Jullovet kom och gick, Julian märkte det knappt, han lade inte ens märkte till det faktum att han inte fick några julklappar, inte av någon. Andra saker upptog alla hans tankar. Flammande röda lockar, solen som glittrade i blå ögon, ett silverklingande skratt… och han försökte stänga ute det, försökte skämta med sina vänner som förr – när inte det gick försökte han koncentrera sig på skolarbete, grävde ner sig i gamla dammiga böcker i biblioteket och skrev milslånga uppsatser som han aldrig lämnade in. Det var lönlöst. Hur han än kämpade för att behålla kontrollen över sina tankar kom bilderna tillbaka så fort han slöt ögonen – en körsbärsröd mun, händer som droppade av vatten, antydan till bröst under en tunika som gjorts halvt genomskinlig av stänk från bäcken. Ljudet av hennes röst ekade i hans öron så fort det var tyst runtomkring honom, och när han slog igen böckerna och flydde bar hans fötter honom alltid upp för trappan och in i galleriet.

En kort knackning på dörren. Dumbledore öppnade den, och talade lågmält med den som stod utanför. Så stängde han dörren, och satte sig bakom skrivbordet igen.

- Inga spår i den Förbjudna Skogen, sade han med den allra svagaste anstrykning av misströstan i rösten.

- Jag… detta är… sade Mr Hartwell halvkvävt.

För första gången sedan mötet börjat, öppnade Mrs Hartwell munnen.

- Ni kommer inte att hitta honom.

- Lydia, älskling, du får inte… började Mr Hartwell men blev avbruten igen.

- Ni kan lika gärna sluta leta, sade Lydia Hartwell drömmande. Det vore bara slöseri med tid och arbete.

Dumbledore mindes att Lydia Hartwell alltid hade varit främst i klassen på spådomskonst, och ofta verkade veta och förstå saker som verkade oförklarliga.

- Förresten, sade hon tyst, tror jag att han har det bättre där han är nu.

Det var natten till elfte februari, Julians födelsedag, och i Slytherins sovsal för pojkar, sjätte årskursen, sov fyra unga trollkarlar djupt och fridfullt. I den femte sängen, den mitt emot dörren, låg Julian. Hans täcke låg hopsparkat i en hög vid fötterna, hans kudde hade blivit utknuffad på golvet, hans hår var genomblött av svett vid tinningarna. Han vände och vred sig, mumlade otydligt, och satte sig sedan upp med vidöppna ögon. Drömmen fyllde fortfarande alla hans sinnen, allt otydligare för varje flämtande andetag.

Hans föräldrar. Hans syster. Du hör inte hemma här, du har svikit oss. Deras ögon brände i honom, som spjut av rättfärdiga anklagelser.

Stora Salen. Gryffindor först, sedan Hufflepuff och Ravenclaw, ställde sig upp, spottade mot Slytherinbordet och gick ut. Castor och Lilyanna såg på honom med uttryckslösa ansikten. Du vet, egentligen är du ingen riktig Slytherinare.

Mycket mer, som bara var känslor och dunkla intryck av ljud, färger.

Julian ställde sig upp på darrande ben och med huvudet dunkande. Han kände sig varm, alldeles för varm, samtidigt som han frös. Utan att egentligen veta vad han gjorde svepte han den svarta manteln om sig, och så fort han kunde stå utan att ta stöd mot sängstolpen gick han ut genom dörren, tvärs igenom uppehållsrummet och vidare upp mot entréhallen. Hans hjärta slog så högt att han förvånades över att alla andra fortfarande sov lugnt, och hans ögon glödde av feber. När han nådde trappan upp mot galleriet sprang han redan.

Helene vaknade när han sjönk ner på golvet framför hennes tavla.

- Julian! Men vad är det? Vad har hänt, du gråter… Julian?

Hennes ögon var stora och oroliga, och hon sträckte ut händerna mot honom – förgäves, för hon var fånge bakom sin ram. Och äntligen förstod Julian det han vetat i månader.

- Helene, jag älskar dig.

Han satte sina händer mot hennes, och kände bara slät duk. Så stod han, med sänkt huvud och tårar som vällde fram under slutna ögonlock.

- Julian…

Helenes röst darrade, och Julian kunde höra hur hon svalde flera gånger.

- Julian, jag älskar dig.

Då hände något märkligt. Den kalla, livlösa färgen under Julians händer var med ens varm, och inte längre jämn. Hans fingrar slöts om Helenes händer.

Helene skrattade till, ett halvkvävt ljud som lät mer som en snyftning. Så tog hon ett hårdare tag, och drog till.