Disclaimer: Jag äger inget utom en fiktiv, benig get med blå ögon.

Abbe

Kapitel fem

På söndagsmorgonen vaknade hon igen av doften av stekt bacon, rostat bröd och kaffe. Hon låg i soffan och denna morgon kom hon ihåg var hon var, men det tog en stund innan hon insåg att den underliga smaken hon hade i munnen berodde på eldwhiskeyn hon druckit kvällen innan. Lite förvirrande var det ändå; hon kom inte ihåg att hon hade ner lagt sig i soffan, eller att hon hade dragit en pläd över sig, eller att hon ställt ifrån sig glaset. Då måste alltså Snape ha gjort det när hon somnade. Hon log för sig själv när hon insåg det, och att det måste ha varit han som lagt filten över henne, och låg kvar en stund innan hon slutligen steg upp och gick ut i köket.

De hälsade på varandra liksom morgonen innan, men åt frukost i tystnad. Hermione undrade för sig själv om han hade en plan för att få hem henne, men hon frågade inte. För tillfället hade hon faktiskt inget emot att stanna där hon var en stund till. Faktum var att hon inte hade bråttom hem alls…

Efter att de ätit klart hjälpte Hermione till att städa upp, och sedan satte de ner sig vid köksbordet igen.

"Så… sov du gott?" frågade Snape.

Hermione nickade. "Jag hade inte trott det med tanke på… Abbe… men det gjorde jag faktiskt."

"Och har du en plan nu då?"

"Nej. Du?"

"Ja, men jag skulle helst se att vi hittade på en annan lösning."

"Jaså?"

"Din trollstav är utom räddning, och vi vet att du inte kan ta dig hem med hjälp av den. Jag är inte ansluten till flamnätverket – av förekommen anledning", tillade han med ett cyniskt leende, "och jag har inte heller flampulver så att du kunde gå till stationen och ta dig hem därifrån."

"Du kunde… transferera mig någonstans…"

"Och riskera att någon får se mig? Nej tack."

Hermione suckade och lutade huvudet i händerna. "Vad har du då för förslag?"

"Jag kan tänka mig att låta dig låna min trollstav."

Hermione tittade upp. För en mugglare kunde det låta som den självklara lösningen, och när Hermione var yngre kanske hon genast hade tänkt på den lösningen. Med tiden hade hon dock lärt sig att trollstavar är något personligt, och det är med största ovilja som en trollkarl eller en häxa låter någon annan använda ens trollstav. Att Snape, av alla människor, erbjöd just detta förundrade henne mer än något annat hon sett eller hört under veckoslutet. Fenomenet talande getter räknades inte.

Hon skulle kunna utnyttja situationen till att fånga in den siste dödsätaren som fortfarande var på fri fot efter att Voldemort besegrats. Om hon verkligen lånade hans trollstav skulle det vara en barnlek för henne att genast anmäla honom – och han skulle inte ha en chans att försvara sig. Han var, när allt kom omkring, efterspanad som misstänkt för mord på en av de mest älskade och beundransvärda trollkarlar genom tiderna, och det faktum att det hela varit arrangerat skulle inte hjälpa honom. De få som kände till sanningen hade inte berättat det för allmänheten, fastän en del av dem velat.

Hermione var en av dem. Dels ville hon att folk skulle förstå att Albus Dumbledore inte blivit mördad av en galen svartmagiker, helt enkelt för att omständigheterna så som folk kände till dem var förödmjukande och nervärderande. Men efter att hon fick känna till Dumbledores och Snapes överenskommelse ville hon inte att Snape skulle straffas för något som Dumbledore arrangerat och som Snape fullföljt mot sin vilja.

Hon ville inte att mannen, som just nu satt mittemot henne i köket i den lilla stugan mitt ute i ingenstans skulle bli tvungen att lämna den fria ensamheten, som faktiskt tycktes passa honom, eller Abbe, som han kom så bra överens med. Hon ville inte anmäla honom till ministeriet. Men hon visste att Snape hade svårt att lita på folk och det var därför hon förundrades så över att han erbjöd sig låna henne sin trollstav.

"Är ni verkligen beredd på det?" frågade hon.

"Jag kan inte se någon annan lösning. Även om ert sällskap är… uthärdligt… så kan jag inte vara säker på att ni anser detsamma om mitt. Om jag känner er rätt vill ni inte stanna här för resten av ert liv. Dessutom skulle dina vänner leta efter dig med mer intresse än de letat efter mig på sista tiden och jag vill inte bli upptäckt bara för att du inte kan ta dig hem."

"Vilken logik", log Hermione, och fick till svar något som verkligen kunde klassas som ett leende. Sedan blev hon allvarlig igen. "Litar du på mig?"

"Miss Granger… Ibland har man inget val."

"Hermione."

För ett ögonblick såg Snape faktiskt riktigt förvirrad ut. "Vad?"

"Om du litar på mig, så kan du väl kalla mig Hermione?"

"Om du insisterar, miss… Hermione."

De kom överens om att Hermione skulle transferera sig direkt till Diagongränden följande morgon, eftersom han själv behövde sin trollstav och hon ändå inte kunde få tag i en ny förrän butikerna öppnade på måndagen. När de kommit överens om det, kastade Snape en kritisk blick på Hermione och undrade sedan om hon inte ville utnyttja hans badrum.

Hermione rodnade. Hon hade inte vågat be honom om det, och hon insåg att han visste det.

"Jag bits inte", sade Snape roat. "Här, se det som ett förskott på lånet", sa han och räckte henne sin trollstav och schasade sedan iväg henne mot badrummet.

