Inte allt för seriös HP/DM.

Folk är döda, men det orkar jag inte tjata om. Inte heller snacket om det tragiska med att det är deras sista år orkar jag med att skriva varannan rad. Men jag tror att ni övarlever. Skriven ett bra tag innan TDH kom ut på engelska så inget är med från den boken.

Kap. Kupén.

Harry hade suttit inlåst i sitt rum på Privet drive nummer 4 i snart tre veckor, han hade fått utegångsförbud när han hotat Dudley med en ny grisknorr. Fast hans moster hade tvekat att ge honom förbudet när hon tänkte på att hon var tvungen att ha honom i huset så lång tid. Men så kom hans morbror på den "strålande" iden att de kunde låsa in honom på rummet. Jaja, han skulle ju ändå få åka till Hogwarts imorgon (om nu hans morbror tänkte köra honom till stationen).

– Se till att få bättre betyg än smutsskallen Granger den här gången, Draco.

– Ja, far. Svarade Draco Malfoy trött sin far för säkert femtioelfte gången den här dagen. Gud vad skönt att slippa ifrån de här plågorna! Tänkte Draco medan hans mamma blötte ner honom med tårar och kramade om honom.

- Jag vill bara att du kommer hem levande! Sa hon mellan alla snyftningar

- Ja mor, det ska jag. Suckade Draco och började gå mot tåget medan han hörde hur hans mor snyftade högre och högre. Han hade precis hittat en ledig kupé och satt sig när han tittade upp och fick syn på något.

– Nej, men se är det inte självaste Potter.

– Vänta! Skrek Harry när han fick se Hogwartsexpressen lämna perrongen. Han fick bara inte missa tåget. Det skulle innebära ett helt år till med Durslys, och det skulle han inte klara av. Han ökade takten, bara lite till nu. Puh! Han hade tagit ett jätte skutt och kom precis på tåget, vilken tur att han hade lämnat allt bagage till Krake innan han åkt med morbror Vernon (som efter mycket tjat gett efter och kört Harry till stationen). Nu, tänkte Harry, var det bara att hitta en plats. Vilket inte visade sig vara så "bara" speciellt eftersom Hermione och Ron inte hade kunnat ta någon plats till honom eftersom de skulle sitta i prefekt vagnen. Han gick genom vagn efter vagn, men alla var fulla, till och med i Nevilles kupé var alla platser upptagna… Det här var sista kupén som han inte hade tittat i och till Harrys stora lättnad var den tom. Men han såg inte den smala, bleka skepnaden innanför dörren.

- Potter, vad gör du här? Frågade Draco vasst, och till hans stora nöje så spratt Harry till när han hörde hans röst, men han såg ut att samla sig snabbt.

– Malfoy. Konstaterade han bara.

– Svara på min fråga Potter. Sa Draco lika vasst som förut. Potter såg ut som om han funderade på om han skulle nedlåta sig att svara på den frågan men tillslut sa han:

– Det här är den enda kupén som har en ledig plats. Och jag kan verkligen förstå varför… La han till efter ett par sekunder och satte sig ner.

Harry ville egentligen inte fråga, men efter nästan en halvtimme så tog nyfikenheten överhand.

– Var har du ditt hjärndöda påhäng då, Malfoy? Frågade han överlägset.

Malfoy stirrade argt på honom och svarade: - Om du så nödvändigt vis måste veta, Potter, så är de i vagnen längst bak. Harry glömde totalt allt vad värdighet hette och tappade fullständigt hakan. Malfoy valde faktiskt att sitta skälv.

– Me… Me… Men varför sitter du inte med dem då? Stammade han fram.

– Det, Potter, berättar jag när det kommer två hippogriffer ur dina näsborrar. Svarade han med ett självbelåtet flin på läpparna.

Efter ytterligare 10 minuter så var det Dracos nyfikenhet som tog överhand.

– Var har du smutsskallen och blodsförädaren då, Potter? Frågade han i den mest förolämpande ton han kunde frambringa. Potter tvekade inte en sekund utan svarade:

- I prefekt vagnen, Malfoy, men du fick tydligen inte behålla ditt märke. Svarade han hånfullt. Draco nöjde sig med en vass blick mot Potter. Det var så att näst sista dagen på Hogwarts så hade McGonagall hört när han drog av fyrtio poäng för Gryffindor för att en första klassare hade uttalat hans namn fel. Självklart så hade hon skvallrat för Dumbledore, som omedelbart hade dragit tillbaka märket och gett det till Zabini.

– Du var väll ändå för dum för att vara prefekt, Malfoy, hur många… Resten av orden hörde inte Draco, han klarade inte av det där namnet, Malfoy, det ville han absolut INTE kallas. Men han var ju inte så dum så att han påpekade det för lärarna, men Potter, även om han hatade honom så skulle han ändå föredra att bli kallad Draco.

