Karaktärerna tillhör J. K. Rowling. Det är bara någon enstaka jag har hittat på själv.


Del 1

Sommarlovet är slut för i år och det är dags att återvända till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Perrong nio och trekvart är full av folk och på spåret står det långa tåget med ett rött glänsande lok. Överallt tar mödrar, fäder och syskon farväl av dem som ska åka iväg. Lily Evans får hjälp av sin far att lyfta in bagaget i en vagn, hon kramar om honom och sin mamma en sista gång, ber dem hälsa till Petunia, och kliver sedan upp på tåget. Hon söker upp kupén där hennes bästa vänner Mary och Ellen sitter, kramar om dem också, och slår sig ner vid fönstret med en suck. Det skulle bli roligt att återvända till skolan, om det inte vore för vissa andra elever.
- Haft en trevlig sommar? frågar Mary med ett vänligt leende. Hon har inte träffat dem sedan i juni, de har bara skickat brev till varandra under sommarlovet.
- Du menar förutom att jag varit tvungen att gömma mig för Severus i två månader?
- Att han inte kan begripa att du inte vill prata med honom! suckar Ellen. Säg bara till om du vill att jag ska gå och förhäxa honom, tillägger hon med ett leende.
- Hur är det med din mamma? undrar Mary.
- Varken bättre eller sämre. Hon orkade i alla fall följa med hit.
- Det blir nog bättre snart, ska du se, säger vännen tröstande. Lily svarar inte, tittar bara ut genom fönstret.

En liten stund senare tjuter ångvisslan och Lily känner inte alls samma glädje som i vanliga fall när tåget rullar ut från stationen. Som om det inte vore nog med problem har hennes mor blivit sjuk. Det började redan i vintras och under våren blev hon sämre, kunde till slut inte arbeta längre. Läkarna har knappt lyckats komma fram till vad det rör sig om, och de olika medicinerna de skrivit ut till henne har hittills inte hjälpt, snarare tvärtom. Lily lutar huvudet mot jackan hon hängt upp jämte fönstret, och sluter ögonen. Hon har sovit dåligt under natten och hoppas få sig några timmars vila nu. Men hur gärna hon än vill somna så kan hon inte, och det beror inte bara på de andra flickornas konstanta tjatter.

Efter ungefär en halvtimmas resa öppnas kupédörren och Severus, en av dem hon allra helst vill slippa träffa, sticker in huvudet. Han är lika blek som vanligt, sommarsolen har inte haft någon större inverkan på hans hud. Håret är lite kortare men det är också den enda skillnaden. När Lily ser vem det är som kommit dit vänder hon kvickt bort huvudet igen.
- Vad vill du? undrar Ellen och rynkar på näsan vid blotta åsynen av Snape. Hon har aldrig varit glad i honom och efter att han kallade Lily "smutsskalle" i somras kan hon absolut inte tåla honom.
- Prata med Lily, svarar han lågt och tittar ner i golvet. Kan du komma ut?
- Nej, det kan jag inte, säger Lily argt och utan att se på honom. Gå härifrån!
- Men om jag bara fick…
- Du hörde henne! fräser Mary. Stick! Med en sväng på trollstaven stänger hon igen dörren framför näsan på Severus, som suckar och går tillbaka till sin egen kupé där några slytherinpojkar sitter och spelar knallkort. Lily fortsätter envist titta ut genom fönstret för att de andra inte ska ana tårarna som bränner bakom ögonlocken. Hon sitter med käkarna sammanpressade för att hindra underläppen från att börja darra. Ellen och Mary skulle inte tycka att hon var riktigt klok om hon sätter sig och lipar över honom.

De åker förbi stora gröna fält, sjöar, hagar med kor, får och hästar, lantliga byar och skogar. Lily säger inte mycket under resan, trots att vännerna gör några sporadiska försök till att inleda samtal med henne. Hon är inte på humör för någonting, varken att skvallra om den där snygge ravenclawpojken eller spela trollkarlsschack. När tanten med godisvagnen kommer köper Lily bara ett paket tuggummi. Hon har inte haft någon direkt matlust de senaste månaderna, och har gått ner några kilo sedan i våras. Byxorna sitter löst och håret har inte samma glans som förr. Det ser Mary och Ellen, men de säger inget. De antar att det beror på Lilys oro för sin mor.

