helt vanlig flicka. Nej, fel. Jag var långt ifrån vanlig, men det visste jag inte då. Jag trodde knappt ens på mugglare. Så, jag var en helt vanlig trollkarlsunge. Utseende var något jag helst glömde. Jag gillade varken mitt ansikte, min kropp eller mina kläder. Jag orkade inte lägga ner tid på dem heller. "Prydlig" var nog en träffande beskrivning. Kjol, knästrumpor, blus. Flätat, blekt hår i två kringlor, så slapp jag ha det i vägen. Runt ansikte, varken tjock eller mager, grå ögon. Sällan solbränd, jag höll mig inomhus.

Min mor, Sophia Galahad, hade en djuraffär i Diagongränden. Gud förlåte mig, men jag har faktiskt glömt vad den hette. Jag minns mest att den var mörk, för ugglornas skull, och luktade speciellt. Min far, Gwydion Galahad arbetade för trolldomsministeriet, han var sekreterare åt Alba Dumbledore, chef över auroravdelningen. Jag hade två syskon, min lillasyster Elaine, tre år yngre än jag, som dog under kriget mot Voldemort, och min lillebror Taliesyn, fem år yngre. De var mina enda vänner. Alla Diagongrändens andra ungar tycktes vara rädda för mig. Nej, förresten, jag hade en vän, sonen till en av min fars kollegor, men han försvann plötsligt. Jag visste inte vad som hänt, men det var samtidigt som *det där*, så jag tänkte inte så mycket på det.

Det ja. Jag fick aldrig reda på vad det handlade om, men nu i efterhand förstår jag naturligtvis. Då var det sådant som man inte talade om när jag var i närheten. Jag fick ta reda på vad jag kunde på egen hand, och kom fram till att en olycka hade hänt, och att far varit inblandad. Vi flyttade ut på landet, för att komma ifrån allting. Jag var då elva år gammal.

Elva år, ja. Alla trollkarlsungar vet vad som händer när man fyller elva. Intagningsbrevet från Hogwarts. Jag väntade, så spänd att jag knappt tänkte på annat. Men det kom aldrig. Den enda förklaring jag fick var från ett samtal som jag "råkade" höra.

". säker på att det ordnar sig?" Det var mors röst.

"Självklart, Sophia. Det handlar bara om ett år, tills stormen lagt sig." Min far.

"Och pojken då? Avlivades?"

"Nej."

"Inte?" Nu var mor förvånad, det hördes tydligt.

"Du vet, det var ju inte hans fel. Tvärtom."

"Men det var inte ditt fel heller," sade mor bestämt.

"Nej, nej, men i alla fall. Du vet att Albas bror har efterträtt gamle Dippet? Nå, Alba kände ju pojken, så hon talade med Albus, och han lät honom komma in."

"På Hogwarts? Men det är ju. nej men hej, Isolde, är det inte dags att gå och lägga sig?"

Upptäckt. På natten försökte jag sätta samman den information jag fått.

Året efter kom mitt Hogwartsbrev.

Skillnaden mellan mig och de andra förstaåringarna var bara ett år, och syntes väl knappt, men när jag stod där på perrong nio och tre kvarts kändes den enorm.

"Ha det bra nu, Isolde," sade mor, och försökte krama mig. Jag vred mig undan. Far fångade mig.

"Lycka till," sade han, och lade ner lite väl mycket styrka i orden. Men han visste att jag skulle behöva all lycka jag kunde få.

Jag nickade kort, visste inte om jag borde vara ledsen, men jag var mest spänd. Far hjälpte mig att få upp mitt bagage, och så var jag inne på Hogwartsexpressen. Nästa problem. Var skulle jag sitta? Helst skulle jag velat ha en kupé för mig själv, men så kunde jag nog inte göra. Jag var sen, det visste jag, och tåget skulle snart gå. Så sant, nu skakade det till, och började rulla. Jag svor för mig själv, en del saker jag hade hittat i böcker jag var för liten för att läsa. Sedan gjorde jag mig beredd att stanna i korridoren.

"Jag hämtar den, sa jag ju! Var hade du lämnat den?"

Samtidigt som meningen ropades ut, öppnade någon en dörr, och var en hårsmån från att springa in i mig. Jag reste mig.

