Alla karaktärer tillhör Rowling, utom Josephine och häxjägarna. Och, nej, jag försöker inte tjäna pengar. Så, då var det sagt…

To be or not to be...

Josephine satt på sitt rum och packade. Det var inte mycket som behövdes, en uppsättning "skolkläder", pergament och fjäderpenna, en neccesär med lite olika saker i, och det lilla blå häftet. Det häftet var det viktigaste hon ägde för tillfället. Det innehöll allt hon behövde veta om magi och magiskolor; Hogwarts och den påhittade Semele-skolan, som hon själv skulle komma ifrån. Där stod en massa information om den karaktär hon skulle spela; en elev på Semeles tredje nivå, lite blyg, gillar ljusa färger, allt sånt där. Josephine lade ner häftet i väskan och tog upp sina "skolkläder". Hon tittade på dem med avsmak. Magi. Tvi vale. Fast själva kläderna var ganska snygga, en lång, ljus yllesärk, en roströd tunika och en tjock mantel. Hon kom ju från Sverige, där det strök omkring isbjörnar på gatorna.

Hon packade ner kläderna igen. Buren med lappugglan i var klar, den stod i ett hörn under ett skynke. Pengar hade hon fått, den engelska trollkarlsvärldens mynt i guld och silver. Sedan var det inte mer. Josephine var glad att hon slapp ta med sig något trollspö. Mycket kunde hon göra för orden, men ett trollspö... Det hade varit att gå över gränsen. Hon skulle säga att hon ännu inte fick använda magi utanför skolans område, inte ens om det var inne på en annan skola.

Josephine tittade på klockan. En halvtimme tills Johannes skulle komma och hämta henne. Johannes var stormästare i orden, och dessutom Josephines fosterbror. Och Josephine själv... Snart kanske hon skulle bli den yngsta som tog emot törneorden. Den yngsta jägaren någonsin var hon redan. Apropå det, det var tur att hon inte glömt... Hon tog av sig ordensmärkena, ett halsband, ett örhänge och en ring, alla prydda med ett flammande bål. Josephine kände sig nästan naken utan dem, hon hade burit dem natt och dag sedan hon var fem år gammal. Men sådana symboler kunde man inte ha på en skola som Hogwarts.

Josephine var häxjägare.

Johannes kom exakt klockan åtta, som vanligt, inte en sekund före eller efter. Ljudet från moraklockan blandades med ljudet från dörrklockan. Josephine drog på sig en jacka, tog buren och resväskan och gick ut till den väntande bilen. Det var en glänsande mörkblå bil, Josephine hade inte sett den förut.

- Har du köpt en ny bil, Johannes? frågade hon. Nu igen?

Johannes log. Han älskade nya, snabba bilar.

- Sätt dig, sade han, vi måste hinna med planet.

Josephine satte sig i fram, bredvid Johannes. Han körde själv, trots att han egentligen hade en chaufför. Fort gick det, och snart var de framme vid Arlanda.

Johannes gav sin fostersyster en hastig kram.

- Lycka till i England. Se till att lyckas nu, så ska vi snart... Men du måste skynda dig, planet går om någon minut. Skriv ofta!

Josephine halvsprang bort mot planet. Fem minuter efter att hon kommit på lyfte det. Äntligen! Hon var på väg mot England och ett uppdrag i ordens tjänst. Om hon skötte sig som hon skulle, så kunde de snart jämna Hogwarts, denna håla fylld av avskyvärd magi, till marken.

I England blev hon hämtad av den engelska häxjägarorden, och körd till en gammal ruin. Där var fullt med skyltar som förkunnade sådana saker som "Varning för ras", "Tillträde förbjudet", och, av någon underlig anledning, "Varning för hunden". Josephine gjorde som hon blivit tillsagd, och släppte ut sin uggla. Den hade ett meddelande bundet om benet, där det stod vem Josephine var, och att hon ville komma in. Det dröjde inte mer än några minuter, så kom en stor vagn uppdykande från ingenstans.

Om vagnen var stor, så var det ingenting emot mannen som klev ur den. Han verkade mer än lovligt lång, han var så kraftig att två fullvuxna män inte hade nått runt honom med armarna, och han hade väldigt tjockt och tovigt svart hår.

- Ja e Hagrid, sade han, skogsvaktare här. Å du e...

- Josephine Lind, sade Josephine.

- Välkommen hit då, sade Hagrid. Ska ja ta dina grejer?

Han väntade inte på svar, utan lyfte upp Josephines väska och uggleburen med ena handen. Med andra handen höll han upp vagnsdörren.

- De e bara å hoppa in, sade han.

Josephine klättrade in och satte sig på det röda sammetssätet. Vagnen började åka. Och så, plötsligt, var det inte längre någon ruin på fältet. Istället stod där en stor borg, ett slott med tinnar och torn.

- De e Hogwarts, sade Hagrid.

Josephine rös.

Efter middagen i den stora matsalen, blev Josephine åtsagd att följa med Gryffindoreleverna till deras torn.

