Jag vill tacka alla som har lämnat kommentarer på den här fanfic:en. Det har hjälpt mig vidare i mitt skrivande och uppmuntrat mig att fortsätta. Framförallt vill jag tacka annie som var min betaläsare på de sjutton första kapitlen. Hennes eget skrivande var inspirerande för mig och det är synd att hon har slutat att skriva HP–fanfics. Det här sista kapitlet är tillägnat er alla som läst och kommenterat.

Tack till:
Annie
Adara, Adrienn, Aloha–girl, Anni, Awn, borg, Caramellie, Cho Chang, Christian, Daini, DeadShadow, Dinny, Elinpelin92, Emma Johnson, Eliza, Emmasofia, Eticha Erix, eva star, Fawkes, Fia, Ginnie Weezly, Ginny W, Hilma, Ina, Izzo, Jenna, Jennifer Lizz, Jo, JullanBullan93, Julia, Katie van Black, Klappa, Kurridutt, Lajgal, LOL the Real, Lord Linnski, Matti, Melanie Malfoy Potter, Miss Moony, Miss Snape, mouze, N. Tonks, Nina79, Osced, pilladilla, Roger, Sandra, Sassa, Snuffles90, Snällen, sopnedkast, Taya, the half blood prince, Tiara, Wanda, Yuona, rullgardiin

Jag hoppas att jag inte har missat någon, men ev. kan någon ha försvunnit i de olika forumkracharna och någon kan ha blivit tackad två gånger till följd av namnbyte… hoppas att ni har överseende med det..:)

Kapitlet är väl inte ett av de bästa, men det är i alla fall nio sidor långt(nu kan du inte säga att det är kort awn)… ni får ha överseende med det, annars hade jag aldrig blivit klar med det. :)


Kapitel tjugosex
En doft av mynta

De två syskonen var tysta när de gick mot Jadirs kontor. Efter att de gått in i rummet tände han en brasa och hon gjorde i ordning en tebricka. De satte sig bredvid varandra i soffan och han lade en arm om hennes axlar.
– Jag trodde vi skulle förlora henne…
Han nickade och drog henne närmare sig. De satt tysta en lång stund och teet kallnade. Hon bröt tystnaden.
– Jag drömde, om mor och mormor. De sa åt mig att jag hade kraften och båda hade tecknet under ögat. De måste ha varit utvalda trots att det aldrig visade sig.
– Det är ingen på länge som haft märket, inte sedan mormorsmormorsmor om berättelserna stämmer. Sägs det inte att det ska till stor smärta för att tecknet ska visa sig? Men borde inte Wilma ha varit den som var utvald? Det har ju alltid varit äldsta dottern i mormors släkt.
– Ja, jag är faktiskt förvånad. Jag har funderat lite på det. Skulle det kunna vara så att eftersom Wilma… eftersom hon dog före mor så kunde inte kraften gå till henne. För visst är det så att det bara är en åt gången som har den, den vandrar väl mellan generationerna? Men egentligen borde det betyda att Wynja vore den utvalda.
– Eller så kanske det alltid varit du som var utvald. Det är ju inte säkert att det behöver vara den äldsta, det kan ju bara ha slumpat sig så.
Hon nickade tankfullt. Han värmde deras te och de drack den nu upphettade drycken.
– Hur kunde du drömma, jag menar hur kunde du somna?
Ett blekt leende flög över hennes läppar.
– Det var Severus som tvingade mig att sova. Han fick i mig sömnelixir. Konstigt egentligen, han var så omtänksam, om man nu kan använda ett sådant ord om honom. Han tvingade visserligen i mig elixiret, men han verkade ha gjort det för mitt eget bästa. Det var bara lite konstigt att vakna upp i hans säng och det första jag såg var honom sittandes i en stol bredvid.
Han skrattade åt detta, men blev sedan allvarlig.
– Men det betyder att vi måste tacka honom. Utan hans hjälp hade vi kanske förlorat henne…
– Ja…
– Du får göra det.
Hon såg skeptiskt på honom.
– Men han är mer vänligt inställd till dig. Och du bråkar ju aldrig med honom.
– Men du var trots allt den som han tog hand om.
– Han kommer inte att bli glad om jag tackar honom. Kanske jag ska göra det just därför.
Hon skrattade.
– Var nu snäll mot honom Emmi, sa han varnande, men han kunde inte låta bli att skratta han med.

Embla stod utanför Snapes kontor och höjde handen för att knacka.
– Söker du Severus?
Hon vände sig leende om.
– Albus! Ja, jag tänkte tala med honom om en sak.
– Han är inte där, jag såg honom för en stund gå ut genom stora porten. Jag tror att han skulle tala med Pomona.
Hans blå ögon glittrade mot henne och hon fick en känsla av att han visste var hon skulle göra.
– Åh, tack. Jag ska gå ut och se om jag kan hitta honom.

