A/N: Halloj, här har ni mig igen (jag försöker låta hurtig och som om det inte alls är evigheter sen jag uppdaterade sist)! Nu borde de följande kapitlen komma relativt snabbt, för jag har bestämt mig för att inte översätta denna fic till engelska, åtminstone inte just nu.

Disclaimer: Titeln på detta kapitlet är givetvis taget från Viktor Rydbergs "Tomten". Annars tillhör allt ni känner igen J.K.Rowling.

Ett ljus i mörkret

Kapitel sex – Midvinternattens köld är hård

I Sabinas perfekta plan hade det ingått att smita tillbaka till sin egen säng tidigt på morgonen, innan någon hann märka att hon varit i Snapes säng. Det skulle ha fungerat bra, om det inte varit för den lilla missräkningen att Snape vaknade före henne.

När hon vaknade var klockan lite före halv sju. Madam Pomfrey hade ännu inte dykt upp och Sabina hade lite svårt att klura ut hur det kom sig att hon råkade ligga i en säng tätt intill en svartklädd man. När hon försökte sträcka på sig stack det till i benet och hon stönade mjukt. Det var då hon märkte att ett par svarta ögon iakttog henne. Snape rörde lätt vid hennes axel och viskade:

"Så, du har vaknat nu, Miss Lithenius?"

Sabina nickade lite frånvarande och försökte dölja en gäspning. Långsamt började minnena från natten komma tillbaka.

"Jag brukar förvänta mig svar när jag pratar med någon…"

"Ja, professor. Ja, jag har vaknat."

"Får jag då fråga vad ni gör i min säng?"

Sabina rodnade lite. "Jag vet faktiskt inte. Jag tänkte…"

"Vad?" Sabina knyckte till när hon hörde hur irriterad han lät. "Att du kunde hjälpa mig?"

"Jag ber om ursäkt…" nickade Sabina förläget. Hon började resa på sig.

"Ingen fara", sa Snape efter en stunds betänketid. "Antingen har jag fått starkare värkmediciner än vanligt, eller så är jag skyldig dig ett tack. Jag känner mig bättre än vanligt."

"Pomfrey sa igår att ni var sämre än vanligt…"

"Och hur kom du hit?" Han verkade nästan road.

"Å… jag skulle ändå vara i sjukhusflygeln över natten eftersom jag skadade benet igår…"

"Då är det kanske bäst att du hoppar tillbaka till din säng innan Madam upptäcker att du inte har följt hennes ordinationer…"

Sabina nickade och reste sig med en liten grimas. Benet var ännu inte bra. Hon plockade upp käppen från golvet och skulle precis hoppa iväg (hon såg en liten hög med julklappar vid ändan av sin egen säng) när Snape snuddade vid hennes hand.

"Tack", viskade han. "God jul."

Sabina log mjukt och lät baksidan av fingrarna glida över hans kind för en kort sekund. "God jul", önskade hon honom tillbaka.

oOoOoOo

De följande dagarna passerade som i dimma för Snape och han tyckte inte om det. Det var antagligen bara tur som gjorde att han inte blev kallad till Lord Voldemorts sida, och han tackade sin lyckliga stjärna (om han hade någon) för att han åtminstone slapp det. Han skulle inte ha varit tillräckligt klar i huvudet för något sådant – när han inte var tillräckligt uppmärksam smög hans förrädiska tankar alltid iväg till en viss Ravenclawelev och en viss juldagsmorgon.

Men fördelen med ledigheten var ändå att han hade tid att i lugn och ro läsa alla de trolldryckstidsskrifter som samlats på hög under hösten, och han hann utföra några experiment som han varit otålig att ta itu med. Han hade dessutom tid att brygga trolldrycker åt Madam Pomfrey. Han höll sig sysselsatt i sin tillbakadragenhet och det var just så han ville tillbringa ett jullov.