– Draco! Avbröt han därför mitt i Potters mening.

Harry kände sig som ett levande frågetecken…

- Va? Var det intelligentaste han lyckades få fram.

– Inte Malfoy, Draco! Upprepade Malfoy.

– Va? Sa Harry igen, hade Malfoy just bett honom att kalla honom vid förnamn?

– Jag bad dig att inte kalla mig Malfoy utan Draco. Sa Malfoy mycket långsamt och irriterat.

– Varför det? Undrade Harry. – För jag hatar namnet Malfoy, och be mig inte att förklara igen. Sa Malfoy lika irriterat som förut.

– Okej. Ma… Började Harry men ändrade sig snabbt när han såg Malfoys ilskna min. … Draco. Rättade han sig. Han hade totalt glömt vad han skulle säga när Malfoy fått sitt utbrott, och nu var han om möjligt ännu mer förvirrad.


Kap. 1 Godis.

Draco viste inte varför men han kunde inte släppa Harry med blicken. Det va inte ens det fula ärret han stirrade på, utan rätt in i Harrys (han tänkte inte ens på att han tänkte Harrys i stället för Potters) ögon. Hur mycket han än försökte så gick det inte att ta hans ögon ifrån Harrys, det var som om de var klistrade vid hans…

De hade suttit och stirrat varandra i ögonen, helt uttryckslösa bägge två, i nästan tio minuter innan Harry fick bort blicken. Han bestämde sig för att stirra ut genom fönstret resten av resan. Men när han tittade på sin klocka och insåg att det bara hade gått en timme så skulle det bli väldigt långtråkigt så han vände in blicken i kupén igen. Vilket inte var så smart för Draco satt fortfarande och stirrade på honom som förstenad. Därför blev han mycket glad när kvinnan med godisvagnen öppnade dörren och frågade vänligt om det inte fick lov att vara något. Harry hade köpt den största asken med Bertie Botts Bönor och en liten ask med Chokladgrodor. Medan Draco bara hade köpt en Kittelkaka… 10 minuter senare hade Draco för länge sedan ätit upp sin Kittelkaka, medan Harry inte ens hade ätit hälften av Bertie Botts Bönorna.

Draco hade börjat stirra ut genom fönstret, och efter flera minuters tystnad så frågade Harry: - Vill du smaka?

– Varför inte? Sa Draco, tog en brun böna och hoppades på chockad . Harry tittade frågande på honom, och han svarade kort:

- Hundskit. Harry kunde inte hålla sig, redan vid Dracos äcklade min så hade skrattet börjat bubbla i honom, och när han fick veta svaret på sin tysta fråga så sprack det fullständigt. Han skrattade så han grät, men egentligen var det inte ens roligt (om man inte sett Dracos min), men skrattade gjorde han ändå. Till och med Dracos mungipor drog sig lite uppåt, men det var inte i något elakt flin som Harry var så van vid, utan snarare ett roat.

Draco förstod egentligen inte vad det var som var så roligt, men skrattade gjorde även han tillslut, de skrattade tills de grät åt absolut ingenting. Men efter någon minut så dog skrattet ut, men båda smålog fortfarande. Ända tills en elev från Hufflepuff kom och tittade in som han undrade vart ifrån skrattet kom. Men det var som om att i samma stund som han såg att det var Draco Malfoy och Harry Potter som satt i samma kupé så insåg han att inte skrattet kunna komma därifrån. Trots att det i skälva verket var just därifrån skrattet hade kommit. Men både Draco och Harry hade hunnit släta över sina flin innan dörren hunnit öppna sig helt och satt och blängde ut genom fönstret när Hufflepuffaren kom in.

Resten av tågresan hade fortsatt utan fler skrattanfall eller pratstunder, men de hade stirrat lite mer på varandra innan resan var slut. Harry tog en vagn tillsammans med Ginny, Luna och några andra som han inte kunde namnet på (han hade inte kunnat hitta Hermione och Ron). Draco hade satt sig med Pansy Parkinson, Blaize Zabini Crabbe, Goyle och några andra från samma årskurs.


Kap. 2 Resan till slottet.

– Vem satt du med under hela resan då, Harry? Frågade Ginny när de var halvvägs upp mot slottet.

– Någon ny på skolan. Ljög Harry avfärdande.

– Okej, jag såg nämligen Malfoy komma ut ur samma vagn som dig. Sa Ginny. Harry muttrade något till svar och tittade på Luna som återigen höll tidningen "Hört och Sett" uppochner i sina händer.

Vem satt du med under hela resan då, Draco? Frågade Pansy med sin gälla röst.

- Har väll inte du med att göra! Fräste han tillbaka.

