Fick jättemycket inspiration helt plötsligt, så jag skrev den här one-shoten på runt en halvtimme ^^


Tom såg på henne med sina mörka ögon. Hermione kunde se hur han ansträngde sig för att inte gråta.

"Tom...", började hon försiktigt. "Jag..."

Han kastade en blick fylld av avsmak mot tidvändaren i hennes hand.

"Så ingenting var äkta, alltså?", sade han med kvävd röst. "Bara en löjlig låtsaslek..."

"Nej, du förstår inte!", utrbrast Hermione förtvivlat.

"Jag förstår inte? Hermione, det är du som inte förstår!"

De stod mittemot varandra djupt inne i den Förbjudna skogen. Hermione höll sin tidvändare i ett hårt grepp medan hon kände hur hon avskydde den mer och mer för varenda sekund som gick.

"Jag visste hela tiden att något inte var som det skulle med dig", fortsatte Tom. "Men jag trodde aldrig... Jag trodde att du... att vi..."

Han tystnade.

"Tom, låt mig förklara..."

"Men om jag nu är så väldigt ond och motbjudande, varför har du inte gjort nånting då? Dödat mig, eller..."

"Du är inte alls ond och motbjudande!", avbröt Hermione. "Inte än. Jag tänkte att jag.. tja, skulle kunna förändra dig, helt enkelt. Till någonting bättre än Lord Voldemort."

"Jag har redan skapat en horrokrux", sade Tom trotsigt. "Du har inte lyckats med din 'förändring'."

"Tom, Voldemort har sju horrokruxer. Du har bara en enda! Vi kan förstöra den, eller.. eller.."

"Du är precis som alla andra!", fräste Tom och Hermione ryggade tillbaka. "Du säger att du vill hjälpa och att du tycker så mycket om mig, men när det väl kommer till kritan så drar du dig undan!" Han såg på tidvändaren ännu en gång och nu rann tårarna nerför hans ansikte.

Hermione sträckte ut handen för att röra vid honom men han knuffade bort henne.

"Jag hör inte hemma här, Tom", sade hon. "Jag vill så gärna stanna, men jag borde vara i min egen tid, med Harry och Ron..."

"Jag trodde att du var annorlunda", viskade Tom och gömde ansiktet i händerna utan att låtsas om henne. "Du var den första som faktiskt brydde sig om mig, som inte bara ville göra sig populär... Jag behövde dig. Och nu visar det sig att allt det här var planerat, att det ingick i din och den där Harry Potters plan."

"Det kanske var så från början, men det är inte så nu!", skrek Hermione, nu även hon gråtande. "Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig såra dig på det här viset, om jag inte var tvungen!"

"Jaså, det är inte så nu?", sade Tom ursinnigt. "Och varför skulle det vara annorluna nu?"

Det blev en pinsam tystnad. Tom stirrade på henne och Hermione snyftade panikslaget.

"Tom, snälla... gör inte såhär, jag vill bara rädda dig...", mumlade hon. "Snälla du, jag..."

"Varför är det annorlunda nu?", upprepade han.

"Det är annorlunda därför att jag älskar dig!", utbrast hon och grät hysteriskt. "Allt det där jag sade, varenda kyss, varenda leende - det var på riktigt, jag lovar!"

"Varför skulle jag tro dig?", sade Tom kallt. "Om allt annat var lögn, varför skulle inte det här också vara det?"

Hermione visste inte vad hon skulle svara. Han hade ju rätt..

"Smutskalle."

Sedan gick han därifrån, upp mot slottet, utan ett säga ett endaste lilla ord mer till henne.

Det var sista gången Hermione såg Tom Dolder. Nästa gång de sågs kallades han för något helt annat.


Väldigt kort, men vad tyckte ni? :D Reviews, tack!