A/N: Den här historien har tidigare varit upplagd på Hogwarts.nu och Fenixforum.se. Därför kanske den inte håller lika hög standard i början som i senare kapitel, men ge den en chans. ;) Historien utspelar sig under Harry & Co:s sjätte och sjunde år. Därför har jag inte tagit HBP i beaktande, men det kan finnas detaljer som visar att jag läst den. Slash-varning längre fram i berättelsen.

Disclaimer: Äger inget utom denna storyline och den nya karaktären som introduceras i detta kapitel.

--

Ljudet av tungt klampande skor hördes när Malfoy, Crabbe och Goyle kom gående mot sin lektion i Försvar mot svartkonster som de hade tillsammans med eleverna från Gryffindor. När de upptäckte att trion redan hade anlänt, log den ljushårige och nickade lätt mot sina kumpaner. De började gå lite snabbare och lade ut armen mot varandra i tid för att fälla Ron till golvet. Innan han hann resa sig upp gick Malfoy rakt över honom och torkade omsorgsfullt sina skor på hans kläder och fortsatte sedan fram till klassrumsdörren. Tjejerna från Slytherin fnittrade förtjust och Pansy smög sin arm runt Malfoys hals. Med ett litet leende lät han henne gulla med honom och pladdra om hur lustigt hon tyckte att det där var. Ron reste sig röd i ansiktet av ilska och genans. Precis då han gick fram till den vitblonde killen och skulle slå flinet ur ansiktet på honom öppnades dörren av Snape.

"Jaså, Weasley försöker anfalla en klasskamrat. Fem poäng från Gryffindor och tio poäng till Slytherin för att Malfoy inte försökte försvara sig."

Eleverna från Gryffindor muttrade ilsket när de gick in i klassrummet. De visste att det bara slog tillbaka mot dem själva om de försökte protestera. Trion blängde surt när de gick förbi Malfoy. Denne log bara kyligt tillbaka mot dem innan han satte sig ner på sin plats och lektionen började. Att solen sken där ute på den i höstens nyanser färgade skolgården var nästan omöjligt att se i klassrummet, eftersom gardinerna var fördragna. Professor Snape hade varit deras lärare i det här ämnet sedan deras sjätte år hade börjat.

"Nå, han kan ju inte vara värre än Umbridge-tanten i alla fall", suckade Hermione. Harry och Ron såg ut som om de inte visste om de skulle kunna hålla med eller inte. Snapes sarkastiska stämma var inte direkt en fröjd för örat…

"Tur att han bara kommer att ha de här lektionerna tillfälligt", muttrade Harry. "Undrar när den nya läraren kommer att dyka upp."

Vid ankomstfesten hade Dumbledore förklarat för de närvarande eleverna att han inte hade fått tag i den nya läraren i Försvar mot svartkonster och tills hon anlände skulle Professor Snape hålla lektionerna.

För att göra saken värre, så hade Snape insisterat på att använda samma bok som de hade haft förra året. Många av eleverna hade i ren protest mot Umbridge bränt eller slängt bort dem i slutet av förra året och därför skamset fått köpa nya med sina föräldrars förebrående blickar i ryggen. Den här dagen skulle dock visa sig bli annorlunda än de föregående.

Plötsligt slogs dörren upp och en fågel som såg ut som en falk flög in och landade på katedern. Den såg ut över klassen som bestod av elever från Gryffindor och Slytherin ett ögonblick innan den förvandlades till en blond kvinna i isblå klädnad. Det honungsfärgade håret böljade ner för skuldrorna mot den slanka midjan. Hon såg på Snape, log och sade, "God dag Severus. Det var ett tag sen."

Snape som först hade sett förvånad ut och sedan som om han inte kunde tro sina ögon, samlade sig och svarade, "God dag Jasmine. Jag visste inte att du var den nya läraren. Varken Dumbledore eller McGonagall berättade för någon vem de hade valt."

"Jag antar att det var för att de inte visste om jag skulle tacka ja eller om de ens skulle hitta mig. Jag har inte direkt varit lätt att hålla kontakten med de senaste åren", sade hon med ett lätt ironiskt skratt.

