"Lyra?" Lyra ryckte till vid ljudet av hennes daimons smått olyckliga röst.

"Ja Pan...?" viskade hon medan hon smekte kattdaimonens nacke.

Pan tittade en stund på hennes ansikte, sen lyfte han blicken mot himlen. Lyra följde hans blick mot ett stjärnfall som lyste upp den mörka natthimlen.

"Lyra, vad tror... vad tror du kommer hände när vi... du vet... dör?"

Lyra ryckte till när han uttalade odet "dör". Hon tog sin daimon - sin stjäl, sitt liv - i famnen och kramade om honom.

"Åh, Pan...! Ingensting speciellt kommer hända. Vi kommer vara tilsammans precis som nu, bara på en annan plats."

Lyra tittade upp mot himlen igen. Hon delade sina tankar med Pan medan hon funderade på vilken plats det skulle bli.

Kanske ett paradis i en annan värld. Kanske en plats där människor och daimoner aldrig behöver skiljas åt. Aldrig, tänkte Pan fundersamt.

Lyra skrattade. Inte retsamt, utan lyckligt.

Pan hade förvandlat sig till en sparv och cirkulerade nu runt hennes huvud.

"Jag ska aldrig lämna dig, Pan", mulade hon.

Pan flög ner till hennes famn, förvandlades till en golden retriver-valp och skällde lyckligt.

"Du är min bästa vän, Lyra!", tjöt han medan han slickade henne.

Hon skrattade lyckligt och kramade om sin daimon, sin stjäl.