På vägen ut till växthusen mötte hon Sprout som talade om att visst var Snape där ute, i växthus fyra. Hon öppnade dörren till tidigare nämnda växthus och doften av jord och växter slog emot henne. Längst in borta vid pepparmyntan stod han och försiktigt plockade de späda bladen. Hon gick in i djungeln av växter och aktade sig för att komma nära Huggtandspelargonian.
– Har Poppy slut Menthaelixir?
Han snodde runt, hon hade närmat sig utan att han hört det. Han gav henne en vass blick, typiskt henne att komma och störa när han för en gångs skull trodde att han hade en lugn stund.
– Jag förstår att hon vill ha ett lager av det nu när examensperioden börjar. Jag har märkt att man kan förstärka elixirets verkan genom att blanda i en nypa krossade kamomillblommor mellan ingefäran och de pulveriserade skarabéerna. Då ger det en mer lugnande effekt.
– Icera, jag antar att du har en annan anledning att komma ut här, än att bara försöka briljera med dina kunskaper.
Hon såg lite irriterad ut vid det nedlåtande tilltalet med endast hennes efternamn, men lät inte det stå ivägen för det hon kommit hit att göra.
– Jag ville bara tacka dig. Utan dig hade vi kanske förlorat Wynja.
Det enda som visade på hans förvåning över det hon sa var att hans ögon vidgades en aning. Annars behöll han sin sura min och hårt slutna ansikte.
– Om du inte tvingat mig att sova hade jag förmodligen aldrig insett hur jag skulle kunna kalla henne tillbaka.
Han sa ingenting utan fortsatte bara att se på henne med mörka ögon. Hon log ett litet leende och gjorde något som förvånade både honom och henne. Med två snabba steg var hon framme vid honom. Hon ställde sig på tå och gav honom en snabb kyss på kinden.
– Tack, sa hon sedan innan hon skyndade sig ut genom dörren.
Han stod och stirrade efter henne en lång stund. När han andades in ett djupt andetag fylldes hans näsborrar av doften från krossade pepparmyntsblad. Han öppnade sin hårt knutna hand och såg på de mosade bladen. De skulle inte längre kunna användas, elixiret krävde hela och oförstörda blad. Det var hennes fel alltihop, nu var han tvungen börja om. Alltid skulle hon störa eller förstöra för honom. Det var ingen hejd på hur irriterande hon kunde vara. Han muttrade argt för sig själv medan han på nytt försiktigt nöp av bladen. Samtidigt steg en ytterst svag rodnad på hans kinder när han tänkte på vad hon gjort. Han var säker på att hon gjort det bara för att det skulle reta honom. Ett kort ögonblick funderade han på varför han lät henne reta upp honom så, men slog sedan bort tanken. Han hade viktigare saker att göra, som till exempel att starta med tillverkningen av Menthaelixiret innan bladen blev oanvändbara igen. På vägen ut ur växthuset stannade han till en kort stund och nöp av ett par kamomillblommor.

I uppehållsrummet rådde en hektisk stämning, snart skulle examensperioden börja. Det var bara fyra stycken som istället för att plugga satt framför brasan och pratade tyst. Saga satt uppkrupen i Rons knä och han höll armarna om henne. Hermione satt i en av fåtöljerna, visserligen med en bok uppslagen i knäet, men hon läste inte i den. Ginny snurrade tankfullt en länk av sitt röda hår runt fingret. De diskuterade Harry. Han vägrade prata med någon och de var oroliga för honom. Han brukade visserligen stänga inne sina känslor, men han hade alltid försökt verka som vanligt. Det gjorde han inte nu, bara stirrade i taket när någon försökte tala med honom. Ron hade i frustration höjt rösten, vilket hade lett till att de fick besöksförbud i sjukhusflygeln. Saga var den enda som fick lov att komma in där eftersom Wynja fortfarande var kvar.