Sedan vände hon sig och såg ut över klassen ännu en gång med sina djupt mörkblå ögon. "Jag är Jasmine Ashford och jag kommer att vara er lärare åtminstone det här året. Jag är inte en utbildad lärare, men efter vad jag har hört har inte de senaste som ni har haft varit det heller, så det kommer knappast att vara ett problem.

En elev från Slytherin räckte djärvt upp handen. "Ja?", frågade professor Ashford.

"Vad har du för mörk hemlighet då?"

Professor Ashford skrattade och svarade, "Jag har hört att ni hunnit med en varulv, någon med Ni-vet-vem stickande ur baksidan av huvudet och en dödsätare som kommit tillbaka från de döda. Själv har jag ingen värre hemlighet än att jag är skepnadsskiftare. För de som inte vet vad det är kan jag berätta att det innebär att jag kan förvandla mig till vilken varelse som helst. Skillnaden mellan en multimagus och en skepnadsskiftare är att skepnadsskiftaren inte är mer människa än den är djur. Det var därför jag var aningen svår att spåra efter att jag försvunnit. Hur som helst så antar jag att jag kommer att behöva veta era namn."

Slytherinsidan av klassen började med att presentera sig. När turen kom till Malfoy granskade hon honom eftertänksamt med en blick som var omöjlig att tyda och sade, "Du behöver inte säga vad du heter. Låt mig gissa. En Malfoy, utan tvekan… Draco är det, eller hur? Regerade i Slytherin-huset tillsammans med din far när jag var i din ålder. Roliga tider, inte sant?", sade hon vänd till Snape. Han nickade med ett av sina sällsynta leenden. "Narcissa gillade mig däremot inget vidare. Nå, det var ju inte så konstigt", sade hon och log snett.

Harry, Ron och Hermione såg på varandra. Ännu en f.d. Slytherin som lärare och som dessutom hade varit tillsammans med den ökände Lucius Malfoy! Det bådade inte gott för resten av deras år.

Nästa var Crabbe och Goyle som hon också visste namnen på och så fortsatte presentationen. När de kom till Harry sa hon, "Säg inget. Du är James Potters pojk, va? Jag var inte så nära bekant med honom, men Sirius Black kände jag mycket bra. Var inte han din gudfar? Trodde aldrig på den där historien om honom.. Det skulle inte vara likt honom att göra nåt sånt. Och pojken bredvid dig är en Weasley, eller hur?" Ron blev röd i ansiktet, men hon fortsatte som om inte märkt hans förlägenhet. "Jag skulle verkligen behöva besöka din pappa nån dag. Han skulle säkert vilja höra om åren då jag bodde i mugglarvärlden", log hon.

Medan resten av klassen sade deras namn viskade Ron till Harry "En Slytherin som levt i mugglarvärlden… Vilka är oddsen?! Och hur kommer det sig att hon kände Sirius?"

När alla presenterat sig hade Snape försvunnit men lämnat boken efter sig, den som även Umbridge använt. Professor Ashford bläddrade igenom den samtidigt som hon med en viftning med sitt spö drog gardinerna till sidorna för att släppa in dagsljuset och såg sedan misstroget på eleverna. "Lyckades ni alla verkligen hålla er vakna med det här skräpet?", frågade hon med ett tonfall som sade att hon fann det rätt otroligt. "Nåväl, jag gillade inte teori när jag var i er ålder och det gör jag fortfarande inte. Så ni kan räkna med mestadels praktiska lektioner från och med nu. Men innan ni slänger boken där den hör hemma vill jag att ni bläddrar igenom den och skriver upp vad ni vill lära er det här året.", sade hon och såg ut över klassen. Hennes ögon stannade på Hermione. "Fröken Granger. Så länge de andra är upptagna med sin uppgift, skulle du vilja vara snäll och komma hit och berätta mer om vad ni har lärt er hittills i det här ämnet?"

När lektionen var nästan slut sade professor Ashford "Innan ni går ska jag föregå med gott exempel genom att göra det här." Hon log och kastade boken i en elegant båge rakt i papperskorgen. Den vacklade till en aning, men bestämde sig för att inte välta. "Varsågoda! Slut för idag."

