Grå, bistra ögon mötte Dumbledores blick.

- Vi vill ha tillbaka vår son.

- Naturligtvis, Mr Hartwell. Vi gör vårt yttersta för att hitta honom. Hogsmeade är genomsökt, kentaurerna har varit vänliga nog att finkamma den Förbjudna Skogen med fåglarnas hjälp, och vi håller på att vända upp och ner på slottet.

- Ministeriet… sade Mr Hartwell.

- Skall tillkallas i morgon, om genomsökningen av slottet visar sig resultatlös.

Julian Hartwell sparkade igen dörren till den före detta fängelsehålan. Ljudet av skratt där inifrån dämpades något, men det hördes fortfarande, ända tills han svängde runt ett hörn och började klättra upp för den branta spiraltrappan. Orden ekade i hans huvud i takt med hans bara fötter mot den kalla stenen.

Julian, du måste förstå att vi inte kan tolerera det här… det var mot mitt bättre vetande jag lät dig börja i ditt nuvarande elevhem… i din systers förra brev… och vad ska resten av släkten säga, tror du?

Nu var han utanför den hemliga dörren och framme i entréhallen, där en pratande och skrattande röra av frostnupna elever just hade kommit hem från ett Hogsmeade-besök. Ett huvud längre än de flesta, vände Juliet plötsligt blicken åt hans håll. Snabbt skyndade Julian uppför marmortrappan och in i en på måfå vald korridor, den här gången skulle hans syster inte få tillfälle att vidarebefordra föräldrarnas förebråelser. Han visste ändå precis hur det skulle låta.

Det vore faktiskt trevligt att se dig någon gång… nu när vi bor i Hogsmeade och allt… vi saknar dig faktiskt.

Skitsnack. Ända sedan han hade blivit sorterad till Slytherin, hade hans föräldrar riktat all kärlek och hopp mot Juliet, hans två år yngre syster. De var besvikna på honom. Han hade svikit deras höga, rena gryffindorideal, och anslutit sig till det elevhem de ansåg vara föga bättre än själva Dödsätarna.

Som så många gånger förut, hade Julians fötter av sig själva gått upp för ännu en trappa, och in genom en sällan besökt korridor. Första gången han hade varit här, var för några månader sedan, när de hade studerat slottets tavlor i Magihistorieklassen. Efter det hade han återvänt många gånger, alltid ensam.

Korridoren sträckte sig längs en av slottets långväggar. Höga, smala fönster släppte in det klara men vinterbleka solljuset. Strålarna lekte i Julians långa, mörkbruna hår och sken klart på den motsatta väggen, där tavlorna hängde med jämna mellanrum.

- Julian! mullrade Anthony van Marchtell och väckte med ens de andra tavlorna.

Ett svagt mummel – Julian är här – spreds mellan ramarna. Julian log brett, och kände hur han nästan omedvetet sträckte på ryggen och höjde huvudet. Så kom han att tänka på en sak, och halvsprang bort till Anthonys mäktiga guldram samtidigt som han grävde i väskan.

– Titta här! sade han glatt och höll upp boken han lånat tidigare på dagen – ett massivt verk om fornnordiska runor.

Anthonys ansikte sken upp.

- Jag ska bara hälsa på de andra, sade Julian, sedan kommer jag och bläddrar åt dig. Väl vilket kapitel så länge.

Han slog upp registret, och lade den öppna boken på golvet en bit framför Anthonys ram. Anthony hade varit greve på femtonhundratalet, och ägnat sin tid åt vin, kvinnor och spel. Några sekler bakom en ram hade fått honom att tänka om, och nu studerade han runmagi med Julians hjälp. Julian letade rätt på böcker och lade dem så Anthony kunde läsa – i gengäld fick han höra spännande historier från grevens vilda liv.

Flera andra tavlor hade sett vad han gjorde, och de tre herdinnorna vid floden hade beställt en kärleksroman, medan den gamla damen med papegojan fick en deckare. Julian gick längs med galleriet, lämnade böcker och tog upp beställningar, småpratade och skämtade med sina målade vänner. När han nådde den bortre änden av galleriet hörde han en ljus röst säga hans namn. Han vände sig mot tavlan med den unga flickan vid bäcken.

- Julian, jag trodde nästan att du glömt bort mig, sade hon med ett blygt leende.

- Helene, dig glömmer jag aldrig, sade Julian.

Han skrattade, men hans ögon hade blivit stora och mörka.