Embla såg bort mot sängen där Harry låg och stirrade upp i taket. Efter att ha kastat en blick på den sovande Wynja reste hon sig och gick bort till honom. Hon satte sig på sängkanten.
– Harry.
Han nickade, men fortsatte att stirra upp i taket.
– Hur känner du dig?
Han gjorde en svag grimas. Det var inget han ville tala om. Han ville bara ut ur sjukhusflygeln. Fast han var inte säker på vad han skulle göra när madam Pomfrey beslutade sig för att släppa honom fri. De andra hade lämnat sjukhusflygeln för två dagar sedan, det var bara han och Wynja som låg kvar nu.
– Poppy kommer inte att släppa ut dig härifrån förrän du börjar prata och den där uttryckslösheten försvinner från ditt ansikte.
Hon tog mjukt hans hand.
– Finns det ingen du kan tänka dig att prata med? Remus Lupin kanske? Vi kan be honom komma om du vill.
Han skakade på huvudet. Han ville absolut inte ha hit Remus, de hade aldrig kommit varandra riktigt nära. Vad det berodde på visste han inte, kanske att Remus var lite reserverad av sig. Eller att han trott att Sirius alltid skulle finnas där för honom och därför inte brytt sig lika mycket om Remus. Trots att även Remus hade varit en av hans fars vänner närmaste vänner så hade Sirius och James varit de som stått varandra närmast. Att han blev vald till gudfader visade ju på det. Det berodde nog på det och på att Remus en gång varit hans professor, vilket inte alltid var så lätt att bortse ifrån eftersom han hyste en viss auktoritetsrespekt för honom .
– Någon annan då? Ron, Hermione, Ginny? Mrs Wesley?
Han vände blicken mot henne. Tanken på Molly gjorde honom trygg, kanske han skulle kunna prata med henne. Men sedan insåg han att inte ens det skulle gå. Han skakade på huvudet igen och såg på nytt upp i taket.
– Vi är oroliga för dig Harry. Har det med Cruciatusförbannelsen att göra?
Han svarade inte, men han mindes smärtan. Den blev så påtaglig att ett jämrade lämnade hans läppar. Tårar fyllde hans ögon och utan att egentligen vara medveten om det viskade han ett ord, det var som ett rop på hjälp.
– Mamma…
Embla kände hur det enda ordet gick rakt in i hennes hjärta och hon slog armarna om honom. Han såg så innerligt ensam och övergiven ut.
– Sch…lilla vännen…
Hon vaggade honom sakta fram och tillbaka. Han grät mot hennes axel och hon mumlade tröstande ord till honom. Det lugnade honom att bli tröstad som ett litet barn.
– Du får berätta, det finns ingen som kommer att klandra dig för det du säger.
Han såg osäkert på henne, men beslutade sig sedan för att lita på henne.
– När jag… när förbannelsen träffade mig gjorde det så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det var värre än ocklumeneringen. Jag hade kunnat ge upp allt, förråda alla. Berättat allt jag visste om Fenixordern…
Han stängde munnen häftigt. Nu hade han gjort det. Avslöjat ordern för någon som inte skulle veta om den. Han stirrade förskräckt på henne.
– Det är okej Harry, jag vet om att Ordern existerar. Jir och jag blev upptagna i den för en nästan månad sedan.
Han andades ut ett andetag som han hållit inne. Han kände lättnade skölja över honom, än hade han inte gjort något av det han var rädd för att göra.
– Jag förstår nu varför de har undanhållit mig saker angående Ordern. Om jag skulle bli tillfångatagen så skulle jag utan tvekan ha förrått dem. Mot den smärtan hade jag inte kunnat sätta emot någonting. Jag är för svag för att anförtros saker, jag kommer att sätta alla i fara.
Hon skakade på huvudet.
– Harry, vännen, du är allt utom svag. Ingen kan stå emot en Cruciatusförbannelse någon längre tid. Det spelar ingen roll hur stark man är. Du är inte en större fara än någon annan som arbetar inom Ordern. Alla skulle ge med sig och berätta vad de vet om de blev utsatta för förbannelsen. Vissa lättare än andra, men jag har svårt att tro att du skulle vara en av dem.
Han såg på henne som om han förtvivlat gärna ville tro på henne, men inte visste om han vågade.
– Jag kan inte se mina vänner i ögonen, någon av dem. Tänk om jag någon gång förråder dem, då är jag inte bättre än Slingersvans.
– Det är skillnad att medvetet byta sida och att inte klara av smärtan. Men hur kändes det, när förbannelsen släppte, ville du då berätta alla hemligheter eller bara under tiden den pågick?
– Mest när den pågick, men om jag fått chansen att slippa den igen hade jag tagit den. Även om det lett till mina vänners död. De kommer att förakta mig, förakta min svaghet. Jag kommer aldrig att klara av det jag måste. Han kommer att vinna.
Hon kramade om honom igen.
– Man kan inte alltid vara stark, det ligger en viss styrka i att våga visa sig svag. Att visa att man är mänsklig. Och det är just det som är din största styrka, din mänsklighet och din förmåga att älska.
Han stirrade på henne, ibland lät hon precis som Dumbledore. Han kände en stor längtan att få berätta för henne om profetian, få höra vad hon tänkte. Men han tvekade, Dumbledore hade sagt att han skulle hålla den hemlig och bara berätta om den för Hermione och Ron. Och det hade han inte gjort än. Han nöjde sig med att sitta kvar i hennes famn och för en stund bara känna sig trygg.