– Kanske inte, men jag såg Potter komma ut ur samma vagn som dig.

– Tror du verkligen, Pansy, att jag skulle låta Potter sitta i min kupé? Sa han så irriterat och så överlägset att det fick Pansy att rodna.

Sorteringshatten sjöng sin vanliga sång, och sorteringen var likadan som alltid. Dumbledores tal om förbjudna saker och platser hade inte häller förändrats mycket, men både Draco och Harry var ovanligt frånvarande vid middagen, och båda två låg sömnlösa och vred sig i sina sängar väldigt länge den kvällen…


Kap. 3 Utfrågade.

- Harry, vad är det med dig idag? Frågade Hermione under sista lektionen på den första veckan.

– Va? Inget. Hurså? Frågade Harry förvirrat.

– Du har varit så frånvarande idag bara. Svarade Hermione eftertänksamt.

– Har jag? Frågade Harry förvånat. – Jaa. Verkligen. Sa Hermione övertygande.

– Det menar jag inte att vara. Svarade Harry ursäktande.

– Men det är du. Sa Hermione lite för högt så lille professor Flitwick ropade: - Mrs Granger, är det något du vill dela med klassen? Med sin pipiga lilla röst.

– Nej, professorn. Svarade Hermione generat och rodnade.

– Draco vad är det med dig idag? Frågade Pansy under första veckans sista lektion.

- Inget, Pansy, måste du fråga så mycket! Fräste Draco irriterat.

– Mr Malfoy, Mrs Parkinson kan ni dämpa er lite, tack? Sa McGonagall högt över klassen.

"Tur att det är sista lektionen för dagen, sen är det helg." Tänkte Draco för sig skälv.

Under middagen så hade Hermione slutat att fråga hur det var med honom och börjat titta på Ron istället, och Ron började nu mata Hermione. Harry misstänkte starkt att en romans hade börjat växa mellan de båda vännerna, men för tillfället brydde han sig inte så mycket.

– Jag går till biblioteket. Sa han istället, men ingen av dem verkade lyssna, så han började gå mot biblioteket med en axel ryckning.

Pansy hade börjat prata om vilket "fantastiskt par" hon och Draco var för 17 gången idag, när Draco plötsligt reste sig upp.

– Vart ska du, Draco? Utropade Pansy när Draco reste sig.

– Till biblioteket. Svarade Draco irriterat

– Varför då, du har ju redan gjort alla dina läxor. Sa Pansy förundrat.

Draco tog ett djupt andetag och svarade: - För att jag är trött på dig och ditt evinnerliga snack om att vi skulle vara ihop. Sa han både trött och irriterat.

– Är vi inte det, då? Frågade hon stött.

– Nej! Och om vi någonsin skulle ha varit det så skulle jag ha dumpat dig för länge sen! Skrek han argt, och lämnade henne med tårar i ögonen, medan styrde stegen i riktning mot biblioteket.


Kap. 4 Biblioteket.

Klockan var sju, såg Harry på sitt armbandsur, fortfarande två timmar kvar innan han var tvungen att lämna biblioteket. Och nu var han verkligen glad för det. Han hade inte kunnat få Draco ur skallen på hela veckan. Han förstod inte varför, visst han hade gått och tänkt på Draco förut, fast det var inte samma sak. Då hade han blivit fylld av hat och ilska nu var det bara någon slags känsla som han inte kunde sätta fingret på. Men han viste att han hade känt något liknande förut.

Han var så arg! Men varför viste han inte. Hon hade ju pratat om honom på det sättet förut, som om han var hennes kille, så många gånger att de flesta hade tröttnat på att lyssna på henne. Men varför just idag, varför just nu? Och till råga på allt hade han huvudet fullt av Ha… Potter.

"Herregud jag får till och med anstränga mig för att inte tänka Harry, åh nu gjorde jag det igen! Kan jag inte bara kalla Harry för... Åh, igen...! Äh, håll klaffen hjärnan!"

Harry hörde steg men brydde sig inte ens om att ta fram en bok. Han var i sin fulla rätt att sitta i biblioteket även fast han inte läste. Stegen kom närmare men Harry reagerade fortfarande inte, utan satt kvar i sin favorit soffa djupt försjunken i tankar. Det var inte för än stegen stannade som han slet blicken från fönstret han stirrat ut genom, och tittade rätt upp i det bleka ansiktet framför honom.

– Min soffa, Ha… Potter. Stammade han irriterat.

– Vad jag vet är inget här på slottet ditt, så jag tänker inte flytta på mig, Draco. Svarade Harry lugnt.

– Fint… Muttrade Draco. - Fint… Upprepade han och satte sig i andra änden av soffan medan Harry, som hade halv luggigt ner i soffan, rätade på sig.

