Page 394 – Challenge:

Slå upp sidan 394 i fem olika böcker (inte Harry Potter) och ta den andra meningen på sidan. Använd dessa i en fanfic. (WIKTT)

"Ni misstar er då ni tar mig för tiggare." ("Jane Eyre" av Charlotte Brontë)

"Vi lever våra liv i en fiktiv verklighet bakom orden i en lång berättelse." ("Sofies Värld" av Jostein Gaarder)

"Inga tåg kommo in på den enda återstående järnvägslinjen från söder, och posten uteblev." ("Borta med vinden" av Margaret Mitchell)

"Hon hade kommit för att få deltagande och hade då rakt inte väntat sig en sådan munterhet." ("Scarlett" av Alexandra Ripley)

"Var och en går så eftertryckligt upp i rollen att föreställningen aldrig har någon publik." ("Maya" av Jostein Gaarder)

Övriga kommentarer: Det är efter att Voldemorts besegrats; följer HBP men med min egen snedvridna tolkning baserad på hopplösa drömmar… Rating PG


Abbe

Kapitel ett

Den rödhåriga, unga mamman måste sätta sig vid köksbordet. Hon skrattade så häftigt att hela hon skakade, och hennes lilla son, som var sin far upp i dagen med sitt korpsvarta hår, stirrade oroligt på henne.

"Ginny!" utbrast väninnan och skakade irriterat på huvudet så att hennes tjocka, lockiga hår flög åt alla håll. "Så där roligt är det faktiskt inte!" Hon hade kommit för att få deltagande och hade då rakt inte väntat sig en sådan munterhet. Vad var det som var på gång?

"Hermione", frustade Ginny och torkade tårarna medan hon försökte sluta skratta. Med ett flin på läpparna som skvallrade om att det inte var så lätt att sluta skratta, sade hon: "Om du tänker mer på saken så är det faktiskt ganska… lustigt!"

"Det är inte lustigt", protesterade Hermione. "Jag förlorade min trollstav och tvingades tillbringa ett veckoslut med Snape."

"Så som du beskrev det lät det faktiskt inte så farligt."

Hermione suckade. Det värsta var ju att Ginny hade rätt, trots att Hermione inte ens berättat allt!

oOooOooOo

Det hade redan varit mörkt ett par timmar den där fredagskvällen när Hermione Granger, St Mungos avdelningssköterska på avdelningen för skador förorsakade av magiska varelser, bestämde sig för att sluta för dagen. Regnet öste ner i London och hon ville inte transferera till den vanliga transfereringspunkten utanför sitt hem, eftersom hon visste att hon skulle bli våt om hon gick den korta vägen därifrån till höghusets ytterdörr. På grund av osäkerheten genast efter kriget hade hon och Ron låtit genomföra diverse besvärjelser som omöjliggjorde direkt transferering in i hemmet, och tyvärr gällde detta även dem som bodde i huset.

Om hon hade vetat att någon väntade på henne där hemma, någon som brydde sig om henne och älskade henne, hade hon kanske kunnat tänka sig att utsätta sig själv för ösregnet. Men hon och Ron hade gjort slut för tre år sedan och hon hade inte hittat någon ny kille. Hon bodde ensam i den lilla lägenheten som hon genast efter att Voldemort hade besegrats delat med Ron. Hon önskade än en gång att det fanns någon där hemma som kunde pigga upp henne och hitta på något kul efter en ansträngade vecka på jobbet. Dessvärre fanns det ingen, och våningen skulle vara mörk och ovälkomnande.

Visserligen kunde hon torka kläderna och sig själv på nolltid med ett par välvalda trollformler, men hon var trött efter en tung arbetsvecka, och kände sig absolut ovillig att transferera. Därtill kom ju det faktum att det var obehagligt att transferera… Därför gick hon ner till foajen efter att ha bytt kläder och tog en handfull flampulver i näven och steg in i de gröna flammorna.

På grund av sin trötthet sade hon dock inte Mangrove Road 23 B 12, utan bara Mangrove Road. Lite otydligt dessutom, och den gamla häxan som var i kö efter Hermione hickade till av förvåning, ty hon hade hört "Manroad Grove". Den vithåriga damen ryckte dock på axlarna och tog sig till sitt hem i Cornwall.

