Hela Harry Potters värld och dess karaktärer tillhör JK Rowling och jag gör endast anspråk på medlemmarna av familjen Icera och upplägget av historien. All credit(!) tillkommer JK Rowling för hennes fantastiska värld!

Den här historien utspelar sig under Harrys sjätte år på Hogwarts med allt vad det innebär av nya lärare och nya äventyr. Oj, det där lät rätt pretentiöst, heh. Läs så får ni väl se om i gillar den, den kan nog bli ganska lång...men skrivandet går ganska sakta så ni får ha överseende med det..

Just det ja, titeln betyder fritt översatt: Om du vill bli älskad, älska


Si vis amari, ama

Hela vägen från Kings Cross till Privet Drive 4 blängde Vernon på Harry i backspegeln. Petunia kastade nervösa blickar på honom över axeln. Dudley stirrade envetet ut genom fönstret på sin sida. Inget av detta gjorde Harry speciellt upprörd. Det var inte som om han hade väntat sig att de skulle ta emot honom med öppna armar. Så fort de stannade på garageuppfarten hoppade han ur bilen och släpade upp sina saker till sitt rum. Han släppte ut Hedwig ur hennes bur och lät henne flyga ut genom fönstret. Sedan tog han sig ner för trappan i två steg och rusade förbi sina stirrande släktingar. Han sprang ut på gatan och upp till Magnoliagränden. Där saktade han ner stegen och gick fram till en stor lummig ek. Det doftade från magnoliorna. Han såg sig omkring, det fanns inte en människa inom synhåll. Snabbt klättrade han upp i eken och doldes effektivt av dess väldiga krona och täta bladverk. Där uppe satte han sig till rätta i en grenklyka. Först då tillät han sig att tänka. Tänka på det han hade försökt förtränga. Han förbannade om och om igen sin dumhet att rusa iväg utan att kontrollera säkert att det var sanningen han hade sett. Men det som skett var inte enbart hans fel utan också till stor del Snapes. Om Snape bara hade gett honom ett tecken på att han hade förstått vad han menat. Då hade han inte behövt förlora Sirius. Han släppte fram snyftningarna som han hade hållit inne och tårarna rann ner för hans kinder utan att han gjorde något försök att torka bort dem. Han mindes hur Sirius hade varit, alltid på språng, alltid velat så mycket. Vilken glädje han hade känt när han fått veta att han hade en gudfar som levde, som ville ta hand om honom. Tankarna vandrade vidare till hans föräldrar som han aldrig fått lära känna. Det fick honom känna sig ensam. Han satt länge och stirrade ut mellan bladen. Tårarna torkade på hans kinder.

Plötsligt kände han ett par klor gräva sig in i hans axel och hörde ett välbekant hoande. Det var Hedwig som hade hittat honom, hon nafsade honom i örat och sträckte fram benet. Där hängde ett brev och han kände genast igen handstilen, Hermione. Han lossade det försiktigt och upptäckte samtidigt att det hade blivit mörkt. Han klättrade ner med brevet i handen och började gå hemåt. Hedwig satt fortfarande på hans axel.

Harry struntade i Vernons ilskna blickar mot Hedwig och fortsatte upp för trappan. Ingen av hans släktingar hade yttrat ett ljud till honom sedan Kings Cross och det verkade inte som om de tänkte bryta den trenden nu. När han var inne på sitt rum flög Hedwig in i sin bur och drack vatten. Själv satte han sig på sängen och öppnade brevet. Han stirrade oseende på den prydligt skrivna texten en lång stund innan han började läsa.

Harry,
Ron hindrade mig hela tiden från att prata med dig om vad som hände.
Han sa att du inte ville prata om det och fortfarande inte vill, men du
ska veta att jag alltid finns här om du vill ha någon att prata med.
Om
två och en halv vecka kommer jag och mina föräldrar och hämtar dig.
Dumbledore har pratat med dem. Du kan väl förbereda din morbror
och moster på det. Sedan tar vi oss till Kråkboet strax innan din
födelsedag.
Lova att inte grubbla för mycket och håll ut, vi tänker på dig.

Hermione

Han log ett blekt leende när han läste de sista raderna. Att inte grubbla skulle bli svårt. Det var liksom det han var bäst på. Speciellt nu när hans vänner inte var här och distraherade honom. Han kände ändå en viss glädje över att han bara skulle behöva vara här två och en halv vecka till. Den största delen av tiden skulle han ägna till att hålla sig så långt borta från sina släktingar som möjligt. Äntligen kändes det som om han kunde se en liten, liten ljusning.

Tack vare hoten från Moody och mr Weasley till Vernon och Petunia på Kings Kross var tiden på Privet Drive dräglig. Ingen av Harrys släktingar besvärade honom speciellt mycket. Faktum var att de höll sig undan från honom så mycket som möjligt. Han vandrade långa ensamma promenader i grannskapet. Han var ensam med sina tankar, bara brev från hans vänner skingrade dem ibland. Hans vistelse hos sina släktingar blev den kortaste hittills, efter två och en halv vecka kom Hermiones familj och hämtade honom.

Det var en trevlig tid hos Hermione. Hon frågade inte hur han mådde, istället sysselsatte hon honom med diverse mugglarsaker. Saker som han alltid hade velat göra som liten, till exempel gå på bio. Nu var det inte längre något han längtade efter, istället saknade han trollkarlsvärlden. Ett speciellt minne från tiden hos Hermione fick honom alltid att le. De hade besökt ett tivoli och Hermione hade tvingade upp honom i bergochdalbanan, fast han var orolig att han skulle skämma ut sig om han tyckte att den var otäck. Men hon hade propsat på att man en gång i sitt liv måste ha åkt en bergochdalbana. Sedan när de väl åkte visade det sig vara hon som tyckte att den var läskig. Annars hade han svårt att styra sina tankar och de vandrade ofta till Sirius, trots att han inte ville tänka på honom. Under tiden han bodde hos henne fick han regelbunden post från Ron och Tonks. Även Lupin, Fred och George skickade ett par brev. Två brev från Sverige hade han också fått, från Luna, hon och hennes pappa hade ännu inte hittat någon skrynkelhornad snorkacka, men de fortsatte att leta. Dagen innan Harrys födelsedag använde de flampulver och tog sig till Kråkboet. Arthur hade låtit ansluta familjen Grangers spis till flammnätverket.

I Kråkboet ställde de till med ett riktigt stort kalas på hans sextonårsdag. Mrs Weasley hade överträffat sig själv i sin kokkonst. Tvillingarna hade ställt till med ett stort fyrverkeri för hans skull. Han blev så rörd för att de ville göra så mycket för honom. Flera medlemmar från ordern kom och gratulerade honom. Till och med professor Dumbledore tittade in en kort stund och Harry förlät honom en smula för hans svek tidigare under året. Det var den bästa födelsedagen i hela hans liv, även om han saknade Sirius mycket. Därefter tog han det lugnt och de roade sig så gott det gick i den tryckande värmen.