A/N: Härmed börjar jag lägga upp den nya versionen av Ett ljus i mörkret. Jag hoppas den faller er i smaken, för det har varit ett väldans jobb med att skriva om den, men jag har haft väldigt roligt så kanske det är värt det ändå... I fortsättningen följer kapitlen i samma takt som jag översätter dem till engelska, så vänta er inte allt för snabba uppdateringar. Kritik är dock välkommet trots det...

Disclaimers: Som vanligt äger jag en fånig idé och en förhoppningsvis inte lika fånig finlandssvensk tjej, men allt ni känner igen från andra håll tillhör någon annan. Oftast är denna någon annan J.K.Rowling, men jag kan inte heller begränsa mig till henne. Jag skall försöka komma ihåg att nämna det ifall någon annan kan känna sig skyldig... :)


Ett ljus i mörkret

Prolog

Albus Dumbledore satt i sitt kontor i tornrummet i Hogwarts. Det vore en underdrift på gränsen till brottslighet att påstå att han inte hade mycket att tänka på och ännu mer att oroa sig för. Han brukade dock inte visa det öppet; liksom de flesta andra försökte han låtsas som om saker och ting var betydligt bättre än de i själva verket var.

Men i just detta ögonblick funderade han inte på hur man snabbast och smärtfriast skulle slippa Lord Voldemort. Han grubblade inte heller över dementorernas konstiga beteende – som han själv, för övrigt, kunde förklara utan större huvudbry, men som en del andra försökte förklara bort med dåliga ursäkter – eller frågan om hur man skulle garantera att eleverna som inom en och en halv månad skulle återkomma till skolan var säkra. Han tänkte för tillfället inte ens på Harry Potters roll i kriget som pågick eller något av de problem som fanns i anknytning till honom – problemet med trollstavar nu när Ollivanders försvunnit och Harry Potter inte kunde duellera med Lord Voldemort med sin egen, eller det faktum att han nyligen blivit myndig och därmed inte längre var skyddad av sin mors kärlek på samma sätt som tidigare.

För tillfället grubblade han över en av de mindre uppenbara nyckelpersonerna i kriget. Denna person spelade en avgörande roll och hade redan bidragit till att många delmål kunnat uppnås – visserligen hade de kostat en del i utbyte, men det var risken man varit tvungen att ta. Under åren som gått hade denna person blivit som en son för Albus, och den åldrige rektorn kunde inte annat än beundra honom för den uppgift han utan att klaga eller protestera tagit på sig, trots all den stress uppgiften förde med sig.

Det var därför det smärtade Dumbledore så att se honom lida.

Han hade alltid varit tillbakadragen – blyg, fastän det kanske inte var den egenskapen man automatiskt förknippade med honom – och det hade aldrig varit många som kommit honom nära. Dumbledore misstänkte att han var en av de få som verkligen kände mannen under den hårda, stränga och sarkastiska ytan. Han var den enda som såg att trolldrycksmästaren inte mådde bra, eftersom han var den enda som såg igenom masken av elakhet. Albus Dumbledore visste att ju elakare Severus Snape verkade, desto sämre var det ställt med honom.

Å andra sidan, ingen kunde låta bli att påverkas psykiskt av tillståndet i det magiska samhället i Storbritannien för tillfället. Men det var inte många som levde så farligt som Severus Snape, heller. Att Severus dessutom aldrig öppet visat varken sorg, smärta eller glädje gjorde inte saken lättare för dem som brydde sig om honom.

Medan tankarna på trolldrycksläraren snurrade på omkring i rektorns huvud, tog han igen ner en av de många pärmarna som fanns på hyllan vid väggen. På pärmen stod det "7-årselever" och i den fanns ett blad för var och en av de elever som skulle börja sjunde klassen den första september. Först kom alla Gryffindorelever, med Hermione Granger överst, eftersom hon nyligen blivit vald till första prefekt tillsammans med hennes klasskamrat från Ravenclaw, och sedan följde Ravenclaw, Slytherin, och till sist kom Hufflepuff.

Rektorn bläddrade genom alla blad gällande Gryffindor, och vidare till det sista för Ravenclaw. Det var då tanken slog honom. "Hon skulle ha blivit färdig i år om hon bara insett att hon fortfarande är välkommen här. Tänk om…" Ett hoppfullt leende spred sig i hans ansikte när han tog fram ett pergamentark och en penna. Att det var fjärde gången i rad han skrev ett brev till denna person med i grund och botten samma ärende avskräckte honom inte. Medan solen sken och fåglarna – lyckligt omedvetna om de mörka tider de faktiskt levde i – kvittrade utanför det öppna fönstret började han skriva.

oOooOooOo

Ett par dagar senare vaknade en 18 – årig flicka upp i sin säng i en liten tvåspråkig småstad vid den finländska sydkusten. Innan hon hann fundera på varför hon vaknat tidigare än normalt – solen hade ännu inte passerat hennes fönster, vilket den gjorde klockan halv fem på morgonen så här års – upptäckte hon en stor uggla på fönsterbrädan. Hon var ingen expert på ugglor, men den som varit mer insatt än hon hade genast sett att det var hornuggla, uppfödd i Belgien.

