Jag (alias Stina): Hehe, jag blev tvingad att lägga ut det här. Jag råkade läcka något men jag vägrade berätta för Tess vad det handlade om. Så nu, sista dagen för uppdateringar på ett tag, lägger jag ut den här och flyttar utomlands.

Tess: äntligen är den ute, nu ska jag se vem hon är mest elak mot.

Bakura: Dig så klart, hon är väl smart.

Tess: jasså minsann. Vänta bara, du känner inte Stina, hon kan vara elak mot vem som helst, särskilt för farliga mördare, tjuvar, m.m är hennes favoritoffer.

Jag: (smyger med resväskor och förklädnad i bakgrunden) jag är osynlig, jag är osynlig , jag är osynlig.

Ryo: Hej, vad är det här?

Yugi: Kolla, Mjus... Förlåt, Stina har lagt ut en ny fanfic om oss, wow.

Ryo: Ja, det här ska bli spännande.

Yugi: Yami, Jono, Honda, Anzu, kom så läser vi Stinas nya fic. Det är om oss.

Jono: Ja, hoppas jag är hjälten.

Yami: (ser självsäker ut) Hon gillar ju mig mest, klart jag är hjälten.

Bakura: Knappast loser.

Yami: Vill du slåss?

Tess: Lugna er så den här eländiga ficen kan börja, jag har väntat i månader.

Alla: OKEJ (väntar på starten)

Jag: (sitter på nästa plan utomlands)


Sammanfattning: Yugi och Ryo har bestämt att åka på semester och tar med sig Jonouchi, Anzu, Honda och sina yami till en vacker semesterö utanför Grekland. Men resan blir inte riktigt som de tänkt sig. Yugi och Ryo försvinner spårlöst och ingen på hela ön verkar veta var de finns. Vart kan de ha tagit vägen? Och vem är det som hittar dem?

"prat"

'tankar'

/hikari till yami/

/Yami till hikari/

Yami Yugi Yami

Yami Bakura Bakura

Jonouchi Jono


Resan började bra i alla fall

Bakura såg uttråkat ut genom flygplansfönstret. Han kunde inte fatta att han faktiskt följt med på den här idiotresan. Det vara bara slöseri med tid.

Han sneglade diskret på Ryo som satt i sätet bredvid och sov som en stock.

Okej, han kunde visst fatta varför han följt med på den här idiotresan. Ryo hade tjatat om det varenda dag hela året och drivit sin yami till vansinne med sina stora valpögon som han aldrig kan säga nej till. Han hade försökt varje dag att säga 'nej', men dagarna slutade alltid med 'okej jag följer med bara du slutar se på mig sådär!' och Ryo som flinade brett åt att han vunnit igen.

Ryo och Yugi hade själva arrangerat hela resan och att båda deras yami skulle med var inte ett förslag, det var en direkt order.

För de båda hikarin hade de senaste dagarna gått åt till att packa, se över alla förberedelser, hålla koll på gänget så att de var på det klara med alla detaljer, hålla koll på sin yami så att han inte smet undan (för Ryos del) och se till att allt var med. Allt detta och mer hade Ryo och Yugi sysslat med till långt in på nätterna.

"Har de där två ens haft tid att sova?" frågade Anzu plötsligt och log kärleksfullt åt de båda pojkarna som båda sov som döda stenar (… döda stenar?).

"Inte Yugi i alla fall," sa Yami och log mot sin sovande hikari. "Han har varit rent till sig hela veckan. Jag satsar att han fått max två timmars sömn/ natt och sen upp igen."

"Ha, just likt Yugi att bli så uppspelt över den här resan bara för att det bara är vi. Synd att Sugoroku inte kunde följa med. Du Bakura, hur har Ryo varit i veckan?" frågade Jono muntert, vänd mot Ryos yami.

"Som en virrig höna," svarade Bakura surt.

"Haha, ja så kan man väl beskriva dem båda. Jag har fått minst ett samlat från dem var de sista dagarna bara för att de vill se till att jag är på det klara med alla tider," skrattade Honda.

Just då slog både Yugi och Ryo upp ögonen och blängde trött på kompisarna.

"Hej, ska inte ni sova genom hela resan?" frågade Jono dumt.

"Det skulle vara mycket lättare att sova utan er skrattande i örat hela tiden," muttrade Yugi.

"Vad är klockan?" undrade Ryo och vände sina trötta ögon Anzu i stolen mittemot.

"Hon är snart åtta på morgonen," upplyste hon och såg på sitt hjärtformade armbandsur.

"Vi har bara varit på väg i ungefär två timmar," sa Yami och ryckte på axlarna.

"Bra, då är det bara sex timmar kvar av flygresan plus stoppet i Delhi," sa Yugi och kröp djupare ner i stolen.

"Tja det lär väl gå… SEX TIMMAR?"

Jono och Honda flög upp ur sina stolar.

"Vi ska ju vara framme ungefär vid tre, halv tre, vad gör ni på mattelektionerna?" frågade Ryo och såg på dem en stund. "Glöm det," sa han sen när han såg deras ansikten.

"Är det något mer hönorna har varit oklara med?" frågade Yami med en suck.

"Höna kan du vara själv, du har varit mer uppspelt än jag för den här resan," sa Yugi och bytte till en bekvämare ställning i stolen.

Hans yami rodnade häftigt och blåste snabbt bort Yugis kommentar med en blåsbälg.

Yugi och Ryo somnade igen, djupt nedsjunkna i sina säten. Anzu såg på dem som en mamma ser på sina sovande änglar.

"De är så söta när de sover," sa hon tyst och vände sig till de andra.

"Hade de haft kjol och bröst hade man säkert tagit dem för flickor," viskade Honda till Jono som flinade.

Bakura och Yami blängde på dem för kommentaren, men ingen kunde förstå varför så de ignorerades.

Resten av resan gick åt till att försöka döda tid för alla utom Ryo och Yugi som lugnt sov vidare.


Äntligen var de snart framme. De kunde se landningsbanan genom fönstret. Ryo och Yugi hade precis vaknat och Ryo var helt till sig. Han mer eller mindre satte sig i knät på Bakura för att kunna se ut genom fönstret.

"Ryo för fan, hoppa av mig," gormade Bakura och drog Ryo i håret för att han skulle återvända till sin plats. Det hjälpte i ungefär två sekunder, sen var Ryo på honom igen för att kunna se landet nedanför med ett upphetsat uttryck i ansiktet. Bakura gav upp och satte sin hikari ordentligt i knät och höll i honom istället för att putta bort honom. Ryo verkade helt omedveten om allt annat runtomkrig honom och Yugi skrattade tyst åt det.