Den sista som gick för att slänga boken var Draco Malfoy. Han hade dröjt sig kvar, för den nya läraren hade verkligen fångat hans intresse. Hennes anletsdrag verkade så välbekanta, trots att han var nästan säker på att han aldrig hade sett henne förut.

Professor Ashford såg upp från pergamenten hon samlat in av eleverna när han var på väg ut genom dörren. "Mr Malfoy. Har du tid en stund?" Draco vände sig om och såg på Professor Ashford som stod och lutade sig mot katedern.

"Jag har hört att din far är i Azkaban."

Han nickade bara till svar.

"Nåväl, han lär inte stanna där länge.", sade hon lugnt. "Så länge hans herre behöver honom, kommer han inte att behöva oroa sig." Den ironiska tonen i hennes röst var uppenbar och en hård glimt skymtade för en sekund till i hennes ögon. "Hur som helst är Lucius som en katt. Han landar alltid på fötterna." Hon log och han insåg plötsligt att hon kände hans far bättre än hans egen son gjorde. "Hur som helst, nästa gång du pratar med honom kan du säga till honom att din lärare i Försvar mot svartkonster hälsade och frågade varför han alltid satsar på fel häst."

----

"Vad tycker ni?", frågade Harry de andra medan de trängdes med otaliga elever genom korridorerna de på väg till sin nästa lektion. Sorlet var nästan öronbedövande.

"Jag vet inte.", svarade Hermione fundersamt. "Jag kan inte få något grepp om henne. Hon är en Slytherin, men verkar inte ha något emot mugglare. Hon var väldigt trevlig när vi diskuterade vad klassen har gjort under tidigare år. Hon har varit ihop med Lucius Malfoy, men kände Sirius mycket bra. Vad menar hon med 'mycket bra'?" frågade hon rakt ut i luften. "Och hon verkade känna till din pappa också.", tillade hon och vände sig till Ron, som för tillfället ägnade sig åt att blänga efter några fjärdeklassare som hade råkat knuffa till honom. "Kanske det är något med hennes skepnadsskiftar-natur som gör henne paradoxal." funderade hon vidare efter att ha himlat med ögonen åt hans barnslighet.

"Kanske det, men det verkar som om våra lektioner i Försvar mot svartkonster kommer att bli annorlunda från och med nu.", log Harry. "Vem som helst är bättre än Snape och Umbridge-tanten."

"Jo, men jag tycker ändå att vi borde ta reda på mer om henne.", sade Hermione. "Kanske Hagrid eller Lupin kommer ihåg henne."

----

Det var veckoslut och eftersom det var varmt och soligt ute, var Slytherins sällskapsrum tomt, så när som på en viss ljushårig sjätteklassare. Draco såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen verkligen var närvarande innan han nervöst satte sig ner framför eldstaden. Han tog fram sitt flampulver, kastade en handsfull av det i elden, sade "Azkaban" och såg in i elden. Efter diverse otrevliga formaliteter hörde han klirret av kedjor närma sig och han såg sin far, trött och sliten, men fortfarande med värdighet sätta sig ner framför honom.

"Ja, min son?" sade han kallt. De intensiva silvergrå ögonen stirrade på honom.

Plötsligt kände Draco sig osäker. Kanske var hans ärende inte så viktigt i alla fall? Men det var för sent för att ångra sig nu, så han tog ett djupt andetag och berättade om meddelandet.

För en sekund stelnade hans far till och satt tyst i djupa tankar innan han slutligen lyfte sitt huvud och sade "Så Mina är tillbaka. Nämnde hon något om varför hon återvänt efter alla dessa år?"

"Nej" svarade Draco och berättade om allt hon hade sagt under lektionen. Lucius log lite åt den del där hon sagt att de regerat i Slytherin-huset tillsammans.

"Hon är sig lik. Sade hon vilken sida hon står på?

Draco skakade på huvudet. Inget under hela lektionen hade på något sätt antytt vem hon hade allierat sig med eller om hon överhuvudtaget hade allierat sig med någon.