Hon släppte in ugglan och tog nyfiket loss brevet som satt fast vid foten på fågeln och hämtade något åt budbäraren att äta. Sedan satte hon sig i sängen och studerade brevet. Det fanns inget sigill, men när hon såg handskriften utanpå kuvertet suckade hon. Tänk att han aldrig kunde ge upp! Hon hade varit borta från Skottland i tre år, och hon skulle fylla nitton – hon var faktiskt ett år för gammal för det här nu! Hon tyckte att hon hade gjort mer än klart för honom att hon inte tänkte återvända. Inget kunde få henne att återvända; hennes samvete tillät det inte. Dessutom var hon så nöjd så med det liv hon lyckats bygga upp här hemma.

"Miss Litenius,

jag hoppas att detta brev finner dig så välmående som omständigheterna tillåter. Ifall detta brev kommer fram en aning sent beklagar jag dröjsmålet, men jag misstänker att jag blir tvungen att vidta speciella åtgärder för att skicka det. Postgången har inte fungerat så som den borde, trots det att är ugglorna är pålitliga.

Jag vet att du fortfarande inte tror mig när jag säger att det inte är något problem i världen om du kommer tillbaka till Hogwarts. Men oberoende av din åsikt i saken, så har du fortfarande kvar din plats här i skolan och trots att du egentligen skulle ha blivit utexaminerad denna vår, har du fortfarande all rätt att börja sjunde klassen den första september i år. Det finns många sätt att garantera både din och alla andras säkerhet och jag vet att du inte hör till dem som frivilligt skulle skada någon.

Du är säkert väl underrättad om vad som har hänt i Storbritannien under de senaste åren och vilken situationen är just nu. Jag förnekar inte att det vore säkrast för dig personligen, liksom för vem som helst, att inte resa till Storbritannien just nu. Men situationen tillråder också att vi samlar alla krafter vi kan, och du är en intelligent häxa och godhjärtad ung dam – just en sådan person som vi behöver fler av på Hogwarts för tillfället. Tro mig, miss Lithenius, vi behöver alla vi kan få och det finns en uppgift för alla som är villiga att hjälpa till. För dig har jag en alldeles särskild uppgift i beredskap som inte vem som helst kan sköta. Jag kan dessvärre inte gå närmare in på några detaljer just nu, men jag vore mer än tacksam om du var villig att bidra.

Det här blir en upprepning av mitt brev från i fjol, men det hör väl till att jag också säger att du kan studera precis de ämnen du tog dina finländska GET:s i (och med tanke på hur ambitiös du var när du gick här, är det säkert ganska många). Som du vet får du ta din FUTT – examen här och jag måste ju medge att en examen från Hogwarts för tillfället är en av de mest ansedda (speciellt den i trolldryckskonst) i Europa. Precis som förra året har jag fått en uppdatering på dina nuvarande vitsord och färdigheter, och jag vidhåller att, med de skillnader som finns i våra olika skolsystem, har du just nu de allra bästa möjligheterna till att få en mycket fin examen härifrån.

Jag kan också meddela att jag lyckats övertala professor Remus Lupin att återvända till tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster. Jag hoppas att du tar med detta faktum i ditt övervägande och kommer till en annan slutsats än tidigare år. Jag vet att det är ett svårt steg för dig att återvända, men ingen anklagar dig för det som har hänt dig. Det här kanske inte är rätt tillfälle till det, men jag måste ändå påminna dig om att du inte kan sluta leva bara för att du blivit vad du är idag.

Avlutningsvis måste jag medge att avgörandet fullständigt är ditt, men jag hoppas att du tänker på vad jag har skrivit i detta brev och gör vad du finner för bäst. Jag ber dig meddela om ditt val två veckor innan skolan börjar. Vilket ditt beslut än blir, bifogar jag redan nu listan över de böcker du behöver ifall du kommer.

Med hopp om att se dig i september,

Albus Dumbledore"

Nej, tänkte hon, inget skulle få henne att ändra sig – utom möjligen just detta brev.