"Man skulle lätt kunna ta de där två för bröder," sa Honda och stirrade på scenen.

"Ni ska snart få se varför Ryo är så uppspelt. Vi landar om sisådär en tretti minuter," sa Yugi och log mot sin vän som flinade brett tillbaka.

Tretti minuter senare

Yugi & co tog var och en sitt bagage och steg av planet. Yugi och Ryo hade båda var sin stor, och av någon anledning halvfull, ryggsäck och en sportbag med sig. Deras båda yami hade bara var sin sportbag och delade andra saker med sina hikari. Honda och Jono hade tre sportbagar var att dras med och Anzu hade problem med att bära alla sina tio överfulla resväskor nedför trappan.

"Var du tvungen att ta med dig så mycket?" undrade Jono och iakttog henne när hon fick ner de första fem väskorna.

"En flicka har andra och större behov än ni snuskiga killar har," sa hon snobbigt med näsan i vädret.

"Du, jag tror faktiskt att de har både dusch och tvättmaskin där vi ska bo," sa Bakura med armarna i kors och höjt ögonbryn.

"Va? Har du tagit med dig både duschen och tvättmaskinen?" utbrast Honda och stirrade på Anzu.

Sekunderna senare låg han på marken med två blåtiror, ett oräkneligt antal bulor och en saftig fläskläpp.

"Man ska inte ta Bakuras kommentarer på allvar, Honda," sa Ryo och lutade sig över sin för tillfället blinda vän.

"Ajajaj…" stönade Honda.

"Han förtjänade det minsann," fnös Anzu och släpade ner sina sista fem väskor från planet.

I kabinen suckade piloten av lättnad när han såg Anzu gå av planet.

"Tack och lov, jag tror inte mitt stackars plan hade klarat många fler mil med henne och hennes bagage ombord."


"Ryo, lugna ner dig och berätta vem vi väntar på," gormade Bakura lättirriterat.

"Hon skulle vara här nu. Hon har väl inte försovit sig… nej klockan är ju snart tre, så länge sover nog inte ens hon. Hon kanske inte ser oss i vimlet?"

Ryo fortsatte att mumla för sig själv och brydde sig inte alls om Bakura och de andra. Han sprang runt som en yr höna och verkade väldigt förvirrad över något.

En skarp vissling ljöd över hela flygplatsen och varenda människa där vände sig mot varifrån visslingen kom ifrån.

En ung brunett satt uppflugen i en lyktstolpe utanför ingången till flygplatsen. Hon var klädd i en ljusrosa, V-ringad t-tröja, blekturkos piratbyxor och vita sandaler (not: Du vet nog vem du är). Hon viftade glatt med armarna, men ingen visste riktigt vem hon vinkade till.

"En knäpp galning?" muttrade Bakura och såg sig om efter Ryo.

"Säg det till din hikari och din näsa byter plats," sa Yugi och såg efter Ryo ryggsäck som snabbt försvann i riktning mot brunetten och lyktstolpen.

"Vart är han på väg?" undrade Honda som mirakulöst nog redan läkt.

"Det är henne vi ska bo med," berättade Yugi och flinade, vilket alltid såg lika oskyldigt ut.

Gänget följde efter Ryo med Anzu sist, kånkande på sina tio väskor som personalen, och alla vagnar, vägrade hjälpa henne med. Alla hade gömt sig någonstans så fort hon såg sig om efter dem eller nervöst visslande ignorerat henne.

Bakura ställde sig på tå för att kunna se över allt folk och försökte få en skymt av sin hikari. Han såg honom slänga sig om halsen på brunetten som hoppat ner på marken och svänga runt med henne, som om de var ihop eller något sådant fånigt.

Yugi & co nådde fram till paret som fortfarande stod och kramade varandra till döds.

"Du har väl inte ihjäl vår värdinna hoppas jag," sa Yugi och log brett.

Paret släppte varandra och flickan vände sitt strålande ansikte mot dem. Hon hade fina drag och hennes blå ögon glittrade i solskenet. Hon slog ut med armarna mot gänget som för att krama dem också.

"Välkomna!" hälsade hon dem och strålade. Hon märkte knappt att hon i sin gest klippt till någon som hade kommit upp bakom henne, inte förrän denne skrek till.

"Aaahh!"

Flickan vände sig mot den skrikande. Det var en lång, snygg blondin med håret uppsatt i en fläta som räckte ner till hennes lår. Hon hade vackert solbrun hy och fina former. Klädd i en blodröd väst och mörkblå kjol som passade oförskämt bra ihop med västen såg hon inte annat än bra ut.

"Oj, sorry Stina, jag såg dig inte," sa hon oskyldigt.

"Ah, mina tänder har bytt plats," sade den slagne Stina med händerna över munnen.

"Förlåt, det var inte meningen," sa brunetten uppriktigt med hopslagna händer.

Stina rätade på sig och flinade, hennes djupblå ögon strålade. "Jag förlåter dig. Du har ändå slagit mig så många gånger att jag har vant mig. Dessutom är jag inte förvånad över att du är så upphetsad, din pojkvän har ju precis anlänt."

Yugi vände sig mot sitt gäng när han hörde underliga, klongkande ljud. Bakura, Jono, Honda och Anzu hade alla tappat hakan, vilka nu låg på marken och alla hade vitt uppspärrade ögon av ren pur chock med ett blått moln hängande över sig. Ljuden han hört var när hakorna slog i marken. Yugi flinade och Yami, som redan kände till Ryos flickvän genom Yugi, hjälpte honom rulla upp alla hakorna igen. Men Bakuras haka ville inte tillbaka till sin plats. Han tappade den igen varje gång de lade tillbaka den.

"Ryo, har du inte berättat för honom att du har en flickvän?" frågade Yugi och gav upp sina försök att få Bakura att se normal ut. (not: Det var lygens att ens försöka, Yugi)

"Nä, det har jag kanske glömt. Å andra sidan har han aldrig frågat."

"Har du inte berättat om mig?" frågade brunetten och såg sårad ut.

Ryo såg plötsligt mycket nervös ut och kliade sig i nacken och såg nervöst åt ett annat håll.

"Tja, ingen har ju riktigt frågat om det och det är inte direkt det vanligaste samtalsämne vi har. Eller hur?"

Ryo vände sig till de andra, som fortfarande stirrade med vitt uppspärrade ögon av ren pur förvåning med ett blått moln över sig, men det såg ännu skummare ut nu när de hade munnarna stängda (förutom Bakura som fortfarande stirrade med hakan på marken)

"Det verkar som om du inte har berättat var ni ska bo under er vistelse här," sa Stina till Ryo.

