Jag äger ingen karaktär som historien handlar om, det gör J.K. Rowling.

Denna är en av mina första fanfics från 2008.


Tomrummet var som ett svart hål. Ett stort svart hål som sakta men säkert slukade honom inifrån och det gick inte att fylla med något. Det fanns inget sätt att hindra honom från att vittra sönder rakt framför ögonen på sin familj.

Hans hjärta kändes som en tung sten, och han kände att han bara ville ge efter för gravitationen och sjunka ihop på golvet.

Det hade gått ett bra tag sedan striden, och han kunde fortfarande inte acceptera sanningen. Det var som om en tjock dimma isolerade honom från omvärlden, en isolation i vilken han var förvirrad och ensam.

Trots dimman var han medveten om de runt i kring honom, men han orkade inte bry sig.

Hans familj var oroliga för honom, det märktes på de varaktiga blickarna de sände honom stup i kvarten och deras försiktiga men desperata försök att förgäves få honom att delta i en konversation vid middagsbordet. Deras försök blev tillslut halvhjärtade när de insåg att han aldrig skulle svara, och de var rädda för att de bara skulle tillfoga mer skada, istället för att hjälpa honom. De var så varsamma att ingen sa hans brors namn, och om någon skulle råka yttra bara en del av det hyschade de andra genast och kastade ängsliga blickar mot honom. Nog hade han hört dem prata, om honom, om hans bror, om alla förluster som drabbat dem men även om hur de lyckats besegra "ondskan" som alla numera kallade det.

Allt kändes meningslöst, vad var det för mening att fira segern då han förlorat den person som alltid varit där, under hela hans liv, den person som stod närmast honom?

Det var ingen mening sade han sig själv, allt var över. Det var det redan då.

I början hade de varit irriterade på hans sätt att hantera förlusten. "Han var min bror också! Tro inte att det är bara du som har det svårt, vi saknar honom lika mycket som du gör!"

"Var inte så självisk, vi står inte ut med att förlora dig med."

Men tiden gick och han började tvivla på att de orden verkligen var sanna, för om de var det – hur kunde de gå vidare i livet så enkelt, så fort? Det sägs att tiden läker alla sår, men det kunde han inte hålla med om. Det hade snart gått ett år nu, och hans familj hade börjat förlorat hoppet. Han hade hört sina föräldrar. "Jag trodde aldrig att jag skulle stå ut med att förlora dem båda, men det är som om han är död. Ett levande skal. Jag kan inte tro att det är vår son."

De hade rätt, han var död. Eller nära på, åtminstone. I ett år hade han levt utan sin bror. Ett år hade han levt med smärtan som var så stor att den slukade allt annat och blev till en kallsinnig känsla som gjorde honom till det levande skal hans familj såg.

Men det skulle snart ta slut. På Freds dödsdag skulle han avsluta med ett rackartyg som skulle hedra hans minne, med många stinkbomber, fyrverkerier och. Samtidigt som det skulle bli som en av de där spratten de gjorde när de var små, då de fick mamma att tro att de skadat sig eller värre. Ett sista upptåg, fast denna gång skulle det inte vara ett påhittat spratt. Denna gång skulle det vara blodigt allvar.