Det var därför Sabina Lithenius stod på skeppets översta däck och tittade ut över Åbolands skärgård bara någon vecka senare. Hon var på väg, till sist. Hon hade i ärlighetens namn aldrig trott att hon skulle återvända, fastän Dumbledore hela tiden försäkrat henne om att hennes plats på Hogwarts fanns kvar för henne. Nu var hon arton år, hade missat tre års högklassig magisk utbildning och hon hade till sist låtit sig övertalas. Dumbledore sade att hon behövdes på slottet, gudarna vet till vad, men han hade bett henne komma. Allting skulle ordna sig.

Sabinas mamma, Loreena McGonagall-Lithenius, var mest orolig för dotterns säkerhet när det pågick fullt krig i England, men eftersom hon kände Dumbledore sedan sin egen skoltid hade hon sist och slutligen inte så mycket att invända. Nu stod hon bredvid sin dotter på däcket och tittade ut över vattnet. Solen sjönk som bäst bakom öarna i väster, måsarna skriade och det var ett perfekt sensommarväder. Klockan var halv tio på kvällen och det var den 21 augusti. Om exakt en månad skulle Sabina fylla nitton och alltså höra till de äldsta som gått i skolan i Hogwarts på många år.

Hon levde ett märkligt dubbelliv. Hela sitt liv hade hon vetat om att hon var en häxa; hennes mamma var det. Som liten flicka gick hon i vanligt mugglarlekis på dagarna och på kvällarna transfererade mamman henne till Gamla Ulfsby för att hon skulle få träffa sina kompisar i den magiska världen. När hon började mugglarskolan vid sju års ålder fick hon även lite grundläggande utbildning i magi, så när hon sedan år 1990 började på Hogwarts (hon skulle då fylla tolv) var det en hel del saker hon redan kunde. Sabina hade fått utbildning i trollformellära, lite försvar mot svartkonster och förvandlingskonst. Det var därför hon var så nyfiken på trolldryckskonst; det ämnet hade hon inte fått undervisning i på förhand eftersom det helt enkelt är för farligt för små barn att hantera alla magiska trolldrycksingredienser.

Hon blev inte besviken på trolldrycksundervisningen. Professor Snape var visserligen en sur, elak och kort sagt gräslig man, men hans lektioner var intressanta och lärorika. Sabina hade talang för ämnet och var den bästa av alla Ravenclaweleverna i hennes årskurs. Det fanns inget som vållade stora problem för hennes skolgång och hon hade mycket tid över för hennes stora passion, musik. Hon spelade piano, tvärflöjt och sjöng, och då hon inte läste läxor tillsammans med Linda Bohannon, hennes bästa vän i Ravenclaw, så övade hon på sina instrument.

Nu var Sabina på väg tillbaka till Hogwarts. Resan skulle ta ett par dagar, eftersom hon var rädd för att flyga i flygplan, och i stället var tvungen att åka med båt och tåg. Hon fick inte heller resa med de vanliga trollkarlsmedlen, det vill säga, hon kunde inte resa med flampulver eller med flyttnyckel. Att transferera hade hon aldrig fått lära sig, även om hennes få finlandssvenska magiska vänner hade fått lära sig det så snart de fyllt sjutton. Det fanns vissa begränsningar i Sabina Lithenius utövning av magi trots, eller kanske på grund av det, att hon var en mycket skicklig häxa.

Och hon skulle tillbaka till Hogwarts. Hon kom allt för väl ihåg vad som hade hänt i slutet av hennes fjärde år, då det hade avslöjats att professor Lupin var en varulv och en massa andra underliga saker hade hänt i samband med det. Han skulle tydligen vara tillbaka i år på posten som lärare i försvar mot svartkonster. Det gladde henne i viss mån, eftersom hon inte skulle vara ensam då.

oOooOooOo

"Vad är klockan? Var är vi?", frågade Sabina av sin mamma när hon väcktes följande morgon.

"Halv åtta. Vi är snart framme i Stockholm."

Stockholm. Nu kom allting tillbaka. Sabina hade drömt om den där natten för tre år sedan, den där natten i Salla då Sabinas liv hade förändrats för all framtid. Varför hade hon drömt om det just i natt? Hon var på väg till Hogwarts, allt skulle ordna upp sig och återgå till det normala – eller nästan åtminstone. Det finns saker man inte kan ändra på så där bara. Men det ändrade inte det faktum att hon var på väg tillbaka. Idag skulle hon åka med tåg till Malmö där de skulle ta färjan till Lübeck som vanliga mugglare. Inte ett ord om vad de, eller i synnerhet Sabina var.

