Kapitel 11. Toalett och en röd pöl

Jules steg upp från golvet. Hennes ansikte var fullt av tårar. Allt hon kunde tänka på var den där ena dagen i tredje året. Hon började sakta gå mot en toalett eftersom hon inte ville att någon skulle se henne såhär.
När hon kom fram till en toalett stängde hon snabbt dörren. Jules fick syn på sin egna spegelbild i en av de speglarna som hängde på väggen. Hon förde sin hand till sitt ansikte och torkade bort tårarna från sina kinder. Sakta tog hon fram sin trollstav och mumlade en trollformel så att spegeln sprack i bitar som spred sig över golvet. Jules stoppade ner trollstaven i fickan av sin klädnad. Tårarna började rinna igen. Varför kunde hon inte bara glömma den dagen? Varför måste Sirius fråga om Bella? Massor av frågor gick runt i hennes huvud. Hon ville få dem och sluta snurra där! Att få tankarna att stanna var en omöjlighet medans man fortfarande andades. Hon ville skrika. I hennes huvud skrek någonting redan, någonting som ville att hon skulle gå igenom sin plan. Rösten berättade att hennes liv var onödigt, att ingen skulle sakna henne ifall hon försvann. En annan liten röst upprepade ett namn om och om igen. Sirius. Och dessa känslor hon hade för Sirius. Vad var de riktigt? Det känslor som skrämde henne mer än någonting annat, eftersom förra gången hade det känslor förstört hennes framtid.
Hon lät blicken glida ner till golvet där spegelbitarna låg och speglade hennes ansikte. En stund stod hon bara och studerade sina rödgråtna ögon i en spegelbit. Sakta böjde hon sig ner och tog upp biten. Hon drog den mot sitt finger. Blod började långsamt sippra ner på golvet.
"Bra den är tillräckligt vass", tänkte hon.
Hon slickade snabbt bort det röda blodet från fingret medan hon betraktade sig själv i glasskärvan hon hade i sin hand. Snart skulle hon inte behöva lida mera, snart var hennes lidande över. Hennes tankar skulle sluta och tystna. Allt skulle vara över om en stund.
Jules drog upp sin ärm från ena armen. Hon såg de små märkena som ännu fanns kvar från förra gången. Det var verkligen inte så länge sen.
Hon gick och satte sig på en toalettstol. Hon förde skärvan till armen och drog den tvärs över armen. Blodet började sippra ner. Det värkte så otroligt. Ett djupt andetag och på nytt och på nytt och på nytt. Blodet rann ner på golvet och snart fanns en stor röd pöl på golvet.
"Snart är det över..", sa hon tyst för sig själv. Hon började känna sig svagare och svagare. Hennes ögonlock började väga ett ton.

"Allt kommer bli bra..", fortsatte hon mumla tills allt blev svart och hon svimmade rakt i blodpölen.