Dumbledore var lite irriterad på trolldryckslärarens envetna tillbakadragenhet, men å andra sidan hade han lärt sig vid det här laget att det var fullkomligt normalt beteende för honom. Med så få elever kvar i skolan var det just ingen ide att smyga omkring i korridorerna och försöka avslöja slagsmål och busstreck och knappt någon att dra av poäng från. Vid några tillfällen dök han dock upp till allmänt beskådande; Dumbledore lät honom inte äta middag i sin lägenhet, till exempel, och ibland var det oundvikligt att han behövde en bok från biblioteket.

Så förargligt då, att en viss Ravenclawelev alltid befann sig just i biblioteket varje gång Snape smög in.

"Har människan ingen annanstans att gå?" frågade sig Severus för tredje gången i rad när han igen såg hennes långa kastanjeröda hår mellan två bokhyllor. Han skakade på huvudet åt sig själv när han snabbt smet förbi just den hyllan så att hon inte skulle se honom – dessvärre, inte tillräckligt snabbt.

"Professor Snape!" Han hörde hennes röst fastän han insåg att hon inte var säker på om hon ville säga det eller inte.

Han gick tillbaka till den gången hon befann sig i och nickade en hälsning mot henne: "Miss Lithenius." Hon hade ett par böcker i armarna och log samma mjuka leende som han sett för bara några dagar sedan när hon gått för att öppna sina julklappar. För sin inre blick såg han en blandning av en katolsk madonna och Mona Lisa. Han var tillräckligt bevandrad inom mugglarkultur för att kunna smälta in också bland dem, trots allt, men det var inget han skröt med offentligt. Det var naturligtvis Dumbledore som föreslagit dessa studier och Snape hade varit tvungen att medge – endast för sig själv, vad hade inte en sådan sak kunnat ställa till med för hans rykte – att mugglarna faktiskt var rätt så begåvade en del områden.

Men Sabinas madonnalika leende suddades ut och ersattes av det där eftertänksamma ansiktsuttrycket och när hon lade huvudet lite på sned smög sig den där märkliga blicken in i hennes ögon. Snape kände hur hon inte betraktade honom, utan undersökte hans väsen så som han själv undersökte en okänd trolldryck för att ta reda på om den var skadlig eller inte och reda ut dess sammansättning in i minsta lilla ingrediens. För ett ögonblick var han så överväldigad av att läsas som en öppen bok av någon annan än Dumbledore att han inte insåg vad det var hon faktiskt gjorde.

Sedan slog det honom: "Det ärlegilimering!" tänkte han och innan någon av dem hann blinka hade han blockerat sina tankar och känslor för varje tänkbart intrång. "Det är inte den legilimering jag använde på Potter när han skulle lära sig ocklumenering, men det är fortfarande legilimering i dess fulla rätt! Hur är det möjligt?" Han hade vänt bort huvudet och hörde först inte att Sabina talade med honom.

"Förlåt mig, professor", sade hon med låg röst och vände sig mot bokhyllan igen för att lägga tillbaka en av de böcker hon haft i armarna.

Snape hade tillräckligt mycket tid för att återfå fattningen och lyckades blänga surt på henne när han, bara för att jävlas, styrde stegen mot henne. Han susade förbi henne med den svarta manteln böljande ut bakom honom som vågorna på ett svart hav. I bister tystnad återvände han till sina privata rum i fängelsehålorna.

Han kunde inte förstå sig på henne. Hela den där incidenten i sjukhusflygeln passade inte alls in på henne. Hon var, när allt kom omkring, i Ravenclaw och inte i Gryffindor. Visserligen var objektet för handlingen – Slytherins elevhemsföreståndare – motiv nog för att ingen Gryffindorelev skulle göra det hon gjort, men å andra sidan, vem, om inte en Gryffindor med sitt löjliga, övervärderade mod skulle ha gjort vad hon gjort? Möjligen en godhjärtad Hufflepuffelev, men få som placerats i det hemmet skulle ha nerver och mod till att… lägga sig i Severus Snapes sjukhusflygelsäng och sova gott där hela natten.

