Kapitel fem

- …men det här borde duga.

- Ja, jo, det får väl göra det. Förbannade dåre… att på allvar lyckas spränga ett helt klassrum.

- Nå, det var ju faktiskt… Merlins skägg, en sådan röra.

Ljudet av röster väckte Magdalene. Hon sträckte på sig, stel och öm. Hur länge hade hon sovit? Det visste hon inte. Hon hade för länge sedan givit upp försöket att räkna dagar.

Evigt liv. Det hade varit en skrämmande tanke redan innan tavlan var klar. Men nu… det var svårt att beskriva. Var det liv? Hennes tankar var lika klara som alltid, men alla sinnen var märkligt dämpade. Dessutom stod tavlan felvänd, lutad mot väggen.

Så länge magiska tavlor var ordentligt upphängda kunde människorna i dem vandra fritt genom väggarna. Hur, det visste Magdalene inte. Hon hade inte övat tillräckligt medan hon fortfarande levde, och nu stod hon lutad med fel sida mot väggen, vilket gjorde henne till fånge utan möjlighet att lämna tavlan eller ens se vad som hände omkring henne.

Tills nu.

När hon lyssnat ett tag kunde Magdalene urskilja att det var tre olika röster – två män och en äldre kvinna – och hon hörde steg från flera par fötter.

- Så, sade kvinnan, det här blir bra. Kan ni städa upp här inne och ställa in bänkar? Eldstäder måste vi bygga också, men det kan vänta. Allt av värde kan ni rapportera till mig, alla tavlor kan ni hänga i Norra Galleriet, det är nästan tomt nuförtiden.

- Ja, rektor McGonagall, pep ett tiotal husalfsröster.

Steg och ljudet av en dörr som stängdes – Magdalene antog att människorna hade lämnat rummet. Så fort dörren slagits igen fylldes rummet av fler ljud än Magdalene orkade urskilja. Hennes huvud hade börjat värka – på ett tomt, avlägset sätt, precis som alla känslor.

När två husalfer lyfte Magdalenes tavla och bar iväg den från väggen bländades hon av det starka ljuset. Till slut blev alla intryck efter åren i dvala för mycket, och världen omkring henne försvann.

--

Magdalene vaknade igen till ljudet av röster, men rösterna tystnade så fort hon slog upp ögonen och såg sig omkring. Sedan hördes en av rösterna igen.

- Välkommen till Norra Galleriet, sade en äldre dam med en papegoja på axeln och enkel träram.

- Får vi besvära om ert namn? frågade en minst sagt kraftig herre i sammetsklädnad och med överdådigt förgylld och utsirad ram. Själv är jag Anthony van Marchtell, och det här är Livia Willingstone.

Damen med papegojan neg.

- Jag heter Magdalene Crimson, en gång professor här, sade Magdalene.

Hon väntade för att se om de skulle reagera vid hennes namn – om de visste något om omständigheterna kring hennes död – men de hälsade henne välkommen utan så mycket som en min av förvåning, och gav allesammans henne sitt tillstånd att besöka deras tavlor närhelst hon ville. Det var inte särskilt många som hängde i rummet. Förutom Anthony och Livia var där de tre herdinnorna Mary, Anne och Emily, tillsammans med en flock molntussaktiga får, en poet med svårmodig uppsyn på en klippa högt över havet och två unga skogsvarelser vi ett vattendrag. Tre tavlor var tomma - ett biblioteksrum, en förnäm dams kammare och några vindpinade kullar med en borg i fjärran på väggen mitt emot, men innan de ens var klara med alla presentationer kom den sista tavlans ägare tillbaka.
Först hördes bara hans röst – ett glatt stridstjut, som fick fåren att fly. Sedan ljudet av hovar, och till sist kunde man se en riddare spränga fram bland kullarna. När han kom närmare hade Magdalene svårt att hålla sig för skratt. För det första var de tingen häst han red på, utan en liten, tjock och obestämbart grå ponny, och hans rustning tycktes vara hopsamlad av kvarglömda bitar från övergivna tornerspel. På hans lans hängde en fladdrande fana med en bild av en grävling.

Nästan framme vid ramen drog han åt sig tyglarna så att ponnyn stannade med en bitter gnäggning, och satt av under öronbedövande skrammel, fastnade i stigbygeln och föll platt på rygg. När han till slut tagit sig på fötter igen fick han syn på Magdalene, och bugade djupt.

- Ert namn, myaldy? Jag måste veta den dams namn som jag ska offra mitt liv för.

Livia fnös.

- Det är ingen som har bett dig offra någonting. Skräm inte Magdalene, hon är nymålad.

- Magdalene? Riddaren upprepade namnet med förälskat tonfall. Lady Magdalene, min svärd, min sköld, mitt liv är ert.

- Han heter sir Cadogan, mumlade Livia till Magdalene.

- Men ni måste kalla mig Caddric, utbrast Cadogan som hade förvånansvärt skarp hörsel.

Sedan kastade han en blick på solen, som strålade in genom de höga, smala fönstren på ena väggen, och klättrade mödosamt upp på ponnyn igen.

- Jag måste hasta, men sänd bara ett bud om jag kan göra något för er. På återseende, madame!

Ljudet av rustningen dog bort över kullarna. Halvvägs uppför den första kullen föll han av, men tog sig obesvärat upp på ponnyn igen.

Magdalene skrattade.

--

William satt ensam i biblioteket, vid ett litet bord under en tavla med två schackspelare. Spelarna var någon annanstans, och schackbrädet var uppställt för att nytt parti. William var glad att slippa dem – de var oftast högljudda och otrevliga, och verkade hata varandra innerligt. Han bläddrade förstrött i en av skolans få poesisamlingar, utan att egentligen läsa. Han kunde den utantill ändå, men att se bokstäverna och orden uppställda i välordnade rader var på något sätt lugnande.

Without me, your world will still be turning,

a world that's full of happiness which I will never know…

Idag hade William sett Viktor tillsammans med Mary Morrow från Hufflepuff. Varför hoppades jag ens? Han borde ha vetat att chansen att Viktor skulle… men kom aldrig sir Cadogan? De skulle spela schack, som de hade gjort varenda torsdagseftermiddag de senaste två åren. Cadogan hävdade att det var för att bättra på hans strategiska tänkande. William misstänkte att det i själva verket var för att han var den enda som orkade lyssna på Cadogans långa utläggningar om de kvinnor han ständigt förälskade sig i.

William hade redan börjat fundera på att gå tillbaka till uppehållsrummet, och hade till och med ställt tillbaka poesiboken i sin hylla, när sir Cadogan skramlande uppenbarade sig i schacktavlan.

- Väl mött, min vän, hälsade han glatt. Jag ber om tillgift för min sena ankomst… men se så, vadan en sådan dyster min på denna den underbaraste utav dagar?

William blev tvungen att le, smittad av Cadogans glädje.

- Vem är hon? frågade han.

Cadogan funderade inte en sekund över hur William kunde veta att det var en kvinna inblandad.

- Hon heter Magdalene, sade Cadogan med strålande ögon. Hennes efternamn känner jag inte, men hon är den fagraste av damer… hennes tavla hängdes nyligen upp i Norra Galleriet. Hennes ögon…

- F2 till F4, avbröt William.

Cadogan flyttade en målad bonde, och hans ordström upphörde medan han övervägde sitt nästa drag.