Efter ytterligare en dag så lät madam Pomfrey Harry lämna sjukhusflygeln. När han kom in genom porträtthålet såg han sina vänner sitta på sitt vanliga ställe framför brasan. Saga var den första som fick syn på honom och utropade hans namn. Hermione var först framme vid honom. Hon kramade om honom hårt och han fick hela hennes hårman i ansiktet. De andra flickorna följde hennes exempel och Ron gav honom en klapp på axeln. Han kunde inte låta bli att le åt det varma välkomnandet, det fick honom att känna sig efterlängtad. De satte sig alla fem framför brasan igen. Efter en stund var han och Ron inbegripna i ett parti trollkarlsschack. Saga, som placerat sig i Rons knä igen, diskuterade med Ginny om vilken av svävarförtrollningarna som skulle kunna tänkas komma upp under deras GET–prov i förtrollningskonst. Hermione hade fördjupat sig i Svartkonster och förbannelser. Embla hade talat om vilka kapitel som var de viktigaste och Hermione ville försäkra sig om att hon inte hade missat något i dem.
– Hur går det Harry, du ser ut att ligga illa till?
Saga och Ginny hade vänt uppmärksamheten mot spelet. Han ryckte på axlarna, han var van vid att förlora mot Ron.
– Kanske du behöver lite hjälp, jag kan tänka mig att distrahera Ron en smula, sa Saga och log ett okynnigt leende. Hennes hand letade sig upp till Rons nacke och började leka med hans hår. Hennes andra hand ritade konturen av hans läppar.
– Hjälp, utbrast Ron, fast de kunde se att han inte menade allvar med det. Flickorna började skratta och under tiden passade Harry på att göra ett drag.
– Du får gärna fortsätta med det du gör, sa han med en menade blick på Ron, det gav mig chans att återhämta mig.
Ron kastade en blick på bordet och såg att Harry hade tagit sig ur fällan som han gillrat för honom. Hermione tittade roat på dem och reflekterade över hur bra Saga och Ron passade ihop. Hon kunde dämpa hans barnslighet en smula, men utan att kväva den. Han hade mognat mycket under det senaste året. Hermione visste genom Jadir vad Saga hade varit med om och hon insåg att Ron kunde vara en trygghet för henne. Vid tanken på Jadir log hon omedvetet.

Solen sken på den klarblå himmelen när det var dags för Gryffindors sjätte år att ha en lektion i skötsel och vård av magiska djur. Eleverna såg fram emot lektionen efter att ha haft en hel förmiddag med trolldryckskonst. Snape hade inte varit på sitt bästa humör och dragit av trettio poäng för dem. Jadirs leende var helt klart mycket mer välkomnande än Snapes bistra min.
– Om ni delar in er i par så ska vi ha en liten frågetävling. Jag tror ändå inte att ni kan få in mer i era huvud nu såhär veckan innan examensproven börjar. Det kommer att gå till så här att jag ställer en fråga och ni får i ert par enas om ett svar som ni skriver ner på ett pergament. Därefter ber jag er läsa upp era svar. De som har svarat rätt får fortsätta tävla, de som svarar fel åker ut. Naturligtvis finns det ett pris till vinnaren.
De delade in sig i lag, Harry och Ron i ett och Hermione var med Neville. De första frågorna var ganska enkla, men efter hand så trillade fler och fler par bort. Harry och Ron hade svarat fel på en fråga om Nundun. Till slut var det bara Hermione och Neville kvar som tävlade mot Blazie och Daphne. De båda lagen var mycket jämna och det dröjde ända till den tjugonde frågan innan Hermione och Neville svarade fel. De två Slytherinarna gick segrande ur kampen och belönades med två jättechokladkakor från Godisbaronen och tio elevhemspoäng. Efter en ganska lam applåd från Gryffindorarnas sida och en lite mer entusiastisk från Slytherinarna fick de sätta sig i gräset och fika. Husalferna dukade upp läckerheter för dem och det var bara att sitta i solen och njuta.

