I Arkenland jag gick en gång

min stig var lång, min ränsel tung

Det gjorde inget - jag var ung

med hjärtat fullt av fågelsång

-

Jag vandrade i solens ljus

och vindens sus när löven skalv

på grenarna i trädens valv

och forsen svara' med sitt brus

-

Då stod där framför mig en mö

med hy som snö och hår som kol

Men hennes dräkt var full av hål

och hon var bräcklig som ett rö

-

Runtom henne var luften kall

En iskristall på hennes kind

som sveptes bort av östanvind

var hennes frusna tårars fall

-

Jag vände om, gick därifrån

I blicken hån och djupt förakt

Hon är en häxa, har man sagt

– Från forsen hördes vattnets dån.