Hermione däremot märkte inte sitt misstag förrän hon snubblade ut i ett litet, mörkt rum. Det tog en stund innan hon insåg att ingen hade designat om hennes vardagsrum under dagen, utan att hon helt enkel kommit fel. Hon tände sin trollstav och såg sig omkring. På spiselkransen fanns dessvärre ingen skål med flampulver så hon kunde inte ta sig hem den vägen. Hon skulle visst bli tvungen att transferera ändå! Innan hon gjorde det, tänkte hon ändå se sig omkring lite.

Rummet hon befann sig i var, visade det sig, ett minimalt väntrum på en övergiven järnvägsstation. I mitten fanns en bänk som verkligen hade sett sina bästa dagar för länge sedan, men i övrigt var rummet tomt. Längs ena väggen fanns två biljettluckor (glaset i rutorna hade krossats), och bakom den ena svävade ett sorgset spöke.

"Inga tåg kommo in på den återstående järnvägslinjen från söder, och posten uteblev", klagade spöket, som av allt att döma en gång i tiden hade arbetat på järnvägsstationen.

Hermione frågade spöket var hon befann sig, men fick inget svar. Nyfiken som hon var, om än trött, bestämde hon sig därför för att undersöka stället närmare. När allt kom omkring så fanns det inte längre någon Mörkrets Herre som hon behövde vara rädd för, och hans trogna anhängare satt i tryggt förvar i Azkaban. Inget kunde alltså hända, resonerade Hermione.

Hon hade fel.

Hon steg ut på trappan och konstaterade genast att hon var långt borta från London, eftersom här inte regnade; det var faktiskt stjärnklart och månen var uppe, men det var en vecka från fullmåne så den gav inte så mycket ljus. Hon började gå ett stycke längs vägen och efter en stund huttrade hon till i den kalla novemberluften. Det hade regnat tidigare på dagen, för marken var våt och luften var fuktig. Varför hade Hermione inte tagit på sin nya vinterkappa i morse? Man måste ju alltid vara beredd…

Det ledde tankarna till Moody, som stupat i den sista striden. "Alltid på sin vakt", brukade han säga – vilket just nu fick Hermione att höja trollstaven lite, bara i fall att något skulle hända…

Något prasslade till bakom henne och Hermione och hoppade högt. Hon vände sig om men såg inget. Hon vände långsamt blicken mot träden som kantade vägen – när hon tänkte mer på saken, så befann hon sig faktiskt i utkanten av en skog. Skogar hör inte till det allra vanligaste i England (eller Storbritannien över huvudtaget för den delen) men hon visste att hon var kvar i landet; resan med flampulver hade inte tagit så väldigt lång tid.

Hon gick vidare längs vägen, och tittade ut över det öppna fältet på andra sidan vägen. Det verkade faktiskt som om hon var mitt ute i ingenstans, för hon såg inga tecken på liv någonstans. Inget annat gav ljus än de miljontals stjärnorna, halvmånen och hennes trollstav. Hon anade att det fanns en bäck eller något dylikt på andra sidan järnvägsspåret, för det glimmade till där, men alldeles säker kunde hon inte vara i mörkret.

Till sist kom hon till ett ställe där vägen kröktes och nu fann hon sig omringad av skogen på två sidor. Hon hade just bestämt sig för att transferera hem, eftersom det här inte tycktes leda någonvart – om hon funderade ordentligt kunde hon kanske komma på vad hon sagt fel och komma tillbaka hit när det var ljust – när träden vajade till i vinden och hon kunde se ljus skymta till inne i skogen.

Hon övergav genast tanken på sin varma lägenhet och ett hett, långt bad och en kopp varm choklad. Hon tog sig försiktigt ner från vägen och in i skogen. Träden stod tätt just här och det var med mycket möda som hon kom framåt. Hon skulle precis hålla en paus – det var längre väg till det lilla ljuset hon sett än hon först hade trott – när hon steg fel och halkade på de våta löven. Hon skrek till av smärtan som plötsligt spred sig i foten och ena handleden. Hon reste sig efter att ha yttrat några välvalda ord och insåg att det på något sätt hade blivit mycket mörkare runt omkring henne.

Hon hade tappat trollstaven.

Hon förbannade sin otur, sin klumpighet, sin brist på sinnesnärvaro, eller vad det nu var som fått henne att släppa taget om den. Hon försökte att inte trampa omkring så mycket medan hon letade efter den, så att hon inte skulle stiga på den av misstag, men det tjänade ingenting till. Trollstaven hade slocknat i något skede och var omöjlig att hitta.

Hon kunde inte transferera utan trollstav.

oOooOooOo

tbc...