Om Hermione använde tidvändaren så mycket, varför är hon inte ett år äldre än alla de andra i klassen? Fundera på saken. Det här var vad Elarra kom fram till.

Ginny Evans – En tidsparadox

-~^*^~-

Del ett – Ginny&Lily

*

Paradox: skenbart orimligt men ändå (djupare sett) sant påstående.

*

- Det är nu ett bevisat faktum, att hur länge man än stannar – och även hur mycket man än åldras, mina herrar – så är man kroppsligt densamma när man färdats tillbaka, som man var när man började sin tidsresa.

Ginny Weasley förstod inte mycket av vad som sades. Det var inte särskilt förvånande, då hon bara var sju år gammal, och de här var en av de nyaste och mest komplicerade uppfinningarna i trollkarlsvärlden. Hon vred försiktigt loss handen ur sin fars grepp. Han märkte det inte ens.

För en ganska kortvuxen ung dam är det väldigt lätt att tappa bort sig bland mantlar och klädnader på en magiteknisk mässa. Ginny hade strövat omkring på måfå och tittat på alla skojiga grejer som låg i montrar och plötsligt märkte hon att hennes far var totalt försvunnen. Hon undrade om hon skulle börja gråta – då skulle det helt säkert komma någon och hjälpa henne – men där var han ju! Hon befann sig just bakom samme man som hennes far stod och lyssnade på, en magitekniker i vit klädnad och mantel med massor av lustiga fickor. Framför honom, på ett litet bord, låg något som drog Ginnys blick till sig som en magnet. Det var en samling av de vackraste smycken hon sett.

Fraser som "se men inte röra" for förbi i Ginnys medvetande och försvann inför det faktum att hennes far fortfarande inte hade upptäckt att hon var borta. Hon skulle bara se lite närmare… sen skulle hon gå tillbaka och be honom köpa glass åt henne. Hon sträckte ut handen och tog tag i den närmaste kedjan, som var den minsta. Med ett lågt rasslande ljud gled den av bordet och föll ner i hennes hand. Kedjan var av silver och på den hängde en underlig skapelse. Efter ett tags funderande insåg Ginny vad det var – det var ju ett timglas, ett sådan där som hennes mor använde när hon lagade mat. Men det här var mycket finare, istället för träram, vanligt glas och gråbrun sand var det här i silver, regnbågsskimrande kristall och med gyllene sand. Hon vände på det för att få se sanden rinna.

Hela världen krängde till och plötsligt var det alldeles mörkt. Hade Ginny varit uppmärksam hade hon märkt att  hon stod i samma sal som för ett ögonblick sedan, men att mässan ännu inte börjat – eller kanske hade den redan slutat? Lamporna var släckta, det var folktomt och det hängde skynken över alla montrar.

Men Ginny var inte uppmärksam, Ginny var panikslagen. Hon sprang bort till en av dörrarna – den var låst. Hon skrek och grät, men ingenting hände.

Efter ett tag lugnade hon ner sig. Det måste vara något med smycket hon hittat…

hon hade vridit på det! Om hon vred på det igen, måste hon alltså komma tillbaka.

**

Hon landade hårt på en asfalterad väg, där låg hon ett tag utan att kunna röra sig, och försökte förstå vad som hänt. Plötsligt hörde hon ett skärande ljud, någonting som smällde och efter det steg.
- Herregud, Hannah, vi kunde ha dödat henne!
Ännu en smäll, ännu fler steg. Hon satte sig upp och stirrade rakt in i lyktorna på… någonting. En bil kallades de visst. Hon vred på huvudet, där stod en man och en kvinna i underliga kläder. Varför hade de inte klädnader och mantlar? Åh… de måste vara mugglare, så spännande! Men vad var mugglare för något? Hon försökte koncentrera sig, men det gjorde ont. Det var något som bara försvann…
Hon märkte att de andra talade till henne.
– Hördu, flicka lilla, du kan inte ligga ute på vägen, sade mannen. Du kan bli skadad, det var bara tur att vi hann stanna. Gå hem nu.
– Hem?
Det var klart att hon hade ett hem, det hade ju alla, men var?
- Du måste ju bo någonstans, sade mannen.
Hon skakade på huvudet. Mannen suckade.
- Hannah, vi får nog ta med oss den här. Hon säger att hon inte bor nånstans.
- George, vi vet ju inte ens vad hon heter!
Mannen frågade henne vad hon hette. Hon försökte komma på det, försökte verkligen.
- In… Illy..
- Lily? frågade mannen
Hon nickade. Det lät ganska rätt. Lily. Hon hette Lily. Mannen lyfte upp henne, och lade in henne i baksätet på bilen.

***

Lily fick sova i gästrummet, medan George Evans ringde till polisen. De hade inte fått in några efterlysningar gällande en rödhårig liten flicka i underlig klänning, men de skulle notera saken och ringa igen senare. Det gjorde de inte. Efter en månad ringde han igen och fick bilder på landets alla försvunna, rödhåriga flickor och jämförde dem med Lily – inget stämde. Efter en och en halv månad satte han ut annonser i landets tidningar, efter två och en halv månad efterlysta han henne faktiskt i TV. Inget resultat. Efter ett år fick George och Hannah Evans tillstånd att adoptera Lily.

Det tog inte lång tid förrän Lily hade funnit sig tillrätta i familjen. Hennes nya storasyster, Penny, var till en början avundsjuk för all uppmärksamhet Lily fick, men snart var det ingen som tänkte på att hon var ett hittebarn, och hon och Penny blev bra vänner. I skolan var hon ett tag vansinnigt populär, när hon var ny och spännande, men också där lugnade allt ner sig. Lily var en naturlig del av familjen Evans. Av sitt förra liv mindes hon inget.

**