Det rådde nämligen ingen tvekan om att jäntungen hade sovit gott. Hon hade sovit djupt när Severus vaknade och han hade haft god tid på sig att fundera på både värk, eller snarare avsaknaden av värk, Malfoy och hans idéer, Voldemort, och naturligtvis flickan som låg bredvid honom i sängen. Hans första reaktion hade naturligtvis varit att väcka henne, skälla ut henne efter noter, och möjligtvis dra av ett saftigt antal poäng från Ravenclaw. Men så hade han hört en röst i sitt huvud – den lät misstänkt likt Dumbledores – som sade honom att det var jul, och om jäntan en gång bestämt sig för att sova just där, var det inte upp till honom att jaga bort henne.

Han hade bara tagit på sig en bister min och låtit henne sova vidare. När hon sedan vaknade hade han knappt kunnat hindra irritationen från att välla fram, men någonstans i bakhuvudet registrerade han ändå hur charmerande yrvaken hon var när hon försökte förklara vad hon gjorde i hans säng.

När han nu satt i sin soffa med fötterna utsträckta längs med soffan och med ett vinglas i sin hand – han hade fått en flaska underbart franskt rödvin i julklapp av Dumbledore – kunde han konstatera att det fortfarande förelåg en risk för att han plötsligt skulle börja le när han tänkte på Sabina Lithenius sömniga ansiktsuttryck och stammande förklaringar. Han korrigerade dock mycket snabbt det misstaget och såg igen lika sur och bister ut som alltid. Han suckade och undrade för han visste inte hur mångte gången i räkningen vad det var som var fel med honom. Hon var en irriterande flicksnärta från Ravenclaw och han försökte intala sig själv att det inte var något speciellt med henne. Det hade redan gått nästan en vecka – han måste sannerligen avsluta det här irriterande kapitlet.

"Och framför allt är inga elever charmerande", sade han högt till sig själv med hånfull röst.

Följande dag var det nyårsafton och mitt under Dumbledores festliga tillställning i stora salen blev han kallad till ett möte. Nattluften var iskall och stjärnorna gnistrade klarare än någonsin när han vandrade ner till porten. Severus Snape var inte den som skydde lite kyla, men det här var något obeskrivligt. Men han visste också att Voldemort inte skulle uppskatta en stickad ylletröja under dödsätarmanteln och än mindre vaddering på insidan av silvermasken för att förhindra att han förfrös ansiktet. Det var bara att bita ihop och hoppas att Malfoy inte kände för att fira det nya året med någonting speciellt.

Än en gång insåg han vilket hot Malfoy gjorde för hela hans existens: detta möte hade bara varit tänkt som nöje för de trognaste dödsätarna, och Snapes motvilja till det hela och vägran att delta aktivt hade bara väckt ont blod hos Malfoy. Voldemort nöjde sig i alla fall med hans blotta närvaro. Men Snape hade tur då Malfoy inte hade blivit kallad till denna träff och därför var det bara psykisk smärta som plågade Severus när han återvände till Hogwarts ett par timmar senare. Han kunde inte låta bli att tänka på den blodiga, nakna kroppen de lämnat efter sig för mugglarpolisen att hitta och förbryllas över – att det skulle ta tid innan brottet upptäcktes, eftersom Snape när ingen annan märkte det hade täckt över kroppen med snö, tröstade honom inte mycket. Hon hade haft kastanjerött hår, och även om det var den enda likheten, kunde han inte låta bli att tänka på Sabina Lithenius.

oOoOoOo

Alla som går i skola kan bekräfta att loven går alldeles för snabbt för att det ska kunna kallas lagligt. Också det här jullovet tycktes gå undan som aldrig förr, och plötsligt var det nyårsafton och Sabina kom på att de bara hade några få dagar kvar. Hade hon varit hemma i Finland hade jullovet varit lite längre, men detta år hade det bestämts att Hogwarts inte skulle ta hänsyn till något så trivialt som den kristna mugglarhögtiden Trettondagen. Därför skulle vårterminen börja redan dagen innan Trettondag.