De gick av båten och tog sig till järnvägsstationen. Tågresan till Malmö tog halva dagen och då de kom ombord på båten orkade Sabina inte göra något annat än att gå och lägga sig genast. Hon avskydde att resa på mugglarvis, men… Även om de finländska trolldomsmyndigheterna inte ställde till problem för henne, så betydde det ju inte att de internationella överenskommelserna gällande Sabinas likar var lika milda. Förordningar var förordningar och hon fick inte resa utomlands med flyttnyckel.

Nästa dag kom de fram till Lübeck och åkte vidare genom Tyskland till Dortmund. De tog in på ett vandrarhem och följande dag åkte de till Brüssel. De hann se lite sevärdheter också förstås, men bara sådant som mugglare ser på; de ville inte ge sig till känna bland den lokala magiska befolkningen. De åkte till Calais följande morgon och tog återigen en färja, denna gång till Dover. De hade vädret på sin sida och fastän det föll ett lätt regn, så blåste det inte så mycket som det normalt brukar på engelska kanalen. De kom fram till London på kvällen och beslöt att sova över i ett ungdomshärbärge innan de anmälde Sabina på trolldomsministeriet.

oOooOooOo

Sabina vaknade följande morgon och kom för en gångs skull genast ihåg var hon var och vad som skulle hända denna dag. Hon steg upp i glad förväntan och kunde knappt stå ut med att hennes mamma envisades med att äta frukost innan de tog sig till Diagongränden. Visserligen förstod inte Sabina varför hon var så uppspelt, för det var inget roligt ärende de hade att uträtta i London denna dag.

Det var inte så svårt att hitta till Den Läckande Kitteln, och så fort de kom in hördes en röst från en mörk vrå ropa: "Loreena McGonagall! Det var inte igår!"

Sabinas mamma vände sig om och log ett strålande leende mot den äldre mannen som stormade fram mot dem. "Nej, det var ett tag sedan", medgav hon. "Får jag presentera, min dotter, Sabina – min morbror Alan Brown…"

Sabina hälsade vänligt på den glade mannen, fastän hon undrade hur han kunde vara så glad i dessa tider. Hon märkte att puben var nästan tom, och att ägaren, Tom, iakttog dem misstänksamt. Alan Brown var klädd i klarblå klädnader och på huvudet hade han en stråhatt med ett fågelbo fyllt med ägg fastsatt på ena sidan.

"Jag har ju berättat om morbror Alan, det är han som lärde mig måla…"

Visst kom Sabina ihåg historierna om morbror Alan. Hon skrattade ofrivilligt till när hon kom att tänka på en incident hennes mamma nämnt; en om att morbror Alan hade blivit anställd för att måla porträtt av alla lärarna på Hogwarts och på något märkligt sätt hade porträtten fått en märklig egenskap – då de betraktades av originalet hade plötsligt kläderna ersatts av rosa ballettrikåer. Det var ytterst otrevligt och även om en del av professorerna hade skrattat åt fenomenet hade porträtten aldrig hängts upp i stora salen.

"Du har verkligen inte förändrats sedan jag senast såg dig, morbror Alan", sa Mrs Lithenius-McGonagall. "Jag kommer ihåg de där fjädrarna du brukade ha i hatten förr…"

Efter ett par minuters glad konversation med släktingen gick de båda nyanlända häxorna vidare. De måste först växla pengar och sedan lämnade de Diagongränden för att uppsöka trolldomsministeriet. Det var första gången någonsin som Sabina var där. Då hon tidigare åkt till Hogwarts hade hon inte behövt anmälas personligen vid ministeriet; då hade det räckt med att Dumbledore meddelat att en utländsk ung häxa skulle gå i skolan i Skottland. Nu var det annorlunda. Lagen krävde att sådana som hon… Äsch, hon kunde ännu inte tänka på det utan att känna tårarna trängas bakom ögonlocken. Fan, hon hade varit så här i tre år, och hon hade lärt sig att leva med det. Men det var så förnedrande.

"Sabina… du vet väl att alla som besöker ministeriet får namnskyltar?" frågade Loreena.

"Jaa…"

"Och du kommer att få en speciell skylt. Fastän vi inte har anmält dig ännu, så kommer du att kännas igen vid ingången."

"Åh…"

De steg in i telefonkiosken och Sabina slog numret, 62442. Den svala kvinnorösten hälsade dem välkomna och bad dem berätta vem de var och vilket ärende de hade.

"Loreena McGonagall-Lithenius, jag är här för att registrera min dotter Sabina Lithenius."

"Tag på er namnskyltarna…" sade kvinnorösten och telefonkiosken började röra sig nedåt. Sabina tog upp de båda skyltarna och gav den vita med namnet Loreena M-Lithenius åt sin mor. Hennes egen lyste svagt rött och på den kunde man läsa: "Sabina Lithenius, varulv."

tbc...