"Hey, du är ny, va?" En flicka med långt, brunt och lockigt hår tittade nyfiket på mig med klara blå ögon. Jag nickade.

"Ingenstans att sitta?" frågade hon vänligt. Jag tror nog att det finns plats hos oss, jag ska bara hämta Jamesies tröja, han tappade den här någonstans. Åh, där är den, under din väska."

Jag rodnade, mot min vilja.

"Jag hjälper dig med väskan," sade flickan. "Sofie heter jag."

"Isolde."

"Bra!" sade Sofie glatt. "Nu hjälper jag dig med den där. herregud, vad har du packat? Det väger bly!"

"Böcker," svarade jag offensivt.

"En framtida Revenclaware?" skrattade Sofie. Hon öppnade dörren igen. "Remus, kom och hjälp mig!"

En pojke med brunt hår och skyggt utseende kom ut i korridoren.

"Jag har hittat en ny kompis åt oss," sade Sofie, glatt men bestämt. "Kan du ta in hennes väska? Hon har för många böcker för att jag ska klara den. Du har hittat en själsfrände."

Remus lyfte upp min väska, lätt som ingenting. Jag höjde på ögonbrynen. Han var stark, även om han inte såg så ut.

En till av pojkarna i kupén hade också rest sig. Han höll upp dörren åt oss, och bugade teatraliskt när vi passerade.

"Vem har jag äran att stifta bekantskap med?" frågade han högtravande. "Själv är jag Sirius Black, och dessa är mina tappra vapendragare. James Potter," - En pojke med ostyrigt, svart hår, och grå ögon bakom stora glasögon bugade ännu yvigare än Sirius - "Remus Lupin," - Remus nickade leende - "och Peter Pettigrew." Den sista pojken, som var en smula kortare och rundare än de andra, med blont hår och gråblå ögon, bara satt och stirrade. James knuffade honom i sidan, och han skrattade snabbt och nervöst, samtidigt som han rodnade och presenterade en klumpig bugning.

"Och det här är vår sköna dam," sade Remus och visade mot Sofie. "Och du är. Isolde Galahad?" Han såg plötsligt förvånad ut. Lika förvånad som jag kände mig, kan tilläggas.

Det var min gamla vän, som hade försvunnit.

"Vart tog du vägen?" frågade jag.

Han mumlade något, lyckades förklara utan att egentligen berätta någonting. Jag såg att han tyckte att ämnet var obehagligt, så jag släppte det. Jag skulle få mer tid att ta reda på det sedan.

Jag såg också att de andra helst hade velat prata på utan mig, de tycktes planera något. Jag började därför skriva i min gröna anteckningsbok, en väldigt rymlig sak, och lät dem vara i fred. Men hade de vetat vad jag skrev, hade de nog blivit fundersamma. Jag skrev om dem.

Det var en vana jag hade, den vana som hade fått de andra barnen i Diagongränden att bli rädda för mig. Alla jag kände, *alla*, hade en egen sida, där jag skrev ner allt jag visste om dem. Jag hade fler anteckningsböcker i packningen. En blå, en lila, en röd, en gul och två bruna. Den gula och den ljusaste av de bruna var fortfarande tomma. Ja, just ja, jag måste leta fram den röda för att fortsätta på Remus sida. Men jag fick ta de andra så länge.

Med liten, prydlig handstil fyllde jag i allt jag hittills visste om dem.

"Sofie Lemontzis, tolv år, Gryffindor... verkar trevlig..."

Att de alla var Gryffare hade jag fått reda på av deras samtal.

"James Potter, tolv år, Gryffindor. Kan vara son till vice trolldomsminister Harold Potter. Tycks vara någon form av bråkmakare, planerar att förvandla pumpasaften i kväll till veritaserum. Det klarar han aldrig. Teatralisk, öppen."

"Sirius Black."

Jag måste ha somnat, för när jag öppnade ögonen var det mörkt, och tåget hade redan börjat sakta in. Trots att jag hade bestämt mig för att hålla mig lugn och tänka kallt, blev jag imponerad när jag såg första skymten av Hogwarts genom fönstret. Det var stort. Magiskt. Överväldigande.

"Tillbaka igen", muttrade Peter. "Varför kunde vi inte haft lite längre sommarlov?"