Nyåret firades, på Dumbledores initiativ, med en liten fest i stora salen där alla som för tillfället befann sig i slottet förväntades delta. Fastän det inte var många närvarande, var det ändå smärtsamt tydligt att hela tillställningen genomsyrades av en fast beslutsamhet att detta nya år skulle bli året då Voldemort besegrades.

Festen var inte så speciell som Hogwartsfestligheter brukade vara. Det var snarast den tidigare nämnda beslutsamheten som skapade stämning; festen hade mera ett sken av en förberedelse inför ett avgörande slag än en fest i traditionell bemärkelse. Maten var naturligtvis fantastisk, men för Sabina kändes detta Dumbledores försök till glad samvaro mest ihåligt och tomt. Hon var mer orolig inför framtiden än hon kände att hon kunde innefatta den beslutsamhet som de andra tycktes känna. Festligheterna tog slut lite över midnatt när de hade välkomnat det nya året.

När de druckit upp sin skålar med honungsöl, skapade Dumbledore en flyttnyckel för de fyra Gryffindorvännerna; de skulle till London och besöka Ordens högkvarter och hälsa på släkt och vänner. Dumbledore ansåg faktiskt att nyårsnatten var en relativt säker natt för att resa, trots att Sabina visste att Dumbledore också var medveten om att Snape avlägsnat sig ungefär en timme tidigare med ett plågat och oroligt uttryck i ögonen. Sabina hoppades bara att han skulle få bort det uttrycket ur ögonen innan han stod framför Honom-som-inte-får-nämnas-vid-namn.

oOoOoOo

Om nyårsnatten inte varit så farlig för Severus Snape, var därpå följande natt ett kapitel för sig. Hur det hade gått till förstod Snape inte, men det var tydligt att både Malfoy och Bellatrix-kvinnan båda hade nått en högre position sedan dagen innan. Och provet Snape tvingades genomgå för att hans lojalitet skulle bevisas var milt sagt en plåga, på många sätt.

"Severus", började Malfoy så snart Snape transfererat till gläntan. "Vi är såglada för att du kunde komma. Faktum är att du är hedersgästen här idag. Nu skall vi en gång för alla se om du är värd din plats bland oss…" Hans blick vandrade till en otymplig hög av tyger framför Snapes fötter och ett elakt leende spreds över hans ansikte. "Vi tycker att det inte är mer än rätt att du också får göra din beskärda del av jobbet."

Högen vid Snapes fötter rörde på sig och han insåg till sin fasa att det var en människa. Det var en mugglarkvinna, inte mycket äldre än sjundeklassisterna på Hogwarts. Vid en närmare blick på henne insåg Snape att hon var gravid. Han visste också vilken hans uppgift var utan att någon sade det till honom, men han tvekade. Även om han visste att han var tvungen att göra det för att han skulle kunna fortsätta spionera, för att vara till nytta för den ljusa sidan – för att överleva. Han tvekade för att han inte ville – hela hans redan befläckade själ protesterade.

Efter ett par ögonblicks tvekan och en kort stunds strid – dödsätarna som behärskade imperiusförbannelsen var för många – försvann dock protesterna. En relativt trevlig känsla bredde ut sig i Snapes medvetande när han uppfyllde Voldemorts – och främst Malfoys och Lestranges önskemål. När det inte fanns mer att göra, och dödsätarna lyfte sina förbannelser, föll Snape utmattad ihop över kvinnan. En outsäglig sorg fyllde honom för ett ögonblick, men när dödsätarna runt om honom övergick till den andra oförlåtliga förbannelsen ersattes sorgen snabbt av en fysisk smärta värre än den han själv tillfogat kvinnan och hennes barn.

Det var verkligen djävulskt uträknat, tänkte Snape, fastän han inte visste om det var ödet eller Voldemort som räknat ut det, att detta prov skulle sammanfalla med Dumbledores natt i London. Kanske Voldemort var hans öde, var det sista han tänkte innan han förlorade medvetandet.