– – –

Harry vaknade med en obehaglig känsla i magen. Han visste först inte vad den berodde på, men så kom han på det. Idag var det precis ett år sedan Sirius dog. Han kände saknaden välla över honom, men bet hårt ihop tänderna för att inte låta den komma fram. Helst ville han krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet, men han kunde inte. De skulle först ha en lektion i förvandlingskonst, sedan en i trolldryckslära nu på morgonen och på eftermiddagen hade de försvar mot svartkonster. Han behövde verkligen gå på dem för att förbereda sig inför examensproven. Även om det kändes som om det inte spelade någon roll. Han drog sakta på sig kläderna och gick ner till stora salen. Ron var redan där och bredvid honom satt som vanligt Saga. De satt inte klistrade vid varandra, men man kunde ändå se att det lyste om dem, han kände ett litet sting av svartsjuka. Hermione satt, ganska blek, med näsan i en bok. Det hade hon gjort den senaste veckan. Hon blev bara nervösare och nervösare för varje dag som gick. Bredvid henne satt en sömnig Ginny och stirrade håglöst ner i sin gröt. Han visste att hon skulle ha ett GET–prov imorgon. Han hjärta slog något fortare när han såg henne, han var glad att han inte betedde sig som Ron när han blev kär. Idag orkade han dock inte hålla fast tankarna vid Ginny. Han satte sig tyst ner vid bordet och plockade lite i maten.
– God morgon, du var inte speciellt munter idag. Det är klart, vi har ju förvandlingskonst om en kvart. Du hinner knappt äta, sa Ron med ett brett flin.
Både Ginny och Hermione såg upp samtidigt. Ginny kastade ett äpple i huvudet på honom, samtidigt som Hermione sa:
– Du är då en av de mest ouppmärksamma personer jag känner!
Ron såg förvirrad ut och gned sin panna där äpplet träffat.
– Vadå då, frågade han.
Hermione kastade en blick på Harry och sa till Ron:
– Du vet vad det är för dag idag.
Ron såg ännu mer förvirrad ut och Harry tyckte nästan lite synd om honom, fast han blev lite irriterad över att han inte kom ihåg det.
– Vi har väl inget prov idag?
Ginny himlade med ögonen och Hermione suckade.
– Det var för ett år sedan Harry förlorade Sirius, sa Saga tyst och kramade Rons arm.
Ron såg helt förkrossad ut, han försökte få fram något, men fick inte ur sig ett ljud.
– Till och med Saga visste om det, utbrast Ginny.
– Det gör inget, sa Harry tyst och vände ner blicken mot sin orörda frukost. De andra såg tysta på varandra.
Embla kom gående mellan borden hon lade en hand på Harrys axel.
– Harry, gå ut i solen, det är riktigt varmt nere vid sjön.
Han såg förvånat upp på henne.
– Seså, ut med dig nu, det duger inget till att sitta här inne. Hermione talar om för professor McGonagall att du inte kommer och jag ska tala med professor Snape.
Ron och Hermione såg ut som om de tänkte protestera, men Embla höjde handen mot dem.
– Efter lunch får ni ledigt, men jag tror att Harry behöver vara lite för sig själv. Och det bästa stället idag är ute vid sjön.
Harry reste sig, han kände att han bara ville springa, men benen kändes tunga som bly. Han sa inget när han gick ifrån dem.
– Tänk om det händer honom något, sa Hermione när Harry gått ut genom dörren.
Embla skakade på huvudet.
– Han är säker här på skolans område. Iväg med er nu, så att ni inte kommer för sent. Efter lunch kan ni leta upp honom, ni behöver inte komma på min lektion.
Ron och Hermione reste sig för att gå. Saga kysste Ron på kinden, han rodnade lite, han hade ännu inte vant sig helt vid att ha en flickvän som öppet talade om för världen att hon tyckte om honom. När de hade gått vände sig Embla till Saga och Ginny som fortfarande stod kvar.
– Ni är lediga från min lektion, vi tar den i kväll halv åtta istället på mitt rum. Gå ut i solen och var där ute ifall Harry behöver någon. Men låt honom vara för sig själv så länge han inte gör något dumt. Ut med er nu flickor!

Embla gick ut i korridoren och ropade på Snape när han var på väg mot trappan. Han stannade och vände sig mot henne. Han suckade lite när hon kom fram till honom. Vad var det nu hon skulle diskutera med honom, han var trött på deras ständiga diskussioner om hans undervisning och annat som hon ansåg han gjorde fel.
– Professor Snape, jag har entledigat mr Potter från er lektion.
Han höjde på ögonbrynen och antog en mycket sarkastisk uppsyn.
– Vad gav er den rätten, frågade han föraktfullt.
– Vad jag vet så har jag rätt att låta elever som inte mår bra slippa en lektion. Jag råkar också vara professor på den här skolan.
– Potter är bra på att skapa sig ursäkter för att slippa skolan, svarade han bitskt.
– Han har en anledning, svarade Embla och hennes ögon mörknade en aning.
– Vad jag vet, svarade Snape hånfullt, så har Potter aldrig haft en bra anledning att slippa undan från lektionerna, ändå har han varit borta.
– Idag är det ett år sedan hans gudfar dog, det är något som fortfarande plågar honom mycket.
– Det är en dag jag skulle kunna tänka mig att fira, dagen då världen en gång för alla slapp Black. För övrigt så är det bara sig själv han har att skylla i det här fallet.
– Professor Snape, ni är då den mest okänsliga människa jag har träffat, utbrast Embla ilsket och hennes ögon gnistrade nästan svarta. Hon såg argt på honom och fortsatte:
– Även om ni hade personliga meningsskiljaktigheter så kanske du kan tänka på att det fanns dem som tyckte om honom och sörjer honom nu.
Hon drog frustrerat en hårslinga bakom örat och såg trotsigt på honom. Håret lockade sig lite vid hennes tinningar. Några testar hade smitit ut ur flätan och ramade in hennes ansikte. Hon såg så ung ut. Häftigt drog han efter andan. Han insåg plötsligt att han var förälskad i henne. Tanken slog honom som en spark i magen från en hippogriff! Nej! Det var inte möjligt, men han kunde inte förneka det hur gärna han än ville. Han stirrade på henne och vände sedan tvärt om och gick med snabba steg till den relativa tryggheten i sitt arbetsrum. Embla tittade förvånat efter honom, men ryckte sedan på axlarna, hon var numera van vid att han uppförde sig irrationellt och underligt.

