Kapitel 2. De fyra pojkarna.

Juliette tittade frågande på de fyra skrattande pojkarna som ramlat in i kupén. De såg ut att ha väldigt roligt åt någonting och hade inte alls märkt att hon och Johnny satt i kupén och såg på dem.
"Oj, förlåt", sa den ena med svart rufsigt hår mellan skrattet när han äntligen fått syn på dem. "Vi trodde det var tomt här." Han skrattade hela tiden och höll sig om magen. De andra pojkarna hade inte heller slutat skratta.
Juliette tittade på Johnny och märkte att han inte verkade lika förvånad som hon var. På något sätt kändes allt detta väldigt bekant men hon kunde inte riktigt placera det. Johnny visste precis vem killarna var och det kunde Jules se tydligt.
"Hej Johnny", sa samma pojke som bett om förlåtelse åt Johnny. "Vem är det du har med dig?"
Juliette förstod att han menade henne, men hon orkade inte bry sig om att svara själv. Hon såg att alla tittade på henne och vände snabbt blicken till fönstret.
"Hon ser bekant ut på något sätt", sa en annan röst. "Vad tycker du, James?"
"Du har rätt", utbrast en röst, som Juliette antog att tillhörde James. De pratade med varandra som om hon inte alls var i kupén. Hon vände blicken mot Johnny och såg att han ansträngde sig för att inte skratta. Hon förstod ingenting. Nu när hon tänkte på de så såg de fyra pojkarna lite bekanta ut, men hon kunde inte komma på varifrån. Hon började snurra en lock från sitt hår runt sitt finger för att ha någonting att göra.
"Ja, Sirius, du har rätt ni känner alla henne", sa Johnny ansträngt för han höll sitt skratt.
"Ja, det visste jag", sa Sirius åt Johnny. "Men frågan lyder varifrån?"
Nu kunde Johnny inte mera hålla sitt skratt. Han började skratta för full hals medan resten av pojkarna tittade undrande på honom. Juliette förstod fortfarande ingenting. Vad var så roligt? Vem var de fyra pojkarna?
"Johnny, vad skrattar du åt?" frågade hon sin bror.
"Åt dem, Jules!" svarade Johnny mellan skrattet. "De kommer inte ihåg dig!"
Juliette tittade på de fyra pojkarna och sen igen på Johnny.
"Jules...", började en pojke som inte hade sagt någonting ännu. Han hade svarta ringar runt ögonen, såna som man får när man sovit väldigt dåligt. Hans ögon hade en vacker ljusbrun nyans. Hans skoluniform såg gammal och sliten ut. "..Juliette?"
"Ja, det är jag", svarade Juliette åt honom. Johnny hade slutat skratta nu och det var alldeles tyst i hela kupén. Man skulle ha kunna höra en nål falla i golvet. Hon tittade undrande på alla fem pojkarna.
Ena pojken som hade varit helt tyst hittills såg nervös ut. Han såg inte alls ut att passa in i gruppen, men ändå passade han så bra in i den. James och Sirius bara stod och stirrade på henne.
"Ja, detta är min kära syster Juliette Moore." förklarade Johnny, äntligen åt allihopa, efter en lång tystnad. "och dessa pojkar är James, Sirius, Remus och Peter", tillade han åt Juliette. "De går på året du skall börja på."
Då kom Juliette ihåg dem. "Nu kommer jag ihåg er!" Det var som om alla minnen kom rusande fram. Hur hade hon kunna glömma dem? Fast kanske det inte var så underligt när man tänkte på allt som hänt.