Efter att ha låst om sig, tillbringade Hermione en timme i badrummet. Hon var tvungen att värma vattnet med magi, för tydligen fanns det inte varmvatten i stugan. Ännu en gång tyckte hon synd om Severus Snape, men hon jagade tanken ur huvudet så fort hon kunde eftersom hon visste att han inte tyckte om det. Av någon orsak ville hon bemöda sig om att vara honom till lags, men nu berodde det inte på rädsla längre.

Inte för att hon varit rädd, sade hon till sig själv. Hon hade bara varit försiktig.

Hon orkade inte bry sig om varför hon ville vara honom till lags. Hon sade sig själv att det var naturligt med tanke på att han skulle anförtro henne sin trollstav, faktiskt redan gjort det. Hon nöjde sig med den förklaringen och tillät sig sedan att njuta av badet ända tills det blev kallt.

Badrummet var liksom resten av stugan sparsamt inrett, men det var praktiskt och trivsamt trots det. Väggarna var mörkgröna och det kändes lite som om rummet i själva verket befann sig i en djup skog, samtidigt som det fanns ett fönster ut mot havet, som Hermione var säker på att inte syntes från utsidan. Kanske Snape var van vid sådana förtrollningar från tiden på Hogwarts; av orsaker som hon inte kunde komma ihåg visste hon om att det fanns fönster i hans privata rum i skolan, även om de befann sig under markytan. Eller kanske hon blandade med Trolldomsministeriet…

När hon var klar i badrummet återvände hon till vardagsrummet. Snape satt och läste en bok och Hermione lade trollstaven på bordet framför honom. Sedan satte hon ner sig bredvid honom och drog upp fötterna under sig. Hon hade förvandlat den ljusbruna skjortan hon haft på sig tidigare till en tjock tröja i samma färg, och hon hade tvättat samtliga plagg med hjälp av magi. Faktum var att hon hade känt sig lite ofräsch.

"Säg mig", började hon, "hur kommer det sig att du alltid måste hata oss när vi gick i skolan?"

"Det där är ett starkt ord", sa Snape men lade inte boken ifrån sig och visade tydligt att han inte ville tala om saken.

"Jag antar det", mumlade Hermione. "Ogilla, då? Fast det kanske inte måste rättfärdigas…"

"Vill du fortsättningsvis känna mig som den goda människa jag är säker på att du har förklarat för dina vänner att jag är?" frågade Snape och sträckte sig efter trollstaven. Sedan flinade han till och skickade tillbaka boken till bokhyllan.

"Jag skulle föredra det", svarade Hermione utan att röra en min.

"Bra. Då ska jag låta bli att förhäxa dig till nästa tisdag."

Dagen gick utan några större konflikter, och kvällen utan att Abbe yttrade sig. De båda människorna i den lilla stugan tillbringade än en gång kvällen med att spela schack, och denna gång vann faktiskt Hermione. Hermione var fortfarande förvånad över hur bra hon kom överens med Snape, och framför allt var hon förvirrad över sina egna känslor. Varför kände hon att hon inte ville lämna honom?

De steg upp tidigt på måndagsmorgonen. Hermione fick en lika stadig frukost som de båda föregående dagarna och sedan var det nästan genast dags för henne att ge sig av efter att Snape utfört de sysslor han måste få gjorda med trollstaven.

"Jag kommer tillbaka genast efter jobbet", sa Hermione när hon stod på trappan upp till huset. Hon visste egentligen inte varför hon gått ut för att transferera, men som satt djupt inne i henne från den tid hon inte visste något om häxor och trollkarlar fick henne att tycka det kändes fånigt att bara försvinna i tomma intet medan man stod i någons vardagsrum. Det kändes lite bättre om man gick ut först – och vett och etikett tillbjöd ju, att man inte heller transfererade direkt in i någons hem.

"Jag ser fram emot det." Snapes ansikte var fullständigt omöjligt att tyda, så Hermione hade ingen aning om han endast såg fram emot att återfå sin trollstav eller om han kanske, mot all förmodan, också innefattade henne personligen i sin förhoppning. "Ställ inte till något nu. Bryt inte av den eller något." Han nickade menande mot sin trollstav som hon höll i handen. Fastän hans ansikte fortfarande inte avslöjade något, hörde hon på hans tonfall att han inte var särskilt orolig.

Hon visste inte varifrån det kom; det var egentligen helt onödigt eftersom de snart skulle återses, men hon tog i vilket fall som helst hans hand i sin. "Du vet att du kan lita på mig, sir. Vi ses." Med ett litet "plopp" var hon borta och Snape, som hunnit ta hennes utsträckta hand i sina båda stod plötsligt där med bara luft i händerna.

Fin


A/N: Det här känns jättedumt. Jag lade nämligen upp allt inklusive detta kapitel på TSRFC:s gamla forum, men nu är det borta. Dessutom blev jag tvungen att radera ALLT på mitt USB-minne, och jag trodde att jag hade hela Abbe-berättelsen på hårdskivan, men dessvärre... Detta kapitel fanns bara kvar i en halvfärdig form och därför har jag nu blivit tvungen att skriva om slutet och det gillar jag inte. Men men, vad kan man väl åt det?

För övrigt kan jag tala om att jag vet vad som händer efter detta kapitel, och jag har påbörjat en massa olika varianter; korta epiloger, men jag har också lekt med tanken på en helt skild berättelse. Med tanke på hur jag kom igång med storyn tror jag att jag skriver en skild avslutning i någon form och i princip alltså avslutar här.

Om ni har gillat storyn, och har något snällt att säga... Det finns en liten knapp där nere till vänster, prova med att trycka på den... :)