– – –

Salen var pyntad för avslutningsfesten, kvällen till ära var den smyckad med löv och blommor. Det förtrollade taket var lugnt och mot den mörkblå himmelen kunde stjärnor ses blinka. Eleverna hade fått tillåtelse att ha valfri klädsel så salen lystes upp av olika färger istället för att som vanligt domineras av svart. Embla var en smula sen så de flesta hade redan anlänt när hon steg in genom dörrarna. Det hördes en samfälld suck från den manliga delen av Hogwarts elever. Hon var klädd i en vit klädnad med mossgröna broderade blommor. Den var bara en aning mer figurskuren än hennes vanliga klädnader, men det framhävde hennes figur på ett helt annat sätt. Håret hade hon låtit vara utsläppt och det räckte henne ända ner till midjan. I lockarna hade hon stuckit in blommor i olika färger. Snape blängde svart på eleverna vars blickar var som fastklistrade vid henne. Han kunde visserligen inte förneka att första anblicken av henne hade fått honom att hålla andan och att hjärtat hade slagit dubbla slag, men det hindrade honom inte från att uppföra sig som en man. När han såg hur även de manliga professorerna sände henne uppskattande blickar så mörknade hans blick ännu mer. Något av lugnet i salen återställdes när hon hade satt sig ner. Dumbledore reste sig upp och äskade tystnad.
– Det har varit ett händelserikt år, det har fört med sig både sorg och glädje. Vi måste minnas de som förlorats i kriget, men samtidigt får vi inte glömma de goda stunder vi har haft. För att vi ska orka fortsätta kämpa så måste vi samarbeta och hålla sams. Vi måste också ta vara på det som är bra, som vänskap, kärlek och skratt. Jag vill tacka er för året som har gått. Som ni ser så är det Gryffindor som tar hem elevhemskampen. Efter fina prestationer så vinner de med sina 523 poäng över Slytherins 445, Hufflepuffs 430 och Ravenclaws 428. En stor applåd för det vinnande elevhemmet.
I salen utbröt applåder och jubelrop, mest energiska från Gryffindors bord och minst entusiastiska från Slytherin. De andra två elevhemmen gratulerade Gryffindor till seger över Slytherin, men sörjde att deras egna elevhem gått miste om pokalen. I år hade de varit så nära att i alla fall besegra Slytherin, men lite extra poäng från Slytherins elevhemsföreståndare hade satt käppar i hjulet. När segerjublet från Gryffindors bord lagt sig klappade Dumbledore händerna två gånger och borden fylldes med allehanda läckerheter.

– Vimgf hur mah i nahn, sa Ron.
– Om du inte pratar med mat i munnen så är det lättare att förstå vad du säger, svarade Ginny och himlade med ögonen över hans bordskick.
Ron svalde en stor tugga och upprepade sedan vad han sagt.
– Vilken tur att vi vann, tänk om Slytherin hade vunnit, då hade de inte varit lite uppblåsta.
– De lyckades inte komma ifatt, trots att Snape försökte ge dem poäng för ingenting. Hans favorisering är så uppenbar, men vad kan man annars vänta sig av en slemmig och otvättad Slytherin, sa Harry.
En mörk skugga föll över honom och de andra tystnade snabbt. Harry vände sig om och fann sig öga mot öga med Snape.
– Även om terminen officiellt är slut så betyder det inte att du kan ta dig vilka friheter som helst. Eftersom det inte är möjligt att dra bort poäng och inte heller ge dig strafftjänst så får ditt straff bli ett annat. Jag vill till nästa termin, första lektionen i trolldryckskonst ha en tio pergament lång uppsats om aconite.
Harry bleknade och Snape gav honom ett elakt leende innan han försvann ut genom dörrarna.