"Det har jag visst, jag har sagt att vi ska bo hos ett par flickor jag känner och litar på och som har ett stort hus som med enkelhet rymmer oss allihop."

Stina och brunetten såg på honom med blickar som gjorde honom ännu mer nervös.

Plötsligt flinade Stina lömskt och gick på ett oskyldigt sätt fram till Bakura.

"Stina? Nej nej och nej, du tänker väl inte göra vad jag tror att du tänker göra?"

Blondinen såg sig om över axeln och såg oskyldig och låtsat sårad ut.

"Du tror väl ändå inget sånt om mig?" sa hon och såg på sin vän med stora blå valpögon.

"Eh, jo det gör jag, särskilt när du ser ut sådär. Du är mer misstänkt för att ha hyss för dig än… du-vet-vem."

Stina vände sig helt om. "Är jag lika dålig som han?" frågade hon och såg med storögd skräck på brunetten.

"Nä."

"Puh."

Stina torkade sig i pannan och låg lättad ut.

"Du är värre," sa brunetten med armarna i kors över bröstet.

Stina gjorde ett animéfall.

"Och vad exakt menar du med det?" utbrast hon med en lätt rodnad som bara gjorde henne sötare.

"Bry dig inte om det utan se till att väcka fågelskrämmorna, men inte förrän vi har hunnit en bit på väg," sa brunetten och drog med sig Ryo i ena armen och Yugi i den andra. Yami följde efter för att slippa släppa Yugi alltför långt bort.

"Vad tänker hon göra?" undrade Yami och skyndade sig efter Ryo, Yugi och brunetten som rörde sig snabbt mot parkeringen samtidigt som han såg över axeln tillbaka mot Stina som tog ett varv runt det stirrande gänget.

"Tro mig på mitt ord, det vill du inte veta," sa brunetten, som nu tröttnat på att bli kallad brunett. "Jag heter Tessie, men kalla mig Tess. Och jag förmodar att du är en av dem som varit förseglad i något millennieföremål," sa hon och log sött.

Yami lyfte ett ögonbryn och såg på Ryo som oskyldigt ryckte på axlarna.

/Av någon anledning kände hon till det utan att vi berättade om det./ sa Yugi genom deras länk.

Yami flyttade blicken till Tess igen och hon log på ett sätt som om hon visste mer än hon såg ut.

Plötsligt blev det ett himla liv där de lämnat de andra.

"Då var det dags igen," sa Tess och himlade med ögonen.

"Händer det här ofta?" frågade Yami och försökte se över publiken rabaldret orsakat mot sina kamrater.

"Varje gång Stina får en ljus idé," berättade Tess och suckade.

"Vilket är varje dag eller?" frågade Ryo och såg på henne.

"Lyckligtvis inte."

Plötsligt upphörde oväsendet och folk fortsatte gå som om inget hänt. Genom massan kom Resten av gänget gående med ett fast grepp om byxorna och försökte att inte se nervösa ut. Bakom dem gick Stina och såg vääääääääldigt oskyldig ut.

"Vad gjorde hon?" frågade Ryo sin yami godtroget och nyfiket.

"Vill du verkligen veta det?" undrade Bakura och sneglade skrämt på Stina som förutom oskyldig också såg ytterst oförskämt nöjd ut.

"Vad gjorde du den här gången?" frågade Tess sin kamrat.

"Inget särskilt, jag bara…"

"NEEJ, SÄG INGET!" skrek de utsatta i gänget och kastade sig över henne för att korka igen munnen på henne.

"Okej, jag vet vad som har hänt," sa Tess och de utsatta såg skräckslaget på henne.

"Och du låter henne faktiskt göra sånt?" utbrast Jono med en mycket pipig röst.

"Allt för att få henne att sluta upp med att se ut som om julafton är inställd," sa Tess bestämt och Stina flinade lyckligt under alla händer som täckte hennes mun.

"Bef e uxs ur os ud å u," sa hon otydligt under din munkavle.

"Hon sa att det är dags för oss att gå nu," översatte Tess vant. "Vår chaufför börjar nog tröttna på att vänta."

"Wow, åker vi limo?" frågade Jono och var plötsligt lika lugn som vanligt.


Stina ledde vägen och stannade framför en lång, vacker och säkert extremt dyr limousin.

"Wow, här kan vi nog roa oss kungligt," sa Honda och gnuggade händerna mot varandra av förväntan.

"Jag har för mig att du sa att vi skulle bo stort men enkelt," sa Yugi till Ryo.

"Det trodde jag också," sa Ryo uppriktigt förvånad och ögnade limousinen.

"Ah, där är han," sa Stina plötsligt och pekade mot en liten man som vinkade med båda armarna i luften.

"Är han chaufför?" undrade Anzu besviket. Hon hade väntat sig en lång stilig man som var värd att vila ögonen på.

"Tja, det är hans bil, så det är han som kör," sa Stina enkelt och gick fram mot den lille mannen. "Hej älsklig, förlåt att du fick vänta," fortsatte hon och log ursäktande mot chauffören.

"Vänta? Jag tyckte du sa att det skulle ta 20 minuter, det har redan gått en timme," sa den lille mannen.

Den lille mannen, som såg ut att vara bara barnet, hade en grov röst, men den lät förvånansvärt ung. Hans ögon var mörkbruna och håret korpsvart. Han hade på sig en svart t-tröja, ljusblå jeans och gymparskor.

"Du är kvar i alla fall, har det varit problem?" undrade Tess och log brett mot den lille mannen.

"Tja, inte om man inte räknar en idiot till limousinchaufför som tyckte att han var för viktig för att låta mig behålla platsen jag höll åt oss," svarade han och ryckte på axlarna.

"Och var är han nu?" frågade Stina och log på ett sätt som fick den lille att skruva nervöst på sig.

"Um… på sjukhuset tror jag… med en blåtira, ett brutet ben, ett brutet nyckelben, en fläskläpp och…"

"Och? Vad gjorde du mer, Ash?" pressade Stina och tog ett hotfullt steg mot honom, fortfarande hotfullt snällt leende.

"Och jag… jag k-ka-kastrerade honom," mumlade den lille mannen tyst och rodnade djupt.

Alla killarna slog ihop knäna och stönade som om det gjorde ont på dem att bara höra det.

"Det var inte riktigt mitt fel. Han satte en repa i lacken på min bil," försvarade sig den lille mannen som vi nu vet hette Ash.

"Tja, det hände ju inget allvarligt, vad sägs om att köra hem nu?" sa Stina och slog ut med armarna mot gänget.

"Hur många av er ska med?" frågade Ash och såg på ett lite för stort gäng.