"Informera mig om hon säger något som kan vara viktigt. Och förresten, berätta inte för din mor om något av detta."

De sista orden hängde i luften några ögonblick då Draco fick en känsla av att det fanns något under ytan som han inte kunde sätta fingret på. Varför ville inte hans far att hans mor skulle veta om att hans ex-flickvän undervisade på Hogwarts? Inte kunde det väl spela någon roll om Narcissa blev svartsjuk? Det var hon ju jämt. Hans tankar surrade omkring i huvudet lika snabbt som getingar i ett bo under de få sekunderna innan han svarade fadern.

"Du har mitt ord."

Och med det var konversationen över och båda av klanen Malfoy hade fått mer att tänka på.

----

Lucius stirrade oseende in i brasan några sekunder efter att hans sons huvud hade försvunnit. Hans ansikte var uttryckslöst för alla som inte kände honom mycket väl. Tankarna i hans huvud avbröts när kraftiga händer tog tag under hans armar och drog upp honom. Han gav dem en lätt föraktfull blick, men följde med dem utan att protestera. Ljudet av hans egna och vakternas skor ekade i de trånga fackelupplysta gångarna som tillhörde det ökända fängelset Azkaban. Väggarna av sten dröp av fukt och utsöndrade en unken doft, som han skulle komma att minnas så länge han levde.

Vincent Crabbe Sr följde honom med blicken när han kom gående och leddes till sin cell. Han granskade ingående hans ansikte, från de spetsiga anletsdragen och den hopknipna munnen till de kalla grå ögonen. De hade känt varandra så många år att han visste att något omvälvande hade hänt, men vad? Han beslöt sig för att låta sin gamle vän berätta när han hade lust.

Efter att ha blivit visiterad en sista gång och sedan hört den gallerförsedda dörren skramlande gå i lås satte Lucius sig på britsen av trä där han visste att ingen kunde se honom och lutade bakhuvudet mot den kalla stenväggen. Han höll masken ända tills han hört vakternas steg dö bort. Då slöt han ögonen och lät minnena forsa fram ur hjärnans innersta vrår.

flashback

Det var hans första skoldag och perrong 9 ¾ myllrade av blivande trollkarlar och häxor. Känslan av förväntan i luften var så stark att man nästan skulle ha kunnat ta på den. Han stod bredvid det berömda tåget och väntade på några av sina kompisar när något fångade hans öga. Han visste inte om det var det långa ljusa håret eller de glittrande ögonen, men det var något som skiljde henne ur mängden, något nästan onaturligt. Hon kom gående mot en vagn tillsammans med en väninna. Utan att veta varför gensköt han dem, så att han stod framför den vagn dit de var på väg. När de kom jämsides med honom knuffade han avsiktigt lätt till henne och bad sedan med stark inlevelse om ursäkt. Hon vände sig mot honom och det hon såg var en kille i hennes egen ålder med väldigt ljust, nästan vitt hår och silveraktigt gråa ögon med en busig glimt i som sade henne att hur artig han än var hade han inte knuffat till henne av misstag.

"Ursäkten godtas", sade hon med ett leende som fick det att ila i hans mage. "Är du också förstaårselev?"

Han nickade och sträckte fram handen för att presentera sig,

"Lucius Malfoy. Jag hoppas verkligen att jag hamnar i Slytherin. Det sägs vara det bästa elevhemmet för renblodiga trollkarlar. Vilket tror du att du kommer till?"

Hon tog hans hand.

"Jasmine Ashford. Slytherin eller Gryffindor eller vad jag vill", svarade hon med ett litet kryptiskt skratt och ryckte på axlarna. "Vi ses!"

Han följde henne med blicken tills hon försvann in i vagnen, medan han grubblade på hennes konstiga svar. Men när han satt på tåget på väg till sin nya skola fann han att det var hennes leende han inte kunde få ur huvudet.

slut på flashback

När Lucius vaknade upp ur sina tankar kände han till sin förvåning och förargelse en tår rinna ner för kinden. Han torkade bort den snabbt, men han visste att minnet av hennes skratt som han inte hört på så många år skulle vara mycket svårare att utplåna. 'Still got the blues for you…', tänkte han.