- Jag hoppas att det går bra? frågade professor mcGonagall som var föreståndare för Gryffindor. Om du vill kanske vi kan få tag på en plats i Rawenclaw, eller Hufflepuff. Jag har hört att du har mugglarföräldrar, så Slytherin är inget jag skulle rekommendera.

- Det blir bra med Gryffindor, sade Josephine snabbt.

Mugglarföräldrar? Vad betydde... Jo, just ja, det betydde visst att man inte var av trollkarlsätt. Och det var hon ju inte, tack gode Gud.

Gryffindors sällskapsrum var rörigt och högljutt, men alla verkade vänliga. En av flickorna kom fram till henne.

- Jag heter Parvati Patil. Du är väl Josephine från... vad var det nu igen?

- Semele-skolan i Sverige, sade en röst från andra sidan om ett berg av böcker.

- Så var det ja, sade Parvati, tack, Hermione. Välkommen hit, Josephine. Du ska väl sova med oss? De har ställt in en till säng i vårt rum, och jag tror att det är dina saker som ligger på den.

- Ja, sade Josephine, då är det väl här jag ska sova.

Sedan skulle alla andra hälsa henne välkomna. Två rödhåriga tvillingar hade på något sätt lyckats skaffa fram en stor tårta och en väldig massa godis, och de festade på det till professor mcGonagall kom och sade att de skulle ha sovit för två timmar sedan.

- Och Gud nåde den som kommer försent till min lektion i morgon, sade hon innan hon klev ut genom porträtthålet.

Gryffindoreleverna fortsatte med festen så snart mcGonagall var utom hörhåll.

Dagen därpå följde Josephine med tredjeårseleverna på deras lektioner; Förvandlingskonst med professor mcGonagall, spådomskonst med Parvatis älsklingslärare, professor Trelawny... Sist skulle de ha Försvar mot svartkonster.

- Jag hoppas att professor Lupin inte är sjuk, sade Parvati oroligt. Jag såg honom inte vid lunchen idag. Bara vi inte får Snape...

När de kom till sitt klassrum var ingen där. De tog upp sina böcker och satte sig att vänta. Till slut kom professor Snape in. Hela klassen liksom sjönk ihop. En pojke några bänkar bort blev vit i ansiktet. Josephine gissade att Snape inte var särskilt omtyckt. Lavender räckte upp handen.

- Ja, miss Brown? sade professor Snape och lyckade få de enkla orden fyllda med hån.

- Jo, sade Lavender nervöst, var är professor Lupin?

- Han är sjuk, sade Snape, och jag måste gå på ett viktigt möte. Ni har håltimme.

Det märktes att han var emot allt som hade med håltimmar att göra. När han gått ut exploderade klassen av jubel. Nej, Snape var nog inte särskilt omtyckt här. Josephine satt och antecknade allt i ett litet grönt block. Johannes ville ha utförliga rapporter, och i kväll skulle hon skriva till honom.

Efter tre dagar började Josephine känna sig hemmastadd i slottet. Hon kände alla lärare och Gryffindorelever vid namn, och de flesta andra till utseende. Hon blev därför ganska förvånad när hon krockade i stora ingången med en lärare som hon inte alls kände igen. Ännu mer förvånad blev hon när läraren föll ihop på stengolvet, de hade väl inte krockat särskilt kraftigt? Josephine skyndade sig fram och hjälpte honom upp.

- Förlåt mig, sade hon på svenska.

- Ingen fara, sade läraren på engelska. Jag gick och tänkte på annat... Det var lika mycket mitt fel.

Han borstade av sin ganska slitna klädnad - helt i onödan egentligen, för golven här var alltid fullkomligt rena - och gned sig på armbågen, som han hade landat på när han föll. Sedan sträckte han fram handen.

- Jag är professor Remus Lupin, jag undervisar i Försvar mot svartkonst, sade han.

- Jag heter Josephine Lind, sade Josephine och tog hans hand.

Professor Lupin rynkade pannan.

- Josephine Lind... Jo, nu minns jag.

- Från Semele-skolan i Sverige, sade Josephine. Jag är här för att se hur det är på en engelsk magiskola. Mina lärare trodde att ett barn skulle se det bättre än en vuxen.

- Så var det ja, sade Lupin halvt för sig själv, Albus sade någonting om det. Jag är ledsen att jag inte kunde hälsa dig välkommen när du kom hit, men jag har varit... sjuk.

Han såg inte ut att må så bra, nej. Han var blek som ett av slotsspökena, och hade mörka skuggor under ögonen. Han ljusbruna hår hade grå strimmor, ändå såg han inte ut att vara särskilt gammal. Så, detta var den omtyckte läraren i Försvar mot svartkonster.

Professor mcGonagall, som kom gående ur en av de många korridorerna, stannade när hon fick syn på professor Lupin.

- Remus! Så du är frisk igen.

- Nästan, sade professor Lupin. Det är ingen fara för det längre, men jag vet inte om jag klarar undervisningen i eftermiddag.

- Det gör absolut ingenting, sade mcGonagall glatt. Jag måste gå och hämta en sak på mitt kontor. Men vi ses väl vid lunchen?

- Naturligtvis, sade Lupin. Jag måste också ordna en sak, men det var trevligt att träffa dig, Josephine.