Stina, Tess, Ryo, Yugi, Yami, Bakura, Jono, Honda och Anzu räckte upp händerna i vädret som svar.

Ash gick närmare de tre sistnämnda och stirrade upp på dem. Han nådde inte högre än till midjan på Jono som var längst. Sen fick han syn på Anzus alla väskor.

"Jag tror jag måste köra och hämta ett släp," sa han storögt stirrande.

Stina räknade passagerarna.

"Ring Boss och be honom skicka hit en extrabil," föreslog hon.

"Wow, du tänker på rätt spår för en gångs skull," sa Tess imponerat.

"Brukar hon tänka på fel spår?" undrade Jono och såg på henne med sina stora ögon. Stina gav honom en tredje gradens dödsblick. En gravsten på en mörk, fuktig kyrkogård med en annalkande storm och med texten "Här vilar Jonouchi" föll ner över Jono.

"Boss är redan på väg med en bil för att ta upp bagaget. Jag bad honom ta den stora bilen. Jag hoppas allt får plats i den," sa Ash och lade ner sin mobiltelefon i fickan efter det snabbaste samtalet någonsin.

Ett rytande genomfor luften och alla människor på platsen sprang och gömde sig bakom bänkar, träd, stolpar och vad annat fanns att gömma sig bakom, eller i. Stina, Tess och Ash var de enda som stod kvar och undrade vart alla tog vägen.

En leopardmålad bil tog ett skutt över limousinen som plötsligt krympte ihop och såg väldigt rädd ut för den vilda bilen. Motorn stannade och ut klev en liten satt man med grå mustascher, röd kavaj, vit skjorta och svart och vit randiga byxor och poserade som en hjälte.

"TJEJER! UNGEN RINGDE OCH SA ATT NI BEHÖVDE HJÄLP OCH HÄR ÄR JAG! ER FÖR ALLTID TROGNE RÄDDARE I NÖDEN!" skrek mannen hjältemodigt.

Stina och Tess hittade allt bagage (som var slängt i en hög efter att Yugi & co sprungit och gömt sig) och begravde mannen under det.

"Boss, ta det här till vårt hus och kör sen tillbaka till jobbet," sa de i kör.

Boss lyfte upp allt ovanför huvudet.

"VAD NI ÄN SÄGER MINA ÄLSKLINGAR! JAG GÖR ALLT FÖR ER!" skrek han och slängde in allt i baksätet och hoppade in i bilen. Flickorna och Ash svettroppade. Det gick ett par sekunder och sen kom han ut igen och sprang runt till förarsidan.

"VAR INTE OROLIGA, JAG SKA SE TILL ATT DET KOMMER FRAM OSKATT!" skrek han och poserade igen innan han hoppade in i bilen, på förarsätet den här gången, och trampade på gasen.

Leopardbilen flirtade lite med den unga limousinflickan och hoppade sedan över henne för att vråla vidare till flickornas hus.

"Är det riktigt säkert?" undrade Tess och vände sig tvivlande mot Stina.

"Jag litar mer på bilen än på Boss, men jag oroar mig för bagaget."

"Och vad var det där?" undrade Honda när han tittade fram från en ganska hög plats bakom stolpen han gömt sig bakom.

Alla människor började hjälpa varandra ut från sina gömställen och fortsätta med vad de höll på med.

Tess fick syn på Ryo och Yugi, som gömt sig bakom en parkeringsautomat, och gick bort till dem för att hjälpa dem ur sin lustiga position. Stina såg Jono och Anzu titta fram på olika höjd bakom samma stolpe som Honda. Anzu vacklade ut från gömstället med de båda pojkarna stående på axlarna med Jono överst.

"Det var Boss, en av våra stora irriterande beundrare som vi aldrig lyckas bli av med," förklarade Stina och knuffade ned pojkarna från Anzu.

"Har ni många?" undrade en jordig Bakura som tittade upp ur mullvadshålet han gömt sig i (not: fråga mig inte hur han lyckades).

"Alla bofasta män på den här ön," berättade Ash och drog upp honom i håret som om han varit ett ogräs. Han var förvånansvärt stark för att se så liten och klen ut.

"Och hur många är dom?" undrade en minst lika smutsig Yami nyfiket och tittade upp ur samma hål som Bakura eftersom han dykt ner före honom.

"Har inte räknat dem," suckade Ash och drog upp honom på samma sätt.

Sedan plockade han upp en borste ur fickan och borstade av de båda yamin som om de vore dammiga kostymer. Det tog bara några få borsttag så var de så gott som nya igen. Efter det ställde han sig framför dem och tittade upp på dem. Han räckte inte högre än till bröstet på dem.

"Ni är kortare än de andra tre, men jag undrar om vi får plats allihop," sa han och lade armarna i kors och lutade huvudet på sned.

Stina gick fram och tittade på bilen som stod framför limousinen och lade pannan i djupa veck.

"Tja, vi är väl ganska välkända, om snuten är en man är de bara att fjäska lite, om det är hon hoppas jag att Ryo eller någon av de andra är bra på att flörta," sa hon för sig själv.

"Har du löst det?" frågade Ash hoppfullt och såg på henne.

"Jag och en till får sitta på taket, Ryo får sitta på passagerarsätet med Tess…"

Ash svettroppade och lutade sig mot Ryo med armarna i kors och en hon-är-helt-hopplös min. "Vilket betyder 'du ska sitta fram med Tess i knät'," översatte han.

"Och de andra får klämma ihop sig så gott det går i baksätet," avslutade Stina sin redogörelse.

"Okej Stina!" strålade Tess och drog med sig sin pojkvän framför limousinen som såg på dem och sedan vände sina drömmande strålkastarögon dit Boss' leopardbil försvunnit och suckade av längtan.

Jono och Honda följde misstänksamt efter och stirrade på bilen som skulle ta dem till flickornas hus där de skulle bo under hela månaden som de skulle vistas här. Vad de fick se var helt enkelt Ashs bil, men den såg inte ut att rymma dem allihop. Ryo hade redan satt sig i den lilla bilen med Tess knät, även om han inte såg ut att ha mycket emot det.

"Är inte det vad man kallar en tvåmansbil?" frågade Bakura och stirrade misstroget på bilen.

"Jag brukar inte skjutsa fler än två pers i taget," sa Ash och satte sig i förarsätet.

Och en tvåmansbil var det. Den svart med gula blixtar över motorhuven som tunnades ut ju närmare bagareluckan de kom, men den såg ändå mycket söt ut eftersom den var så liten. Genom hyttfönstren syntes två säten, som båda var ockuperade av en person för mycket, och ett smalt mellanrum bakom dem. Stina öppnade dörren och förde fram passagerasätet en bit så att det skulle få plats med en person till bakom det. Sen vände hon sig med ett leende till de andra.