Snape visste att det knappt fanns någon mänsklighet kvar i Mörkrets herre. Därför var det med förvåning han varseblev smärtan i bröstet och i bakhuvudet en tid senare. Han hade, ärligt talat, inte väntat sig att han skulle varsebli något alls mer, men han hade tydligen fel. Hur länge han hade legat i snön, i kylan, med öppna sår, visste han dock inte. Det kan ha varit minuter, timmar, eller dagar.

"Snape", sade den väsande rösten som Severus allt för väl förknippade med Mörkrets herre. "Jag gratulerar dig. Du klarar provet om du… återkommer med nyttig information nästa vecka." Det var tyst en stund, och sedan fortsatte mannen med de lysande röda ögonen: "Du förstår säkert att jag inte har någon nytta av dig om inte Dumbledore litar på dig?" Utan ett ljud var Voldemort borta och Snape insåg att han var ensam. De andra dödsätarna måste ha fått gå innan han vaknade upp.

Så ironiskt att det är just det Dumbledore gör, tänkte Snape när han satte sig upp och tittade på kvinnan. Snön runt om henne var röd av blod, men hon levde. Han visste att han borde ha lämnat henne så och hon skulle ha dött, men han kunde inte. Men han var utmattad och klarade inte av mer än de tre viktigaste formlerna: Obliviate, Concalefacio, och Ennervate.

Han tackade Merlin för ringen som satt på hans finger. Han behövde bara röra vid den med trollstaven och en stund senare befann han sig åter vid skolporten. Någonstans på vägen mellan denna port och slottet snubblade han och blev liggande. När han försökte kravla sig upp igen kräktes han och önskade, inte för första gången, att han blivit född i en annan tid och på en annan plats. Han fortsatte färden och insåg, när han satt i trappan ner till fängelsehålorna, att han inte kom längre. Det var stopp.

oOoOoOo

Sabina hade fixat ett par skidor åt sig och så snart hon kunde använda benet normalt igen, passade hon på att använda dem. Hon hade snart plöjt upp skidspår längs sjön och upp på kullarna runt omkring Hogwarts och de hölls, tack vare ett par välvalda trollformler, i perfekt skick fastän det snöade varje natt. Hon lyckades förbättra sin kondition, som blivit lidande av allt studerande i biblioteket, en hel del under de där vackra jullovsdagarna. Kvällarna tillbringade hon förstås i biblioteket fortfarande, och på nätterna sov hon snällt i sin egen säng i Ravenclawtornet.

Men inte inatt. Det hade nyss varit nymåne och hon borde inte ha några som helst problem med att sova, men det var något… Något irriterade henne och hon kunde inte ligga stilla. Efter att ha tittat på klockan för vad som kändes som femtioelfte gången och då hon kunnat konstatera att den var lite över halv ett, gav hon upp alla försök på att sova och reste sig. Hon grävde fram sin osynlighetsmantel och gick ner till uppehållsrummet. Där hade brasan nästan slocknat och där var tomt. Hon funderade på att sätta sig i soffan men bestämde sig för att smyga vidare. Hon var lite hungrig, kanske hon skulle smita ner till köket?

När hon kom ut i den kyliga korridoren drog hon ner mantelns huva för ögonen och viskade "Lumos!". Hon höll trollstaven innanför manteln och den lyste faktiskt upp korridoren där hon gick. Hon stack ut den och viftade lite med den och genast hörde hon en tavla fräsa till:

"Vad är det där för nåt? Släck ljuset, vi försöker faktiskt sova!"

Sabina log för sig själv och gömde trollstaven under manteln igen. För henne var korridoren fortfarande upplyst, men tavlan mumlade ändå något till tack och somnade om. Sabina gick vidare och försökte att inte bry sig om att hon hade kallt om fötterna.