Han och professor mcGonagall gick iväg åt varsitt håll. Josephine började gå mot matsalen.

Vid maten höll Josephine ett öga på professor Lupin. Han hade inte sett ut att må något vidare när hon träffat honom, men nu åt han med god aptit och pratade glatt med de andra lärarna. Bra, tänkte Josephine och ägnade uppmärksamheten åt de som satt vid hennes bord i stället. Brottstycken av samtalet vid lärarbordet nådde hennes öron.

- Jag har hört att de har siktat Sirius Black...

- Ska du inte ta av vitlökssåsen, Remus?

- Jag är inte särskilt förtjust i vitlök, Severus, och det vet du sedan länge.

- Jag hoppas de får tag i honom...

På kvällen, när de andra gått och lagt sig, satt Josephine och skrev en rapport till Johannes. Månen lyste klart, den hade varit full för någon dag sedan, så någon lampa behövdes inte. Josephine kände sig underlig till mods. Varför hade hon brytt sig om hur professor Lupin mådde? Han var ändå bara en av de onda häxmästare som hon hade i uppdrag att finna ett sätt att förgöra. Varför hade hon blivit så upprörd när Gryffindor hade förlorat den senaste quidditchmatchen? Hon borde inte bry sig. Varför hade hon bytt adress med Parvati? Hon hade lovat att skriva ofta. Var hon verkligen på väg att bli vän med en häxa? Och varför nämnde hon ingenting av allt detta i brevet till Johannes, trots att han sagt att han ville veta exakt allt?

En vecka senare. Josephine stod i ugglesalen, hade just släppt ut sin uggla med en rapport till Johannes, då hon kom på att hon hade glömt att skriva om kartan. Hon hade råkat komma in i sällskapsrummet när bara Ron Weasly, Hermione, och vad hette han nu igen... han med ärret... Harry Potter var där. De hade suttit med nedböjda huvuden runt en pergamentsbit. Hon hade frågat vad det var, och efter att hon svurit på att inte avslöja dem för någon lärare hade de berättat. Det var en magisk karta, vad den hette hade Josephine glömt, och den visade Hogwarts, med alla hemliga gångar utsatta. Dessutom visade den små skyltar med namnen på alla som var i slottet. Fyra små skyltar hade befunnit sig i sällskapsrummet, med påskrifterna Harry, Ron, Hermione och Josephine. Den kartan var perfekt. Den var precis vad de behövde när de skulle inta slottet. Hur hade hon kunnat glömma den?

Hon skulle just gå ut när hon hörde att någon, eller snarare några, kom. Josephine gömde sig bakom ett gäng sovande ugglor. Det här samtalet ville hon inte för allt i världen missa...

- Minerva, har du skickat dokumenten med bevismaterial till Fudge? frågade professor Dumbledore.

- Javisst, svarade professor mcGonagall. Jag har sista delen här.

Hon skakade på några rullar pergament som hon höll i handen.

- Bra, sade Dumledore. Ni andra, vet ni allt?

- Ja, svarade professor Snape, och jag kan inte säga att jag gillar det. Häxjägare... Usch. Jag trodde att de sista av dem dog på 1700-talet.

- Men de gjorde de tydligen inte, sade professor Lupin, och nu har de värre medel till förfogande. Gammaldags, hederliga bål skulle vi väl kunna klara, men det här.

- Här hjälper det inte med flamfrysingsformler, pep professor Flitwick.

- Så sant, sade Dumbledore. Men Remus, sätt dig ner innan du ramlar ihop. Jag kan dra fram en stol...

Han svängde med trollstaven och drog fram en stol ur tomma intet. Professor Lupin sjönk ner på den med ett trött leende.

- Det är tur att vi har en så bra spion, sade mcGonagall. Än har de inte lyckats genomskåda henne. Var någonstans var det vi placerade ut henne?

- Sverige, pep Flitwick, om jag inte minns helt fel.

- Apropå det, sade Snape, börjar det inte bli dags att kalla hem henne? Jag tror att vi har fått all information vi kan få.

- Jo, sade Dumledore, jag tror att det är en bra idé. Josephine, du kan komma fram nu.

Josephine klev fram ur sitt gömställe.

- Hör här, jag är visst ingen spion!

- Det är du, sade Snape, och en fördömt skicklig sådan.

- Okej, sade Josephine, jag är spion, men knappast för er.

- Vad är det där då? frågade Snape irriterat. Jo, det är några ark av den stora hög med material du sänt till oss.

- Jag är häxjägare! skrek Josephine

- Inte alls! skrek Snape.

- Ta det lugnt, Severus, sade Lupin. Kom ihåg förtrollningen.

- Vilken helvetes... Jaså, den.

- Kan du bryta den? frågade Dumledore vänd mot Flitwick.

- Såklart, pep Flitwick.

Han drog fram trollstaven och svängde den framför Josephine samtidigt som han mumlade en kort ramsa. Sedan mindes Josephine, mindes det som hon egentligen aldrig hade glömt.

- Här är den sista rapporten, sade hon och drog fram ett häfte fyllt med text.