"Nå, vem vill sitta på taket med mig?"

Fyra personer dök in i bilen och lämnade Yugi och Yami kvar med blondinen. Efter mycket bråk och slagsmål om utrymmet bakom sätena satt de fyra som blivit utsatta för Stinas elakhet tätt hoptryckta bakom föraren och passagerarparet, som alla tre såg undrande på dem.

"Yugi kan sitta här fram med oss," föreslog Ryo och tänkte att han skulle rädda sin kamrat från att behöva trängas där bak med hans yami.

"Får jag verkligen plats?" undrade Yugi försiktigt.

"Du får förlåta att jag säger det, men du är så liten att du får plats och lämnar utrymme över," sa Tess och kramade kärleksfullt sin pojkvän med ena armen och räckte ut den andra mot Yugi.

Yami blängde på henne och trodde Yugi skulle bli sur över hennes kommentar, men till hans förvåning reagerade Yugi inte ens.

"Om du insisterar," sa Yugi och satte sig i Tessies knä och gjorde det bekvämt för sig. Ryo verkade inte alls besvärad över den extra tyngden i hans knä. Yugi var trots allt flugviktare, men Tessie var fjäderviktare så Yugi var mot alla odds tyngre än hon.

Stina vände sig mot den enda som fanns kvar.

"Det blir visst du som får sitta på taket med mig," sa hon och log sött.

"Vi sörjer för dig, Yami," sa de fyra bakom sätena och sträckte ut armarna och stängde dörren.

"Ska vi tro på det?" undrade Stina och såg på Yami.

"Nä!" svarade han och gick fram mot bilen.

Stina hoppade upp först och Yami följde efter och gjorde som hon för att inte trilla av.

"Du tänker väl inte knuffa av mig?" undrade han misstänksamt. Han hade fått bilden av att de båda tjejerna och chauffören var smått galna.

Stina såg sårad ut. "Jag är kanske elak, men jag är inte låg. Det ska du veta, jag är långt ifrån en mördare."

"Nästan!" ropade Tess inifrån bilen eftersom hon hört sin väns uttalande.

Yami hann inte säga något mer förrän Ash ställde sig på gasen och for iväg. Hade inte Stina fångat honom hade han blivit kvar på parkeringen.

"HUR KAN DU SITTA SÅ SÄKERT?" skrek han där han flög som en flagga efter Stina som höll honom i handen och verkade helt oberörd av hastigheten.

"Du glömde spänna fast dig dumbom," bannade Stina honom och drog fram ett bilbälte någonstans runt vindrutan.

"Åh!" Yami förstod poängen och fick hjälp med att spänna fast sig.

Gatorna trafikerades av halvsovande bilar på alla vägar utom en, den Boss' leopardbil tagit. Men alla bilar vaknade och hoppade skrämt upp i sina ägares famnar om de stod utanför dem eller klättrade upp i lyktstolpar eller försökte ta sig in genom trånga gluggar längs vägkanten.

"Är Ash bra på att krocka?" undrade Yami nervöst eftersom han, Stina och Ash var de enda som såg bilarnas reaktioner. De andras synfäll blockerades av ögonlock som var antingen hårt slutna av skräck eller njutningsfullt i närheten av någon annans mjuka ansikte.

"Nä, men bilens ljud liknar en annan bil vars ägare är bilmekaniker. Bilarna här ogillar att gå till bildoktorn," svarade blondinen enkelt och ryckte på axlarna.

Bilen körde över ett gupp och svängde in på en sidoväg i hoppet. När hon landade igen låg Yami med uppspärrade ögon i Stinas knä med stora ögon och kramade hennes midja så hon trodde hon skulle gå av.

"Hörru, släpp mig. Jag vill gärna vara i ett stycke när jag kommer hem, släpp!" klagade hon och försökte lossa Yamis grepp, vilket inte gick så bra.

"Han är galen, helt galen, jag vill hem," pep Yami och höll sig fast hårdare.

Bilen tvärbromsade framför en uppfart och Yami for ner på motorhuven och tog Stina med sig eftersom han vägrade släppa.

"Vi är hemma!" ropade Stina in mot den öppna gårdsplanen samtidigt som hon spände loss både sig själv och Yami som fortfarande kramade henne som om hans liv berodde på det.

Yugi hoppade ut ur bilen på darrande ben och Tess och Ryo följde efter, men de var mycket stagigare på benen. Ryo hjälpte Yugi gå och Tess drog ut de andra fyra, som alla satt med knäna mot bröstet och händerna för ögonen, och satte dem i en kundvagn som stod utanför bildörren.

"Och VAD gör du med min fästmö?" hördes en röst och alla tittade upp för att se vem som pratat.

Vid grinden till uppfarten till huset stod en man med mörk hy och sitt bruna hår stående åt alla håll som en explosion. Han hade frack på sig och såg ut som om han skulle på en mycket fin fest. I ena örat hängde en guldring och i ena handen, som han olycksbrådande knäckte i den andra, hade han en stor bukett röda rosor. Frågan var riktad till Yami som nu slappnat av lite och stod med knäna på marken och ännu med sitt fasta grepp om Stinas midja. (not: Ni kan väl själva tänka er vad ni skulle tro om ni såg det.)

"Fästmö? Är det din fästman?" frågade Ryo Stina och såg storögt på mannen som såg mycket arg ut.

"HAN?" utbrast Stina och pekade på mannen med ögonen uppspärrade av äckel. "Skulle HAN vara min fästman? Aldrig i livet!"

"Vi är inte förlovade än, men mycket snart," sa mannen och gick från arg till överlycklig och stilig på ett ögonblick.

Han ställde sig på knä och räckte upp rosorna och en guldring för att fria (not: Ja, Yami hänger kvar runt hennes midja).

"Vill du gifta dig med mig?" frågade han med ljuv röst.

"FAR ÅT HELVETE OCH LÄMNA HENNE IFRED!" vrålade Ash och sparkade iväg friaren så han flög all världens väg.

"Tack och lov för dig Ash," sa Stina och suckade tungt samtidigt som hon klappade Ash på huvudet.

Tessie vände sig äcklad till sin pojkvän.

"Du är bäst, Ryo. Vilken tur att du är här att försvara mig från alla mina friare. Stackars Stina får stå ut med dem tills hon hittar en riktig fästman.

Stina kastade en svartsjuk blick på dem.

"Var inte orolig, så länge jag finns kvar ska jag skydda dig mot alla äckel som springer efter dig, Stina," sa Ash tröstande och log mot blondinen.