Hon kom runt hörnet inte långt ifrån lärarrummet och närmade sig trappan ner till ingångshallen när hon hörde det. Ett långsamt hasande, som om någon var alldeles utmattad och höll på att falla ihop men ändå försökte ta sig framåt. Det lät som om det kom från trappan, men för en gångs skull var Sabinas annars så utmärkta sinnen inte helt som de brukade. Hon skyllde det faktum att hon inte hade bättre hörsel och uppfattning om platser än en vanlig människa just nu på att det var så långt till fullmåne.

Hon kunde inte undgå att bli lite skrämd. Hon skyndade ändå fram till trappan, men såg ännu inget. Hon gick ner, noga med att inte ge ett ljud ifrån sig, och just när hon kommit halvvägs hörde hon en suck och en mjuk duns som om någon hade ramlat. Hon skyndade sig ner men såg honom knappt eftersom han som alltid var klädd i svart. Hon höll på att snubbla över honom där han satt, eller halvlåg, lutad mot väggen i trappan ner till fängelsehålorna. "Professor", viskade hon, och kom sen på att han inte kunde se henne. Hon slet av sig manteln och vände den avig. På insidan var den grå och glänste lite på ett märkligt sätt men såg annars ganska normal ut. Hon lade den över axlarna så att hon inte blev osynlig och gick fram till honom.

"Professor Snape? Sir?" Hon rörde vid hans axel och han vände sig lite mot henne men hon kunde fortfarande inte se hela hans ansikte. Hon drog ner hans huva (tydligen var detta hans dödsätarmantel) och märkte att något kändes fuktigt på hennes fingrar. Blod? frågade hon sig själv. Hon mumlade en av de helande trollformlerna hon lärt sig runt Halloween och hoppades att det skulle hjälpa. Sedan funderade hon vad hon skulle göra till nästa: försöka hjälpa honom till sjukhusflygeln eller hämta hjälp? En blick till på honom sa henne att han inte skulle kunna gå ett steg till vad hon än gjorde, så då återstod det bara att hämta hjälp. Nästa fråga: Vem skulle hon hämta? Utan att fundera mer på den saken rusade hon upp för trapporna till sjukhusflygeln, slet upp dörren och ringde i klockan som hon visste att var förbunden med Madam Pomfreys privata rum.

Medicinalhäxan kom ut ur sitt kontor snabbare än Sabina ens kunnat önska. Hon var ännu fullständigt yrvaken och hade bara dragit på sig en badrock och rivit med sig sin trollstav, men hon kom.

"Miss Lithenius? Vad är det?" Madame Pomfrey kvävde en gäspning när hon oroligt ögnade flickan framför henne.

"Det är professor Snape, Madame", sa Sabina snabbt. "Han är i trappan ner till fängelsehålorna och han är skadad…"

Sabina hann knappt tala färdigt innan Pomfrey knuffade sig förbi henne. "Visa mig var!" uppmanade hon henne och Sabina kunde inte annat än att följa efter när den äldre häxan gripit tag i hennes armbåge. De rusade ut ur sjukhusflygeln, men inte mot ingångshallen genast. "Vi behöver hjälp", sa hon och knackade på en dörr. I allt virrvarr hade Sabina inte lagt märke till vart de gick, men när hon såg närmare på taveldörren kände hon igen den som Lupins.

När läraren i försvar mot svartkonster inte genast öppnade knackade Madam Pomfrey en gång till, hårdare den här gången, och sa sen till Sabina: "Vänta här medan jag hämtar några saker i sjukhusflygeln… Kom ner sen med Remus…" Madam Pomfrey skyndade iväg och ett par minuter senare dök Lupin upp bakom porträttet.

"Miss Lithenius? Vill du mig något?"

"Madame Pomfrey bad mig hämta er, professor. Kom!" Sabina tog hans hand och drog iväg med honom. "Det är Snape", förklarade hon när hon märkte hur undrande han såg ut.