Snape gick genom de svagt upplysta korridorerna ner till sina rum i källaren. För varje steg muttrade han mer och mer irriterat för sig själv. Hur han än försökte kunde han inte få bilden av den leende Embla från sin näthinna. Han hade bestämt sig för att lämna salen tidigare för att inte behöva fortsätta kämpa med att inte titta åt hennes håll. Hans blick hade hela tiden vandrat över till hennes smäckra figur och gärna fastnat vid hennes leende. Håret hade svallat ner i mjuka lockar ner för hennes rygg och hon hade hela tiden fått föra undan slingor av håret som letade sig fram i hennes ansikte. Inte ens nu när han inte längre såg henne lämnade hon hans tankar. Irriterat sa han lösenordet för att öppna dörren. Den svängde upp och han klev in i rummet som svagt lystes upp av en falnande brasa. Han svor för sig själv, han visste att han betedde sig som en kärlekskrank skolpojke, men han kunde inte hjälpa sig själv när han var i närheten av henne. Visserligen var han väldigt bra på att hålla sitt yttre i styr och inte röja några av sina känslor, det hade han tränat sedan barnsben. Men det tog på krafterna att inte visa något. Det var bara ett par veckor sedan han gjort sin upptäckt, men under den här tiden hade han insett att han föll djupare för varje dag. Han andades djupt för att få henne ur sina tankar. Detta var något som han var tvungen att få ett slut på, om han bara kunde komma på hur.

Morgonen efter avslutningsfesten var det dags att sätta sig på Hogwartsexpressen för att återvända till Kings Cross.
– Ska du inte ta med din väska ner?
Saga skakade på huvudet.
– Vi ska ändå tillbaka hit, husalferna flyttar den till våra rum sedan.
– Så det är bestämt att ni ska bo här i sommar?
– I alla fall en del av den. Embla tyckte att vi skulle åka med Hogwartsexpressen för att göra allt så normalt som möjligt. Jag tror att det är mest för Wynjas skull, men jag säger inte emot, då får jag ju vara med er ännu en liten stund. De kommer och möter oss där.
– Jag kommer att sakna dig. Tror du att ni kan komma och hälsa på någon gång?
– Jir sa något om det, så vi ses nog i sommar. Vi får hålla kontakt med ugglor.
De hjälptes åt att bära ner Ginnys koffert till entréhallen.

Ombord på Hogwartsexpressen lyckades de hitta en ledig kupé. Ron och Hermione hade inte lika mycket prefektuppgifter nu på hemresan, de skulle bara patrullera korridoren ett par gånger under dagen. Saga satt uppkrupen i Rons knä, som vanligt, och pratade med Ginny om avslutningsfesten. Ron lät fingrarna leka med hennes utslagna hår. Han såg ut genom fönstret och önskade att det skulle dröja länge innan de kom fram till Kings Cross. Han skulle sakna att få vara nära henne, det skulle bli tomt. Visserligen skulle det inte dröja så länge tills de sågs igen, men ändå. De visste inte heller riktigt när de skulle ses, det verkade inte vara bestämt än och det är ju skillnad på två veckor och flera månader. Han drog henne en aning närmare sig och drog in doften av hennes nytvättade hår. Hennes hand fann hans hand och hon flätade in sina fingrar i hans. Hon log mot honom och placerade en mjuk kyss på hans läppar innan hon vände sig tillbaka till Ginny. Han kände lyckan bubbla inom sig och han lutade huvudet mot hennes axel samtidigt som han slöt ögonen.

Hermione hade somnat med en bok uppslagen i knäet. Harry log åt henne, att hon inte kunde lägga ifrån sig böckerna ens när de var på väg mot sommarlov. Inte för att han såg fram emot att spendera sommaren på Privet drive, men det fanns i alla fall inga examensprov att oroa sig för där. Han lät blicken svepa över Ginny. Hon försökte energiskt förklara något för Saga och hennes röda hår dansade runt hennes ansikte. Han studerade hennes ansikte närmare och fann sig gilla fräknarna på hennes näsa och de bruna ögonen som glittrade. Efter en stund rodnade han lite och såg sig om kring, men till hans lättnad så var det ingen som verkade intresserad av vad han tittade på. Så efter en stund vandrade hans blick tillbaka till hennes ansikte. Han betraktade henne intensivt för att pränta in bilden av henne i hans minne. Minnet av henne skulle vara något han kunde plocka fram sedan när han var tillbaka på den plats han gillade minst av alla. Det kanske skulle göra väntan lättare.