– Vad gör du här då, Potter? Sa han inte riktigt lika hotfullt som han hade tänkt sig.

– Tänker. Vad gör du skälv här, Draco? Frågade Harry enkelt.

- Flyr. Sa Draco innan han hunnit ändra sig. Harry höjde på ögonbrynen lite.

– Från vad? Frågade han. Draco suckade djupt och började sedan att berätta…

– Så du och Parkinson är alltså inte ihop? Sa Harry, men han lyckades inte dölja hur nöjd han faktiskt var över det beskedet.

– Nej. Suckade Draco tungt.

– Vadå, önskar du att ni va det eller? Sa Harry innan han hann hejda sig skälv. Men Draco bara höjde på ena ögonbrynet och gav honom en skeptisk min.

– Vadå, får man inte fråga eller? Undrade Harry

– Jo… Svarade Draco.

– Men vad har du med mitt kärleksliv att göra föresten? Frågade Draco.

– Jag viste inte ens att du hade något. Sa Harry nästan lite elakt. Draco gav honom bara en till min, men nöjde sig med det.

– Hur går det med Cho, då? Frågade Draco nyfiket.

– Bråkat. Svarade Harry kort, och det såg ut som det hade sluppit ur honom innan han hade hunnit hejda sig.

– Om vad? Frågade Draco förundrat.

– Om hennes väninna Marietta. Sa Harry trött.

- Varför bråkade ni om henne? Frågade Draco förvånat.

– För att hon skvallrade på oss om DA, som du kanske kommer ihåg. Svarade Harry.

De hade suttit där i nästan en halvtimme innan Draco verkligen insåg att det verkligen var Harry han satt bredvid, Harry, som han hade hatat (eller i alla fall trodde sig hatat) i nästan fem år. Det var Harry han satt bredvid… Vid den tanken så kände han en känsla, en känsla han aldrig hade känt förut… Någon slags pirrande känsla…


Kap. 5 Osynlighetsmanteln.

Efter en halvtimme till så var biblioteket tomt, bara Harry och Draco var kvar. Båda blev tröttare och tröttare och tillslut så kraschade Draco sovandes mot Harrys axel (han hade inte legat mot axeln innan han somnade). Trots att klockan bara var halv nio så kunde inte heller Harry hålla ögonen öppna, utan la sitt huvud mot Dracos och somnade.

Efter ungefär en timme så vaknade Harry (som var väldigt lättväckt) av fotsteg. Han glömde att Draco fortfarande sov mot hans axel och reste sig upp, så att Dracos huvud studsade mot soffans sitts. Han grabbade sin väska och drog fram sin osynlighetsmantel, som han tursamt nog hade tagit med sig.

– Kom hit. Väste han till Draco.

– Fort. Manade han på.

– Vad är det? Väste Draco tyst tillbaka.

– Någon är här. Väste Harry till svar.

– Vad ska du ha den där manteln till? Väste Draco förvirrat.

– Det är en osynlighetsmantel, kom in här fort, innan han kommer hit. Sa Harry och lyfte på manteln lite så Draco kunde krypa in under den han med. När Draco stod så nära honom under manteln kände Harry den där känslan igen… Känslan som han hade känt förut, men inte viste vad det var för någon…

Nu när han stod så nära Harry under manteln så kände han den där okända känslan igen.

- Närmre, våra fötter syns. Viskade Harry i hans öra samtidigt som han tog tag i hans axel och drog honom ännu närmre. Den pirrande känslan blev så stor så han nästan ryste, och trotts att han aldrig känt den förut så trodde han att han viste vad det var, men han kunde inte tro det. Det kunde inte vara sant, det kunde det bara inte vara…

- Kom. Väste Harry i hans öra. Han kände hur det pirrade till i hela honom igen.

– Fan. Svor Harry tyst när han mindes vad Dumbledore hade sagt under hans tal första dagen.

"Med tanke på Voldemorts återkomst så har vi beslutat att sätta auororer vid alla ingångar till elevhemmen, så därför ber jag er extra att alla ska vara i uppehållsrummen till klockan nio."

– Vi kan inte gå till våra elevhem, Draco! Väste Harry därför i Dracos öra.

– Varför inte? Väste han tillbaka.

– Minns du inte vad Dumbledore sa? Om att auororer skulle vakta alla ingångar till elevhemmen?

– Vart går vi då, då? Undrade Draco irriterat.

– Vid behov rummet! Slog det Harry, dit kunde de gå utan att bli upptäckta.

– Vid-vadå-rummet? Frågade Draco förvånat.

– Vid behov rummet. Kom! Sa Harry och tog tag i Dracos arm och började springa med små steg mot sjunde våningen.