"Åh", muttrade Lupin. "Nu kommer jag ju ihåg… Dumbledore bad mig vara beredd. Han är själv i London i natt…"

De hade kommit fram till trappan där Snape låg. Madame Pomfrey hade lyft över honom på en bår och skötte just nu om såret i hans bakhuvud.

"Var det du som kastade energibesvärjelsen, miss Lithenius?" frågade hon då hon såg att de kommit. Då Sabina nervöst nickade, log hon. "Den har hjälpt. Har du använt den ofta? I alla fall så var den nästan lika effektiv som mina… Har du funderat på att bli helare?"

"Med mina speciella egenskaper skulle nog ingen anställa mig som sjukvårdare hur bra jag skulle kunna yrket", sa Sabina torrt och vände sig sedan mot den bleka, till synes livlöse mannen på båren. "Kommer han att klara sig?"

"Ja", svarade Pomfrey. "Så. Nu måste vi få honom till sjukhusflygeln. Remus?"

Lupin nickade och gjorde sig beredd på att lyfta upp den bakre delen av båren. Madame Pomfrey visade åt Sabina att göra det samma med den främre delen, och förklarade medan hon igen drog fram sin trollstav: "Vi kan inte använda en självsvävande bår, på grund av hans skador… Men jag kan hjälpa er…"

Hon muttrade ett par ohörbara ord och gav tecken åt Sabina och Lupin att lyfta.

Det var en ganska märklig procession som tog sig upp för trappan till sjukhusflygeln mitt i natten, ett par dagar innan skolan skulle börja igen. Sabina tyckte sig se skymten av Peeves som blev bortlurad av Tjocke Munken, fast hon var inte riktigt säker; i övrigt stötte de inte på några problem under vägen.

När trolldrycksläraren lagts till rätta i den bortersta sängen och Lupin satt upp en skärm runt hans säng gick Sabina fram till ett av de höga fönstren. Himlen var stjärnklar och fastän det var varmt och skönt inne i sjukhusflygeln visste Sabina att det var väldigt kallt ute och hon var plötsligt tacksam för att hon inte behövde vara utomhus. Hon vände sig in mot rummet och tittade bort mot skärmen bakom vilken Snape låg. Lupin såg att hennes ansikte avspeglade mer upprörda känslor än någonsin och kom fram till henne.

"Vad är det, miss Lithenius?"

"Jag vet inte. Jag skulle vilja hjälpa honom…"

"Du kan ju fråga Madam Pomfrey om du får stanna här en stund?"

Sabina nickade och gick mot skärmen. I övrigt var det tomt i sjukhusflygeln, så skärmen var egentligen inte helt nödvändig, men Sabina var ändå tacksam för att den var där. Det var inte frid som rådde bakom den, men hon insåg att när Snapes ansikte var rent från blod och han sov, så såg han helt annorlunda ut än vanligt. Han var fortfarande ganska grå i ansiktet och spänd, men han var relativt lugn.

"Vill du stanna här en stund?" frågade Pomfrey, till Sabinas förvåning. Hon var ju annars alltid så sträng med besökstider.

Sabina nickade och satte sig på en pall som Pomfrey trollat fram. Efter ett par minuter gick den äldre häxan men orden "Kalla på mig om det händer något".

Sabina tog av sig osynlighetsmanteln och hängde den över pallen. Sedan satte hon sig på sängkanten och lyssnade tyst på hans andetag. Han andades inte mycket; andetagen var korta och snabba och ibland tycktes han hålla andan som om det gjorde för ont för att han skulle kunna andas. Hon visste inte varför, men en tår tycktes hitta sin egen väg ner för hennes kind men hon brydde sig inte om att torka bort den. I stället lade hon ner sig bredvid honom och kysste honom försiktigt på pannan.

"Det blir bra", mumlade hon, liksom förra gången, och hon lade ena armen om honom. Hon hittade hans hand och höll den medan hon lade sig till rätta. "Jag är här hos dig, ingenting kan hända… Sov bara, vila ut dig."