"Tack Ash, det värmde," svarade Stina och log tillbaka. "Yami, kan du vara så snäll och släppa mig eller måste jag kalla på min babe för att få dig att släppa?"

"Din babe?" sa Yami och såg oförstående upp mot henne, men släppte henne inte.

Stina vände sig mot gården och ropade. "Jag är hemma och har en kille som klättrar på mig!"

En liten rödräv kom farande från gården och högg sina vassa tänder i baken på Yami. Den före detta faraon skrek och släppte taget, och i samma stund släppte räven taget om hans bak. Stina plockade upp räven och höll henne älskvärt i famnen.

"Vänner, möt Lilja, min trogne räddare i nöden och evige följeslagare," sa hon och vände sig till de andra så att de kunde se henne ordentligt.

Lilja log mot alla och räckte ut tungan åt Yami för att hon trodde att han var en ny beundrade av hennes matte.

Ett ljudligt knorrande hördes och Jono och Honda tog händerna från ögonen och slog för sina tomma magar.

"Det är visst inte bara jag som är hungrig," sa Tess och svettroppade. "Kom så går vi in och tar lite mat."

De andra höll med och följde värdinnorna till huset. Den här gången väntade de sig ingenting märkvärdigt. Erfarenheten med bilen var obehaglig nog. Lilja hoppade ur Stinas famn och gick bredvid henne med huvudet stolt högburet.

Ett hjärteskärande ylande genljöd luften och fick håret att resa sig på allas ryggar. Gänget vände sig mot ljudet för att kunna se vad det var frågan om. Genom ett stort staket fick de syn på de tre grannhundarna, men de betedde sig underligt för att vara vältrimmade Doblerman vakthundar. Alla tre låg och vred sig som om de hade väldigt ont och en av dem ylade igen.

Lilja suckade tungt och fortsatte att gå.

"Öh, ska inte hon snyfta och gråta för att de har gjort sig så illa?" undrade Jono och såg undrande på den lilla räven.

"Nä, det är hennes beundrare som alltid försöker få hennes uppmärksamhet så fort de får syn på henne," suckade Tess och fortsatte gå.

Vakthundarna på andra sidan staketet reste sig plötsligt och började skälla förebrående efter Lilja.

"Hej, du ska tycka synd om oss, inte ignorera oss," skällde den förste.

"Just det," skällde den andre.

"Kan du inte komma över på lite kul?" skällde den tredje.

Den förste sparkade till honom.

"Dröm på," bjäbbade Lilja tillbaka utan att se på dem.

Yugi o co såg på vakthundarna som skällde älskvärda ord efter Lilja.

"Är det någon här som inte har beundrare efter sig?" frågade Honda storögd.

Ash räckte upp handen i vädret.

"Jag är utan beundrare," ropade han glatt och stolt.

"Varför då? Du är ju söt," sa Yugi.

Alla stirrade på honom. Yugi såg sig skrämt omkring på kompisarna och rodnade när han plötsligt insåg vad han sagt.

"Jag menade inte så, har jag inte rätt att titta på folk? Yami har ju sagt att jag är söt!"

Blickarna vändes mot Yami som rodnade tills han såg ut som en rödbeta.

"Han ÄR ju söt," mumlade han i försvar.

"Åter till ämnet," avbröt Tess. "Ash har inga beundrare eftersom han bara skrämmer bort sina flickor."

"Gör jag?"

"Såg du inte minen på den senaste som sa att hon gillade dig när du stirrade på henne som om hon kom från en annan planet?" sa Stina.

"Öh… var hon inte från en annan planet?"

"Eh… hm," Stina och Tess tänkte efter med armarna i kors och sneglande mot himlen.

"Jo, det var hon ju," sa de i kör.

Yugi o co gjorde ett gemensamt animéfall.

Ett mullrande från högen fick Stina, Tess, Ash och Lilja att svettroppa.

"Vi är snart framme vid huset, men låt bli att tugga på dörren är ni snälla," sa Stina och suckade.

"TJEJER!"

Stina hoppade skrämt upp i famnen (not: som en brud) på Bakura som stod närmast, Tess hoppade upp i Ryos famn och Ash hoppade in och gömde sig bakom Anzu. Både Bakura och Ryo rodnade till en körsbärsrosa färg.

Boss stirrade på flickorna som han nästan skrämt livet ur och gömde sig sedan bakom ett träd och började storgråta.

"Boss, vi sa ju åt dig att köra tillbaka till jobbet efter att ha dumpat bagaget här!" gormade Tess från Ryos famn.

"Jag hittar ju bara till ert hus, men jag hittar aldrig ut!" grät Boss.

Yugi tyckte synd om Boss och gick fram för att trösta.

"Är ni okej?" frågade han milt.

Boss såg upp i hans vänliga ögon och slutade omedelbart att gråta. Istället stirrade han fascinerat på Yugi, mer än hans yami gillade.

"Du Tess," sa Stina och hoppade ur Bakuras famn. "Är jag verkligen värre än han?"

Tess ställdes tillbaka på marken och såg misstänksamt på Boss. Hon visste lika väl som Stina vad hans vansinnigt idiotiska massförstörelse-av-andras-liv idéer brukade leda till.

"Nä, jag tar tillbaka. Det går inte att vara värre än Boss."

"LYCKANS ÄNGEL LER MOT MIG IDAG!" skrek Boss och lyfte upp Yugi för att kunna titta närmare på honom. "VILKA ÖGON, VILKET ANSIKTE, VILKET HÅR, VILKEN KROPP, VILKEN RÖST. JAG SER STJÄRNOR!"

Tess tog fram en stekpanna ur fickan och smällde den hårt i huvudet på Boss så att han svimmade.

"Stjärnor," mumlade Boss och svimmade med kryss till ögon och en stjärnformad bula i huvudet.

"Håll dig så långt borta från honom du bara kan från och med nu, Yugi," varnade Ash allvarligt. "Den där mannen är totalt knäpp."

"Just det," sa Stina och vände sig till Tess. "Och jag tänker inte längre tjata på dig att kasta bort den där gamla stekpannan, den gör ju trots allt lite nytta."

Tess flinade brett och svingade med den gamla buckliga stekpannan på ett dramatiskt sätt.

"Kan vi inte gå och äta nu?" klagade Jono och höll sig för sin klagande mage.

Ash och Lilja drog på ett överdrivet dramatiskt sätt undan en ridå av blad och grenar och avslöjade… ett motbjudande och fallfärdigt ruckel.

"Är det där vi ska bo?" undrade Anzu skräckslaget och backade undan från det motbjudande huset.

Ash och Lilja såg förvånat på dem och sedan på rucklet.