Kap. 6 Vid Behov Rummet

De hade kommit upp till sjunde våningen och Harry hade kastat av dem manteln. Harry hade börjat stega fram och tillbaka medan han mumlade för sig själv och tittade på sina fötter.

– Vad håller du på med? Undrade Draco.

– Va? Sa han och tittade upp.

– Jag försöker ta oss in, nu måste jag koncentrera mig så du måste vara tyst. Sa han kort, men inte helt ovänligt.

– Okej. Sa Draco och ställde inga fler frågor.

– Vi behöver ett rum som vi kan sova i inatt, ett rum som inte går att öppna utifrån. Mumlade Harry tyst för sig själv.

När Harry hade stegat fram och tillbaka tre gånger så dök det upp en dörr på väggen mittemot. Harry gick fram mot dörren och öppnade den.

– Kom. Sa han till Draco och gick in. Draco följde efter, när han kom in så såg han ett ganska stort rum med vita tapeter och facklor på väggarna. På golvet stod det två nattduksbord av ek och en stor dubbelsäng.

– Hallå? Sa Harry till rummet.

– Vi vill gärna ha en varsin säng! Rummet svarade genom att dela dubbelsängen i två delar.

– Längre ifrån varandra, tack. Sa Harry irriterat, medan han blev lite röd i ansiktet. Men rummet lydde inte och lät sängarna stå kvar.

Harry blev ännu rödare och sa irriterat: - Jaja, vi får flytta dem själva då. Och så började han flytta på den ena sängen så den stod intill den andra väggen.

- God natt. Sa Draco.

– God natt. Svarade Harry. Den sista tanken Harry han tänka innan han somnade, var att det äntligen skulle vara lördag imorgon.

När han vaknade nästa morgon var det första han såg ett blekt ansikte alldeles intill honom. Han blev så paff att han skrek till och backade så långt från Draco så att han ramlade ur sängen.

– Vaäresomhänder? Frågade Draco sömndrucket när han vaknade av smällen som kom när Harry slog i golvet.

– Sängarna… Sa Harry.

– De har flyttats ihop under natten.

– Och? Svarade Draco trött, och brydde sig inte ens om att öppna ögonen. Jaa, och, det spelade väll ingen roll egentligen, båda hade ju sovit med klädnaderna på. Tänkte Harry och lade sig ner och försökte somna om. Men plötsligt slog det honom.

– Vad är klockan? frågade han snabbt. Som ett svar från rummet såg han en klocka på nattduksbordet. Han stönade högt när han såg vad den var.

– Kvart i fem. Suckade han och la sig ner igen. Men han kunde fortfarande inte somna om.

– Harry? Var det första Draco sa när han vaknade för andra gången den här morgonen.

– Vad? Frågade Harry sömnigt.

– Vi har inte våra klädnader på oss längre, eller jag har inte det i alla fall.

Harry kunde inte hjälpa det men han satte sig upp med ett ryck och tittade på Draco. Han hade faktiskt inte sin klädnad på sig längre, han hade, på något konstigt sätt, lyckats få på sig sin pyjamas.


Kap. 7

Draco såg Harry slänga av sig täcket titta på sig skälv, bara för att upptäcka att han också hade pyjamas på sig, men Harrys situation var lite pinsammare än Dracos. Harrys pyjamas bestod nämligen bara av ett par vinröda byxor, ingen skjorta. Medan Dracos egen bestod av ett par mörkgröna byxor och en grå skjorta.

Harry drog snabbt upp täcket till hakan och frågade sen: - Hur blev det så här?

– Jag vet inte. Svarade Draco. Han hade just fått syn på två svarta högar i andra änden av rummet.

– Men där är våra klädnader i alla fall. Sa Draco till Harry.

Harry vände sig om efter klockan igen, och när han tittade på den så såg han att den bara var åtta. Ron och Hermione skulle inte sakna honom för en om minst två timmar.

- När måste du gå? Frågade han Draco.

– Jag måste inte gå för än jag vill. Svarade Draco kort.

– Okej. Sa Harry.

– Du då, när måste du gå? Undrade Draco.

– Om två timmar, sen börjar nog Ron och Hermione undra var jag är.

– Åh… Okej. Sa Draco. Såg Harry fel eller såg Draco lite besviken ut?

- Öh… Vad gör man om man vill duscha, Harry? Frågade Draco och vände sig mot honom i sängen.

– Man går nog in igenom en dörr som borde dyka upp snart. Svarade Harry medan han såg sig omkring.

– Öm… vänd dig om Harry. Sa Draco lågt, och Harry vände sig i sängen. Det hade inte dykt upp någon dörr. Men vid väggen bakom honom så hade det dykt upp ett stort badkar, så stort att tre personer skulle kunna sitta där i utan att behöva trängas.

