Kapitel. 23. Nya steg mot livet.

Jules såg hur Johnny gick ut och någon annan kom in, vem kunde hon inte ännu se. Dörren stängdes försiktigt och det var helt tyst i rummet. Hon såg på personen som stod vid dörren, ännu visste hon inte säkert vem det var, men hon kunde gissa.
"Vad gör du här?" frågade hon och personen vid dörren hoppade till.
"Jules... jag ville se hur du mår...", svarade personen och såg ner på sina fötter. Han avslutade inte sin mening.
"och nu är du rädd över det du ser..", sa Jules och mötte Sirius blick medan hon drog ner ärmarna över händerna.
"Nej, så är det inte!" utbrast Sirius snabbt och tog ett steg mot sängen. Jules tryckte sig mot väggen. "Så får du inte tro, Jules! Jag är inte rädd för dig!"
Han tog ett par stora steg fram till sängen och gick ner på knäna framför den. Hans hand rörde vid hennes täckta. Hon drog snabbt bort sin hand och flyttade snabbt på sig. Ett skrik kom ut ur henne och dörren öppnades snabbt. Johnny rusade in i rummet.
Jules andades häftigt, en panik hade fyllt henne när Sirius rört vid henne.
Johnny hoppade snabbt upp på sängen och lade armarna om Jules. Hon snyftade och grät mot hans axel.

Efter en stund släppte Johnny henne. Han vände sig mot Sirius.
"Kan vi prata en stund?" frågade han och pekade mot dörren. Sirius nickade och gick ut. Johnny stängde dörren efter sig.
"Vad hände? Gjorde jag någonting fel?" Han såg på Johnny, som skakade på huvudet.
"Nej, Sirius, det var jag som gjorde fel." Johnny gled ner längs väggen ner till golvet och suckade. "Jag borde ha berättat åt dig."
"Berättat vadå?" frågade Sirius snabbt. Han satte ner sig på golvet och såg på Johnny. Johnny såg på honom och tog ett djupt andetag.
"Det att du inte borde röra vid henne, i alla fall inte oväntat", svarade Johnny allvarligt. Han steg upp från golvet. "Hon är rädd för killar, även för mig första gången."
Sirius steg också upp och såg på dörren. "Okej.. tack att du berätta. Kan jag gå in en stund till?"
Johnny nickade tyst och Sirius öppnade tyst dörren till Jules rum.

Jules såg mot dörren som öppnades igen och drog ärmarna ännu längre ner, nu såg man inte ens hennes bleka händer. Dörren öppnades sakta med ett knarrande ljud och Sirius steg in. Juliette mötte hans blick och såg hur ledsna hans ögon var. De utstrålade också orolighet.
"Förlåt", viskade hon och såg ner på sina täckta händer.
Sirius skakade sakta på huvudet och satte sig på sängen. "Du behöver inte be om förlåtelse, det är jag som borde göra det." Juliette såg upp in i hans ögon. "Förlåt."
Tårar trängde fram och rullade nerför hennes bleka kinder och droppade ner på hennes ärmar. Han var alldeles för snäll. Allt han gjorde var för att hjälpa henne och allt hon gjorde var göra det svårare för honom.

"Gråt inte", bad han, "allt kommer bli bra skall du se."
Jules torkade bort tårarna från kinderna och såg på honom. "Hur?" frågade hon sedan. "Ifall inte Henry är död så kan det inte."

"Tänk inte på honom nu. Tänk på allt det bra du har i livet." Jules tittade frågande på Sirius och han fortsatte. "som till exempel dina vänner, dina föräldrar och Johnny, men viktigast tänk på Alexia. Hon behöver dig."
Jules såg på Sirius och visste direkt. Han visste att Alex var hennes dotter. Sirius steg upp från sängen och sträckte fram handen mot Jules. "Kom."
Efter en stunds tvekande lade Jules sin hand i Sirius hand och han drog upp henne från sängen. Det var tur att Sirius höll i henne för hennes ben ville inte bära all hennes tyngd, så han fick hålla i henne ett tag. Jules lutade huvudet mot hans bröstkorg och kände hans andetag, som hade en lugnande effekt på henne.
Efter en stund, när hennes ben slutat skaka, ledde Sirius ut henne ur rummet. Först hade hon nog protesterat, men tillslut gett upp.
Det starka ljuset bländade henne. Sirius sa åt henne att stänga ögonen, vilket hon gjorde mer än gärna.
Hon hörde hur det klickade till när Sirius öppnade en dörr. Han ledde in henne, medan hon ännu höll ögonen stängda, och stängde dörren efter dem.
Sakta öppnade Jules ögonen och kände direkt igen rummet. De befann sig i Alex rum där Alex låg och sov i den lilla sängen vid ena väggen. Jules ville direkt vända om och springa ut ur rummet. Hon lade sina händer mot sitt bröst. Varför fick hon den här känslan i magen? Varför ville hon inte vara i sin dotter rum?
"Sirius.. Jag..."
"Juli. Se på henne." Sirius tog tag i Jules hand och förde henne närmare sängen, där den lilla flickan låg. "Vem är hon?"
Jules såg ner på lilla Alex, hennes dotter, som sov lugnt i sängen. "Hon är min dotter."
Som Jules hade väntat sig blev inte Sirius överraskad, han bara nickade. "Hon behöver dig, Jules, mer än någonting annat."
Jules vände bort från sängen och tog ett par steg bortåt. Sirius hade rätt, det visste hon. "Sirius... hon är rädd för mig..."
Sirius lade handen på hennes axel. "Du satt inne i ett bläckmörkt rum och ser ut som ett spöke. Inte konstigt att hon sprang ut."
Jules såg på honom. Nu när hon verkligen tänkte på saken så var det sant. Lilla Alex var ju rädd för mörker och hon var ju så liten ännu.
"Hon är inte rädd för dig, Jules", sa Sirius.
Jules vände tillbaka och såg på den lilla flickan som sov sött i den lilla sängen. Det mörka håret påminde om Henry.
"Tack Sirius." Hon vände sig mot honom och log. Hennes ögon fylldes åter av tårar fast hon trodde att hon inte hade några tårar kvar.
Sirius fick syn på tårarna och lade armarna om henne. Hans kroppsvärme strålade och värmde upp henne. Jules stängde ögonen och lutade mot honom.
Det kändes tryggt.