När det började närma sig kväll rullade Hogwartsexpressen in på stationen. Eleverna började sakta ta sig av tåget. Stationen kryllade av vuxna trollkarlar, många föräldrar och en icke föraktlig mängd aurorer och ministerieanställda. Harry kom ifrån sina vänner i folkmassan och när han inte kunde få syn på dem beslöt han sig för att gå ut genom spärren. Dursley tyckte inte om att vänta på honom. Det var lika bra att försöka att inte göra dem allt för sura, ingen visste hur länge han skulle behöva dras med dem den här sommaren. Även om han blev myndig när han fyllde år så var han inte myndig i mugglarvärlden och han visste inte riktigt hur det fungerade med det, om han kunde lämna dem så fort han fyllt sjutton. Han gick med dystra steg mot spärren och sköt sin bagagekärra igenom den. Sakta rörde han sig med strömmen mot utgången där han antog att hans morbror och moster väntade på honom. Ett försiktigt hopp tändes inom honom, kanske de inte hade Dudley med sig den här gången. Men hoppet grusades så fort han kom ut. Han såg dem alla tre stå och vänta på honom. Om det inte vore för att Petunia snörpte på munnen och Vernon såg allt annat än vänlig ut kunde man nästan ha trott att de välkomnade honom då de kom för att möta honom alla tre. Han släpade benen efter sig och ville verkligen inte gå fram till dem. Han tänkte på sina vänner som han inte ens sagt hejdå till. Varför hade han inte stannat kvar på perrong 9 ¾? Så bråttom hade han ju egentligen inte. När han var nästan ända framme hos familjen Dursley hörde han någon ropa hans namn. Plötsligt var han omfamnad av Hermione som grälade lite på honom för att han försvunnit så fort. Han kunde se hennes föräldrar en bit bort. Innan han hunnit försvara sig mot hennes ord så var han omringad av rödhåriga personer i alla dess storlekar. Mr och mrs Weasley hade sina mugglarkläder på sig som så allt annat än moderna ut. Till gruppen sällade sig också Lupin, Tonks och Moody. Moody hade samma plommonstop som förra gången. Vernon blängde på den omaka gruppen som orsakade sådant ståhej. Mrs Weasley omfamnade Harry och sa att han skulle ta hand om sig. Ron sa till honom att skriva och att de snart skulle ses igen. Fred och George stack åt honom en påse med ett tvivelaktigt innehåll när deras mamma inte såg och uppmanade honom att testa det på sin kusin. Saga kom springande med Wynja i släptåg och den sistnämnda kastade sig om halsen på honom. Hon sa att hon tänkte skriva till honom och att han måste skriva tillbaka. Leende lovade han den lilla flickan, som verkade ha utsett honom till sin speciella vän, det. Sedan kramade Saga om honom och frågade diskret om det var hans släktingar som stod bakom honom. Han nickade dystert till svar. Hon såg med mörk blick på dem.
– Wynja, Saga! Där är ni ju, vi undrade vart ni hade tagit vägen!
Embla och Jadir kom emot dem. Harry häpnade över hur rätt klädda de såg ut. Precis som man kunde vänta sig av mugglare. Wynja var genast framme hos dem och tog Jadirs hand. Hon förklarade att de letat efter Harry allihop.
– Harry! Var nu rädd om dig, jag är ganska säker på att vi ses snart igen, sa Embla och kramade snabbt om honom. Hon kastade en blick på Vernon och Petunia som blev tilltalade av Lupin, Moody och mr Weasley. De brottstycken av ord som hördes gjorde klart för Harry att de upprepade sitt hot från föregående sommar. Det var dags för honom att åka. Han kände en tomhet inom sig som inte bara kom sig av att han skulle lämna den värld som han egentligen hörde hemma i, utan även av att Ginny var den enda som inte sagt farväl till honom. Han hade hoppats på att få en kram av henne, men om inte det så åtminstone en blick och kanske en uppmaning om att skriva till henne. Han suckade och såg bort mot henne innan Vernons upprörda röst trängde in i hans tankar. Saga sa något till Ginny och knuffade henne i riktning mot Harry. Det fick honom att stanna upp. Hon gick mot honom och såg på honom med lite osäker blick. Rodnade bad hon honom att skriva ibland och sedan kramade hon försiktigt om honom. Hans armar slöt sig automatisk om henne och han höll kvar henne bara en aning längre än brukligt. Sedan sprang hon tillbaka till Saga som log brett. Han kunde inte låta bli att le stort själv. Han vinkade åt dem och klev sedan in i den väntande bilen.
– Vad flinar du åt, glad att slippa ifrån dina knäppa vänner, sa Dudley försmädligt samtidigt som hans ansikte pryddes av ett elakt grin.
Harry gav honom vad han hoppades var en överlägsen blick och underlät sig att svara. Istället vände han sig om och såg ut genom bakrutan. Han såg Ron som stod med armarna om Saga, bredvid dem stod Hermione och Ginny stod också där. Det sista han såg innan bilen svängde var hennes flammande hår. Hans leende blev bredare, kanske sommaren inte skulle bli helt hemsk i alla fall.


Det här var det sista kapitlet, men jag har lite löst planerat en fortsättning. Däremot har jag ingen aning om när jag kan få ihop det till en historia. :)

Än en gång stort tack till alla som har uppmuntrat och kommenterat! Delar ut kanelbullar och saft till er allihop (det finns glutenfria också :P)!