På badkaret fans det minst hälften så många kranar som i prefekternas badrum, som Harry hade varit i under sitt fjärde år.

– Du får titta bort medan jag badar. Sa Draco bestämt.

– Visst. Sa Harry och klev upp ur sängen med täcket omkring sig. Han hörde Draco bakom sig när han började klä av sig för sitt bad. Han hörde att Draco tappade upp vatten, och han hade inte mycket mer att göra än att stå där och stirra in i väggen. Han blundade medan han tänkte på att han faktiskt hade sovit bredvid Draco Malfoy, Draco som han hade hatat i fem år. När han öppnade ögonen så tittade han in i en stor spegel på väggen framför honom. Den reflekterade precis badkaret bakom honom. Harry blundade snabbt igen.

"Ta bort spegeln" tänkte han, dödligt generad, och kisade mot platsen där spegeln hade funnits förut. Rummet hade äntligen lytt vad han ville.

– Harry, du kan titta, jag har hittat en kran som det kommer skum ur. Hörde han från Draco. Och han vände sig om.

Draco såg när Harry vände sig om, han hade fortfarande på sig pyjamasbyxorna men täcket hade han lagt tillbaka i sängen. Han var lite röd om kinderna när han vänt sig mot honom. Plötsligt kände Draco något om midjan, och han ställde sig snabbt upp.

Harry såg när han hade börjat ställa sig, och hans hjärna hade velat vända sig om men kroppen lydde inte. Han bara stod där och stirrade på Draco som ställt sig upp i badet. Men han var inte naken, han hade på sig ett par badbyxor i samma nyans som hans pyjamasbyxor hade varit i.

– Hur fick du på dig de där? Sa han innan han kom på hur dumt det måste ha låtit, och rodnade djupt.

---

"Han var faktiskt riktigt söt när han rodnade." Tänkte Draco men ångrade sig snabbt, hans pappa skulle döda honom om han hörde honom tänka så där.

– Jag vet inte. Svarade han istället.

– Men du har också fått ett par. Sa han och pekade på Harry. Harry hade fått ett par badbyxor han med, fast hans var vinröda. Draco satte sig ner i badet igen, och tänkte. Det var som om rummet kände av känslor. "Fast så kunde det ju inte vara, Harry har inga känslor för mig, det är jag säker på."

– Öm… Får man komma och sätta sig? Frågade Harry medan hans ansikte sakta byttes ut mot en tomat. Draco trodde inte sina öron, det var som om han hört hans omedvetna önskningar och uppfyllt dem.

– Ja… Ja, det får du väll, antar jag. Sa Draco och makade lite på sig så Harry kunde sätta sig ner i badet. Bredvid honom.

--

Han kunde knappt tro att han faktiskt hade frågat. Men han hade gjort det, och Draco hade svarat att han fick sätta sig. Så han började gå mot badet och Draco. När han kom fram så sjönk han ner i det varma vattnet. När han satt sig ner och la händerna i vattnet så kände han hur den ena snuddade vid något mjukt. Det tog någon minut för honom att inse att det var Dracos ena hand han rörde vid så drog han kvickt undan den, och rodnade igen. Men efter ytterligare någon minut så kände han den där mjuka känslan omfamna hans hand, och när han tittade upp så såg han Draco titta på honom med en svag rodnad på kinderna.


Kap. 8 Faktum.

Han kunde inte fatta att han hade vågat, men det hade han. Han kände sig lite orolig för att Harry skulle hoppa upp och fråga vad fan han håll på med. Men han hade inte behövt vara orolig, han kände hur Harry försiktigt tog hans hand i sin under vattnet. De tittade upp blygt på varandra och log lite. Plötsligt såg han att Harry började resa på sig, Draco blev lite rädd att Harry skulle börja skrika nu. Men Harry vred sig i karet så han satt bredvid Draco istället. När Harry satt sig ner ordentligt så vred han på huvudet och tittade på Draco och log. Draco log tillbaka och kände hur han blev alldeles varm inombords. Sen insåg han att han hade lyckats med något som ingen Slytherinare hade gjort före honom, han hade blivit kär i en Gryffindorare. Han hade blivit kär i Harry.

---

När Harry tittade på Draco så kände han den där pirrande känslan i kroppen igen, och den här gången så viste han vad det var för någon. Men han kunde bara inte tro det, det kunde inte vara sant. Eller kunde det? Hade han blivit kär i Draco Malfoy?

- Vad är klockan? Frågade Draco högt.

– Jag vet inte. Svarade Harry. Draco såg Harry ta upp sin trollstav från golvet nedanför.

– Accio klocka. Sa han och pekade på klockan, som snart kom flygande genom luften.

– Hur mycket är den? Frågade Draco Harry.

– Kvart över tio. Svarade han tungt och suckade.