"Oj," sa och skällde de i kör och gömde snabbt det gamla rucklet bakom ridån. "Det var råttbot."

"Har råttorna ett eget hus?" frågade Ryo.

"Ja, så har de ingen anledning att bo i vårt hus," sa Tess som om det var det normalaste som fanns.

Yami började nu på allvar tro att flickorna inte var kloka.

"Trampa inte på gammelråttan," varnade Ash och fick tag i Bakuras ben innan han hann sätta ner foten på marken.

Under hans fot gick en mycket gammal råtta med vitt skägg och käpp på väg mot rucklet. En annan, yngre och svart råtta kom springande och hjälpte den gamla in genom ridån.

"Riktigt praktiskt ju," utbrast Honda imponerat.

"Det första jag ska fixa när jag kommer hem är ett råttbo så låter de kanske bli att hålla mig vaken med sitt eviga gnagande i väggarna," sa Jono och följde efter tjejerna och Ash mot en annan ridå.

"Det är HÄR ni ska bo," sa Stina och gjorde en svepande gest mot Ash och Lilja, som först försiktigt kikade igenom ridån för att inte göra bort sig en gång till, och drog sedan, överdrivet dramatiskt, undan ridån.

Framför dem höjde sig ett stort och pampigt vitt hus med smala, mörkröda fönsterramar och svart tak. Huset var inte mycket dekorerat förutom en silverdrake med gyllene dekorationer som var effektfullt målad runt hela huset. Som sagt, inte mycket till dekorering.

"Draken ser läskig ut," sa Anzu och tog nervöst Bakura under armen.

Bakura darrade av plötslig irritation.

"Yugi, får jag dunka din tjej?" frågade han så artigt man kan vänta sig när han tappar humöret.

Yugi vände sig om och såg på dem en stund.

"Nä, ni är så söta ihop så jag tycker att ni kan bli ihop," sa han och log brett.

Anzu strålade över att just ha fått en pojkvän och kysste sin Bakura på kinden. Bakura darrade av återhållen vrede och blängde på Yugis ryggtavla som följde efter Stina, Tess, Ash och Lilja mot huset.

"Anzu, älskling," sa Bakura och tog kärleksfullt Anzu i famn. "Jag är ledsen för det här, men jag vill inte vara ihop dem dig längre. Med andra ord, det är slut."

Bakura puttade hårdhänt Anzu ifrån sig och gick nöjd efter de andra. Anzu såg först förtvivlad ut, men glömde bort det när Jono och Honda ropade efter henne.


Det tog ett tag att reda ut vems väska som var vems innan de kunde bära upp det till sina rum. Huset hade tre våningar och flickorna sov på ovanvåningen, vilket fick Anzu att börja klaga så det hördes över hela kvarteret över att det var för många trappor i huset (not: det fanns fyra trappor; en från undervåningens hall upp till mittenvåningen, en utanför köket som ledde hela vägen upp till ovanvåningen, en från mittenvåningen till ovanvåningen och en från undervåningen ner till källaren och förråden där.), och killarna på mittenvåningen. Bakura skrek så högt åt Anzu att hålla tyst att folk ända till Aten lyfte på huvudet och undrade vem det var som skrek. Ryo fick korka igen Bakuras stora, gormande trut med en blå bäbisnapp som han nu sög lyckligt på. Resten av Yu-Gi-Oh gänget hade vant sig vid detta för länge sen, men Ash hade fallit ihop av skratt och Stina och Tess kunde inte göra mycket annat än att följa hans exempel.

"Det är ju enda sättet att få tyst på honom," sa Ryo i försök att försvara sin yami.

Bakura blängde på dem, vilket bara fick dem att skratta ännu hårdare. Bakura var så söt med den sär nappen i mun, det saknades bara en ljusblå pyjamas med små kaniner på och en söt teddybjörn så skulle bilden vara fullbordad (not: HAHAHAHAHAHAHAHAHAAAA).

Ryo ryckte bryskt nappen ur Bakuras mun och de tre värdarna slutade genast att skratta. Först såg Bakura på sin hikari med de största valpögonen någonsin, till och med större än Ryos egna. Han gillade den där nappen. Men han glömde bort det så snart det kom in någon annan i rummet.

"Maten är serverad," sa en lång, ung butler och bugade värdigt för Stina som var den enda han tog order från.

Den unge butlern fick snabbt, och så värdigt han kunde, väja undan för Jono och Honda som nästan sprang omkull honom i sin jakt på matsalen. Stina, Tess och Ash följde butlern, som faktiskt var den ende som riktigt hittade allt i huset, till matsalen, tätt åtföljda av de andra.

Gänget kom in i matsalen före de båda vandrande magarna Jono och Honda. Alla tog plats vid det avlånga bordet, Yugi bredvid Yami och vid Yamis sida Ash som satt bredvid Anzu som bredvid sig hade Jonos och Hondas båda tomma stolar eftersom hon inte ville sitta bredvid Bakura (not: hon är fortfarande undermedvetet sur på honom för att ha gjort slut.) som satt bredvid sin hikari som satt bredvid sin flickvän som satt bredvid Stina som hade Yugi på sin andra sida, och butlern lyfte på alla lock och avslöjade alla läckra rätter. Ett ljudligt morrande fick alla att vända sig mot Yami och Ash, som båda höll om sina morrande magar. Stina log och svettroppade.

"För idag, vi hoppar över bordsbönen. Hugg in bara."

Alla kastade sig utsvultet över maten, alla utom Stina och Tess som ryckte åt sig vad som inte försvann. Stina vände sig mot sin butler.

"Är ni så snäll och hämtar de båda matvraken som nästan sprang över dig? De har med säkerhet sprungit vilse i huset."

"Som frun behagar," sa butlern och bugade innan han lämnade rummet på jakt efter de vilsegångna.

En halv minut senare kom han bärande ett par ljudligt protesterande pojkar och satte ner dem på var sin stol. Jono och Honda glömde genast sina protester och högg in på det sista som fanns kvar.

Stina vände sig till butlern igen och viskade något till honom innan han bugade igen och gick.

"Nä, är maten redan slut?" sa Honda besviket.

"Jag är fortfarande hungring," klagade Jono.

"Det tog slut fortare än väntat," sa Ryo och såg på sin renslickade tallrik.

"Jag har inte ätit sen i morse," sa Ash och såg sig om efter butlern för att försöka övertala honom att fylla på faten.

"Vi har ju inte ätit på hela dagen," kom det från Yami.

"Finns det mer?" undrade Bakura och såg sig om bland faten som alla var glittrade rena efter att ha blivit grundligt renslickade.