När de kommit halvvägs till Hogsmeade går Lily iväg för att patrullera tåget tillsammans med den andre sjätteårsprefekten från Gryffindor, Remus Lupin. Hon undviker slytherinelevernas kupéer, vill inte riskera att träffa på Snape igen, och speciellt inte i sällskap med Remus. Om Severus säger något till henne, skulle Lupin säkert skvallra för James och Sirius, och inget blir bättre av det. Hade det inte varit för den där idioten Potter och hans högfärdige vapendragare skulle hon och Severus aldrig ha blivit osams. Han skulle inte ha kallat henne "smutsskalle" och hon skulle inte ha gråtit sig till sömns oräkneliga nätter sedan dess. Det har funnits stunder då hon funderat på att inte återvända till Hogwarts över huvud taget, strunta i att hon är en häxa. Om inte ens en av hennes vänner kan acceptera att hon är mugglarfödd, hur ska då resten av trollkarlssamhället kunna göra det?

Tillsammans med Mary och Ellen sätter sig Lily i en av vagnarna som tar dem upp till skolan. Lily har alltid undrat om de dras av någonting, eller om de går av sig själva. I Stora salen sätter hon sig så långt bort från Severus och James hon kan. När hon ser att Marodörerna tagit plats långt fram vid bordet sätter hon sig vid den nedre delen. Vid bordet bredvid sitter Severus med ryggen åt hennes håll, så hon slipper åtminstone hans blickar. När festmåltiden dukas upp ger den henne inte alls samma aptit som i vanliga fall.
- Mår du inte bra, Lily? undrar Ellen. Du håller väl inte på att bli sjuk, du också?
- Det är ingen fara… Jag har ingen matlust bara.
- Det ser inte ut som om du haft det på länge, säger Mary bekymrat. Du kan väl ta lite chokladpudding i alla fall?

Den kvällen dröjer det länge innan Lily kan somna. Det har gått ganska bra under sommaren, när hon sluppit se honom, med undantag för den senaste natten. Det har inte varit så svårt att hålla sig inomhus, hos mugglarvänner eller hos någon släkting i en annan stad. Här på Hogwarts blir det betydligt svårare att undvika Severus. Det värsta är att hon faktiskt saknar honom. Han lyssnade alltid på henne om hon ville prata, han kunde trösta och ibland ställa saker och ting till rätta. De hade många trevliga stunder tillsammans.

Solen stod högt på himlen och värmde deras bara axlar där de satt i gräset och självtorkade efter ett bad i floden där hemma. Lilys mörkröda hår glänste i solskenet och hade lockat sig av vattnet. Bredvid satt Severus och strök med ett långt grässtrå över hennes smalben. Han tänkte inte på att hon inte var det minsta kittlig.
- Titta, Sev! En liten groda! utbrast hon, plockade försiktigt upp den i handflatan och tittade nyfiket på den. Är den inte söt?
- Verkligen urgullig, flinade Severus ironiskt och tänkte att Lily minsann inte var som andra flickor. Hennes syster till exempel, hon skulle aldrig ha tyckt att en groda var söt, än mindre plockat upp den i handen.
- Tänk om det är en förtrollad prins, fnissade hon och strök lätt med lillfingret över grodans rygg.
- Du får väl testa.
- Äsch, jag har ju redan dig! Hon log, släppte ner grodan i gräset igen och tog Severus hand. Ska vi bada en gång till innan vi åker hem? Lily drog upp honom från marken. Sisten i är en badkruka!

Hon vaknar med ett ryck. Det var bara en dröm, igen. För tredje gången sedan i somras hade hon drömt samma sak. Hur de för fyra år sedan hade cyklat iväg en stekhet sommardag för att ta sig ett dopp i den svalkande floden utanför staden. Han hade ingen cykel, utan hade kört hennes, och hon satt på pakethållaren med händerna om hans midja. Det var sommaren innan deras andra år på Hogwarts, då hade de varit som bästa vänner. Tänk så det kunde förändras.