– Du måste gå nu va? Frågade han lika tungt som Harry.

– Ja. Sa Harry med en suck och reste på sig. Draco såg honom gå mot de båda klädnaderna i ena hörnet. Draco reste på sig och gick mot Harry, som hade torkat sig med en sväng på trollstaven, och redan hade kläderna på sig.

– Tro… Tror du vi kan ses igen, Harry? Frågande han blygt.

– Det tror jag. Svarade Harry och började, med sin väska över axeln, gå mot dörren.

– Du… Harry? Sa Draco långsamt och slickade sig nervöst om munnen.

– Ja? Svarade Harry, som stått med handen på dörrhandtaget, men som nu vände om och gick och ställde sig framför Draco. Draco tvekade någon sekund men lutade sig sedan fram mot Harry…

---

Han kunde inte tro det, Draco hade kysst honom! Ja, visserligen bara på kinden men ändå! Nu gällde det bara att hitta Ron och Hermione innan de började sakna honom för mycket. Men först skulle han äta frukost. När han kom ner till stora salen så såg han inte Ron och Hermione, men han visste inte om det var bra eller dåligt. Han satte sig vid Parvati och Lavender som satt och diskuterade senaste timmen de hade haft i spådomskonst, men Harry brydde sig inte nämnvärt utan högg in på det rostade brödet. När han precis hade ätit upp sin andra macka så såg han Ron och Hermione komma in genom dörren till stora salen. "De har alltså inte ätit än." Tänkte Harry. När Ron kom och satte sig mittemot honom så öppnade han munnen för att komma med en förklaring, men Ron avbröt honom innan han hann börja.

– Vi sov i Prefekternas rum.

Sa han kort till Harry, som låtsades som om det var det han skulle fråga och sa: - Åh, okej. Ron började lassa upp gröt på sin talrik medan Harry tog en tredje smörgås, inte för att han var hungrig utan för att han ville ha något annat att koncentrera sig på än Draco.

- Vart var du inatt, Draco? Frågade Pansy när han kom in i uppehållsrummet.

– Och vad har du med det att göra? Frågade han vasst.

– Inget, me… började hon men Draco avbröt henne.

– Nej just det, så sluta fråga saker som du inte har nåt att göra med!


Kap. 9 Jullov.

Veckorna gick och både Harry och Draco lyckades koncentrera sig på lektionerna tillslut, men båda tänkte ofta på morgonen i Vid Behov Rummet. Ron och Hermione var ett par offentligt nu, och Pansy hade slutat brista i gråt så fort hon såg Draco (de hade bråkat en gång till) och om några timmar så skulle det vara jullov. Alla från Slytherin skulle hem som vanligt, utom Draco som hade fått ett brev från sin mor och far om att han inte kunde komma hem i år (…vi ska resa iväg ett tag, så du måste stanna på skolan över jul…), alla Raweclaware skulle så klart hem men det var sex stycken Hufflepuffare som skulle stanna på slottet. Sen var det ju Harry… Inte ens Ron och Hermione kunde stanna på slottet i år, så det var bara han två förstaårselever och tre andraårselever från Gryffindor. Så totalt var de alltså tretton elever som skulle stanna på slottet över jul i år.

---

När Draco var på väg ner till frukosten var han på ovanligt dåligt humör, INGEN från Slytherin utom han hade stannatt på slottet. Han gick och satte sig på en av de två lediga platserna som var kvar. Någon brödbit senare hörde han steg bakom sig, men brydde sig inte om att titta upp. Inte förrän personen ifråga drog ut stolen bredvid honom så tittade han upp. Det var Harry. Den här julen skulle kanske inte bli så totalt misslyckad ändå.

---

- Du måste prova den här julskinkan, Harry. Sa Dumbledore till Harry.

– Nej tack, professorn, jag är mätt.

– Skyll dig skälv, Harry, den var fantastisk. Du då Draco, vill inte du ha någon skinka? Frågade han istället.

– Nej tack, professorn, jag är också mätt. Hörde han Draco svara när han var på väg ut ur salen, sen hörde han en stol dras ut och sedan snabba steg. Han fick en ordentlig knuff i sidan.

– Se dig för, Potter. Hörde han sedan Draco säga i samma släpiga ton som under deras första fem år. "Jaha, så går det alltså om man försöker bli vän med en Slytherinare." Tänkte Harry och kände sig både arg och sårad när han stack händerna i fickorna (han hade sina jeans på sig eftersom det inte var några lektioner idag). Då kände han något i sin högra jeansficka. En lapp. Han drog upp lappen och vecklade ut den. Det stod: "Möt mig på sjunde våningen vid Barnabas den barnsliges gobeläng. Draco." Barnabas den barnslige… Det var gobelängen mittemot Vid Behov Rummet. Han vände på klacken och började gå mot sjunde våningen.

