- Ni har fått min uggla…?

- Jag har iordningställt allt enligt instruktionerna, svarade Magdalene och öppnade den lilla kista som stod på bordet.

Konstnären tog upp penslarna ur kistan och granskade dem en efter en.

- Lika noggrann som vacker, sade han och blinkade åt henne.

Magdalene rodnade, men hon visste att det inte var tomt smicker. Hon var noggrann och effektiv, annars skulle inte rektor Dippet ha velat ha henne till föreståndare för Gryffindors elevhem. Och vacker? Matthew sade det nog så ofta, och det skulle vara orätt att säga emot. Detta med tavlan tyckte Magdalene själv var något av en överdrift, men Matthew hade varit bestämd.

Det tog flera timmar för konstnären att med kol försiktigt skissa upp grunderna till tavlan, och Magdalene var lättad när hon äntligen fick sätta sig. Hon undrade hur skissen egentligen såg ut, men konstnären hade hängt ett draperi över duken så snart han ansåg sig klar.

- Samma tid i morgon? frågade han.

- Javisst, om det passar.

Konstnären snörde upp en röd sammetspåse som han hade haft med sig och plockade ur den upp en kristallflaska, lika hög som ett av Magdalenes fingrar.

- Om du är redo…?

- Självklart, sade Magdalene.

Hon undrade själv om hon var det, men hon kunde inte dra sig ur nu, hur märkligt det än verkade. Penslar av hennes eget hår, och nu detta. Hon sträckte fram sin vänstra hand och blundade. Det brände till. Magdalene öppnade ögonen. Det rann blod från ett tunt sår, knappt mer än en rispa tvärs över handflatan. Konstnären fångade vant upp varenda droppe tills flaskan var full. Hennes hår till penslar, hennes blod att blanda färgen med – detta var vad som krävdes för att måla en levande tavla.

--

Samtidigt, i en annan del av slottet, hade Petronella bestämt sig.

- Jag är säker, sade hon till Abigail. Jag gör det.

- Nu? Ska jag följa med?

Petronella skakade på huvudet.

- Jag tror det är bäst om jag går ensam.

Hon reste sig, rättade till klädnaden och håret framför Abigails stora spegel, medan Abigail gick bort till dörren och såg sig omkring utanför.

- Det är tomt.

- Bra.

Petronella skyndade sig ut ur sovsalen, genom det tomma uppehållsrummet och upp för trappan. Hon stannade inte förrän hon var i entréhallen, på säkert avstånd från Slytherins hemliga elevhemsingång. Det skulle inte se bra ut om någon såg en Gryffindorare där.

Sorteringshatten hade frågat henne om hon var säker på att hon inte ville börja i Slytherin. Hon skulle passa där, hade den sagt, men hela Petronellas släkt hade gått i Gryffindor, så det hade varit ett självklart val.

Men det var då. Nu, tre år efteråt, visste hon att hon hade valt helt fel. Hon avskydde sina elevhemskamrater, deras idiotiska dumdristighet, deras meningslösa åsikter och deras usla humor. Istället hade hon funnit vänner i Slytherin – underbara, smarta Abigail, cyniska Acacia och Lucien, som var mer tilldragande än alla Gryffindors pojkar tillsammans.

Om hon förklarade sina skäl på ett vettigt sätt, kanske utan att nämna ett par av dem, så borde det väl inte vara något problem? Hon måste, måste få byta elevhem.

Petronella svängde in i korridoren som ledde till lärarnas del av slottet. Hon stannade framför professor Crimsons dörr, drog ett djupt andetag och knackade.

--

Mr. Matthew Crimson,

var vänlig infinn Er omedelbart vid närmaste uppsamlingspunkt.

Medtag skyddsutrusting nivå tre, osynlighetsmantel, mugglarkläder och nödflyttnyckel.

/Alastair Blackwell, säkerhetsdepartementet

--

Petronella, iförd träningskläder och med ett slagträ i handen, kände vinden vina i öronen när hon snabbt steg i en uppåtgående spiral. Nere på marken öppnade Lydia Turnstone kistan med träningsbollar innan också hon själv steg till väders. Gryffindors elevehemslag spelade en träningsmatch mot Ravenclaw, och Petronella var en av slagmännen – Hogwarts första kvinnliga slagman på sju år, Gryffindors första någonsin. Den förra lagkaptenen, jagaren Olwen Willingsby, hade varit väldigt skeptisk mot att ta in Petronella. Lydia, den nuvarande lagkaptenen, visste mycket väl att det var Petronellas förtjänst att de vunnit elevhemspokalen förra året.

Ravenclaws jagare tog över Klonken redan från början, och snart hade deras slagmän total kontroll över båda dunkarna. Petronella var för arg för att bry sig. Hon hade varit övertygad om att professor Crimson skulle förstå, att det inte skulle vara något problem alls. Istället hade hon bemötts av till en början oförstående – vad var det du sa att du ville göra? Hur i all världen har du kommit på… - och sedan ett blankt nej. Alla bra skäl, exemplen från tidigare fall som hon hade tagit upp… professor Crimson lyssnade knappt.

Tyvärr, Petronella, men det är omöjligt. Sorteringshattens beslut kan inte ifrågasättas. Ja, jag vet att det har hänt tidigare, men det har varit speciella fall, och dessutom vill rektor Dippet att vi ska hålla hårdare på reglerna än vad som tidigare har gjorts. Javisst, självklart kan du ta upp det med honom personligen, men jag tvivlar på att hans svar kommer att bli annorlunda.

En av dunkarna flög rakt mot Petronella – hon slog till den så hårt att den försvann bland Förbjudna skogens träd.