Butlern kom in igen balanserande på 8 silverbrickor. Han ställde en var framför Yugi o co respektive Ash och lyfte på locken. Stina, Tess och butlern lyfte ett ögonbryn när ett ljudligt och samfällt 'glopp' fyllde rummet och alla lutade sig tillbaka i stolarna, mätta och belåtna och med en stor kula till mage.

"Okej för Ash, men jag trodde inte detsamma om er," sa Stina och ögnade framför allt Yami och Bakura. De skulle ju föreställa de coola i gänget.

Ryo gäspade trött och sträckte på sig. Tess lade nöjt märke till att han redan blivit av med kulmagen, hon ville verkligen inte ha en fet pojkvän. Hon log lätt och tyckte lite synd om Stina som inte hade något att skylla på när killarna frågade varför hon hela tiden nobbade dem allihop. Ryo vände sig mot Tess och log milt och varmt mot henne.

"Du är söt när ler sådär," sa han tyst för att inte väcka Bakura ur hans lugna tillstånd. Ingen förstod varför, men det verkade som om Bakura var riktigt svartsjuk på Tess för att hon fick mer än hälften av hans hikaris uppmärksamhet.

Tess kunde givetvis inte låta bli att luta sig mot honom och gosa lite (not: som katter kelar med varandra, inget farligt).

"OTROLIGT!"

Alla, utom Stina och butlern, blev förskräckta. Bakura kastade sig om midjan på Ryo som slängde sig på Tessie och klamrade sig fast i Stinas arm. Yami hoppade upp i famnen (som en brud) på Yugi som ställt sig på bordet i förskräckelsen. Anzu slängde sig ner under bordet, Honda och Jono på varandra och Ash lyckades gömma sig under ett lock. Hela gänget vände sig mot Boss som kom inspringande, hoppade över bordet, vilket fick Yugi att tappa balansen och falla framlänges ner på golvet (men han hade ju Yami i famnen så det gjorde inte på mycket), och landade på andra sidan och lyfte upp Ryo för att titta närmare på honom. (not: jag vet inte hur han lyckades lirka honom ur hans ställning, eftersom han satt stadigt inkilad mellan Tess och sin yami).

"VILKET HÅR, VILKET ANSIKTE, VILKA ÖGON, VILKEN RÖST! JAG SER STJÄRNOR!"

Tessie tog fram sin stekpanna igen, men hon hann aldrig slå. Den här gången var det Bakura som bängde den i Boss' överhettade skalle.

"Jag ser stjärnor," sa Boss och svimmade med kryssögon och en stjärnformad bula i huvudet, men av någon anledning var den större än den Tess hade gett honom.

"Våga inte röra min hikari igen," fräste Bakura och svängde hotfullt med stekpannan.

"Bakura…"

Bakura såg sig lugnt med halvslutna ögon över axeln mot Tess.

"Först, tack för att du precis räddade min, öh… din hikari från ett fasansfullt öde. Två, du är skyldig mig en ny stekpanna."

Alla såg på stekpannan som nu hade ett flinande huvud av Boss inslaget i det. Bakura släppte det i ren förskräckelse. Ryo var inte säker på vad som precis hade hänt, men Tess hade sagt att han undkommit något hemskt.

"Ja, tack för hjälpen Bakura," tackade han sin yami.

Bakura såg först förvånad ut, men flinade sen tillbaka.

"Jag tror inte att det är det sista vi har sett av Boss," sa Stina allvarligt och såg sig butler kasta ut Boss genom fönstret. "Han är för himla envis för att låta sig skrämmas när han har fått en knäpp som han har fått två gånger på samma dag, och det händer lyckligtvis inte ofta."

Tess suckade och visste alltför väl att Stina hade rätt.

"Det är lika bra att ni går till sängs," sa butlern artigt.

"Ja, James har rätt," sa Stina och schasade iväg killarna till mittenvåningen, alla utom Ryo som Tess fick tag på i sista sekunden. Anzu schasades iväg till ovanvåningen.

Tess och Ryo stod kvar vid trappans fot en stund.

"Ryo, lova mig att du aldrig tar emot något som Boss ger dig."

Ryo såg forskande på henne.

"Nejdå, aldrig," sa han och log lugnande.

'Undrar vad hon menar,' tänkte han samtidigt.

Tess strålade mot honom och kysste honom lätt på kinden innan hon gav sig av mot ovanvåningen och lämnade Ryo där han stod, häftigt rodnande. Butlern James gick förbi honom just som han stod och dagdrömde som bäst.

"Det är bäst att du inte dricker något konstigt ikväll, då vet man aldrig vad som händer under natten," sa han olycksbrådande.


På mittenvåningen var Yugi den näst siste inne på toaletten. Han borstade tänderna och sköljde munnen med vatten. När han kom ut var det en hand som gav honom något att dricka. Yugi var trött så utan att tänka på vad det var svalde han drycken, gav tillbaka glaset till handen och gick tillbaka till sitt rum.


Ryo kom och gick in på toaletten och gjorde sina kvällsbehov. Även han var mycket sömnig och när handen räckte honom ett glas drack han det utan att tänka på vad det var och gav tillbaka glaset till handen och gick tillbaka till sitt rum.


Boss smög tyst ut ur huset och sprang.

"JAG KOMMER BLI RIIIIIIIIIK!" skrek han och sprang lycklig genom trädgården.

5 timmar senare

Boss såg sig omkrig bland de vildvuxna träden och markvegetationen.

"Var är jag?"


Bakura: JAG SKA DÖDA HENNE, JAG SKA DÖDA HENNE, JAG SKA DÖDA HENNE!

Yami:(liggande på golvet) HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

Ryo: (häftigt rodnande) Jag visste inte att jag hade en flickvän.

Yugi: Vad kommer att hända med oss nu? Vad var det vi drack?

Tess: (kommer hotfullt med en ny stekpanna) Ryo, har du sett Stina?

Ryo: (Rodnar ännu mer) Inte sen jag började läsa.

Tess: Efter nästa kapitel kan ni hjälpa mig att slå ihjäl henne.

Yugi: För vad?

Tess: Innan hon börjar med sina riktiga elakheter.

Bakura: Vad menar du med det?

Tess: Hon var SNÄLL i det här kapitlet... mot alla utom dig kanske, men det kommer att bli värre, vänta bara.

Bakura: (bleknar) HON KOMMER FANIMIG INTE LEVA TILL MORGONDAGEN!

Jono: Var inte det det värsta? (börjar springa)JAG VILL HEM, JAG VILL HEM!

Honda: (springer efter Jono) VÄNTA PÅ MIG!

Stina: (på en hemlig plats långt borta) ...'skicka respons och säg att ni gillade det!'