---

Draco såg Harry komma, han fick en konstig impuls att gå och möta honom, men ändrade sig.

– Hej. Sa han bara. – Hej. Svarade Harry.

– Varför bad du mig komma, Draco? Frågade han.

– Öm… Joo… Liksom… Började Draco.

– Vad? Undrade Harry.

- Jo jag tänkte… Weasly och Granger var ju inte vid frukosten… Så alltså, du… du sa ju att vi skulle ses igen, eller? Fick han tillslut fram. - Du verkade inte som om du ville se mig imorse. Svarade Harry vasst.

– Men… Men… Jag kunde ju inte göra vad som helst mitt bland lärarna. Försökte Draco förklara. Harry suckade och sa sen:

- Nej, det är ju klart… Men var du tvungen att knuffa så hårt? Med en plågad min. Draco kunde inte hålla tillbaka ett litet leende.

– Harry… Sa Draco med en liten suck.

– Vad? Sa han och nu kunde inte heller han hålla tillbaka ett leende.


Kap. 10 Rummet

- Ska jag öppna dörren? Frågade Harry efter de hade pratat ett tag om den senaste Hogsmed utflykten, som hade varit för en vecka sen.

– Kan du inte lära mig att öppna den? Frågade Draco.

– Jovisst. Kolla här, du går fram och tillbaka tre gånger och tänker på vad du vill ha för rum. Förklarade han för Draco. Han såg Draco vända om för tredje gången. När han hade gått klart så gick Draco mot dörren som hade kommit upp på väggen mittemot och öppnade den. Men i dörröppningen så stannade han tvärt och spärrade upp ögonen. När Harry kom fram till den gapande Draco så förstod han vad det var han gapade åt. Rummet var gigantiskt. Det var inrett i mörkrött, med två pösiga fåtöljer och en soffa för minst fyra personer. Det fans även en nästan tre meter bred dubbelsäng med tillhörande nattduksbord, ett stort skåp, (som Harry starkt misstänkte var en garderob) en bokhylla och likadant badkar som i det förra rummet han och Draco hade varit i. Harry såg att väggarna, som inte var fyllda med bokhyllor, också var målade med rött. Och konstigt nog fans där också en CD-spelare.

- Vad tänkte du på egentligen, Draco? Frågade han förundrat.

- Dig… Svarade Draco tyst.

– Va? Frågade Harry. Draco slutade gapa och återvände till verkligheten.

– Öh… Jag tänkte på dig, liksom… Svarade han generat. – Och fick fram allt det här? Frågade Harry klentroget.

- Tydligen. Svarade Draco.

– Men det är ju så stort, så… Började Harry men Draco avbröt honom.

– Vad är det där? Frågade han och pekade på CD-spelaren som han just hade fått syn på.

– Det där? Frågade Harry och pekade även han på CD-spelaren.

– Ja, vad är det för något? Frågade han förundrat. Han såg Harry gå fram mot den konstiga saken (CD-spelaren) med ett litet leende som lekte på hans läppar och trycka på några konstiga knappar. Plötsligt hörde han musik komma någonstans ifrån, och började vrida på huvudet för att hitta källan till ljudet.

Harry kunde inte låta bli, han började gapskratta när han såg Draco stå och vrida på huvudet som en förvirrad höna för att hitta ljudkällan.

– Kom här. Sa han till Draco och började gå mot honom. När han kom fram till honom så tog han tag i hans händer och ledde honom mot CD-spelaren. Han kände hur Draco stretade emot i början men sedan började han lugna ner sig lite när han såg att "den konstiga saken" inte rörde på sig.

– Det här är en CD-spelare. Förklarade han för Draco.

– CD-vad-då-för-något. Undrade han förundrat.

– CD-spelare. Sa Harry mycket sakta.

– Den gillar jag inte. Konstaterade Draco snabbt. Harry försökte hålla sig men det gick inte, han skrattade så mycket så han grät floder. Och när Draco tittade på honom med en frågande min, som om han undrade vad som var så roligt, så var han tvungen att gå ner på knä för att inte ramla ihop.

Han visste redan när Harry började skratta (även fast han inte visste varför) att Harrys skratt var bland de bästa ljud han någonsin hört. Så han stod och tittade på när Harry skrattade i någon minut innan han satte sig bredvid honom (Harry skrattade nu så mycket att han låg på rygg och vred sig av skratt).

Han väntade i någon minut innan Harry slutade skratta, sen frågade han med ett leende: – Har du skrattat färdigt nu? Harry nickade mellan hårt samman pressade läppar, och satte sig upp medan han stöttade sig på sin arm.

– Bra. Sa Draco tyst, lutade sig framåt, och kysste honom.