Det var lätt att följa spåret efter de båda vargarna, snön var uppriven och rödfläckig. De gick långsamt mellan träden, och Ron hade sin trollstav beredd. Efter ett tag kom de fram till en glänta, där vargarna tydligen hade stannat. Snön var på vissa ställen helt bortsopad, och blodiga pälstussar låg utspridda. Men varken Oliver eller Ron lade märke till det. Båda två tittade bort mot gläntans andra kant. Olivers gjorde nästan omedvetet korstecknet, ett minne från en katolsk mor. Ron var vit i ansiktet och såg ut att må illa.

– Gode Gud, viskade han.

Vid ett träd låg ett blodigt bylte, en kvinnokropp. Det som en gång hade varit Emerald Smith, Greensleeves. Vid ett annat träd låg hennes huvud. Ron vände sig om, och började kräkas. Oliver kunde inte ta ögonen från sin före detta flickvän. Hon hade varit så full av liv – på ett sätt hade han faktiskt älskat henne – och nu var hon död.

Ron torkade sig om munnen med ärmen, och drog ett djupt andetag. Han svängde sin trollstav medan han mumlade något otydligt. Snart låg kroppen och huvudet på en bår, täckta av ett svart kläde. Båren höjde sig upp i luften, och stannade svävande någon meter över marken.

– Jag tror att vi transfererar tillbaka nu, sade Ron. Du skulle inte vara till mycket hjälp i huset, det är förmodligen fyllt av magiska fällor, och jag...

Han lämnade resten av meningen osagd. Istället tog han ett fast grepp om Oliver med ena armen, och svängde sin trollstav. Snart var de tillbaka i slottets värme och trygghet.

Det var sent på kvällen, när Harry och Hermione kom tillbaka. De vägrade att säga något innan de hade pratat med rektorn, och snart satt de instängda på Dumbledores kontor. När de kom ut igen gav de Oliver och Ron en kraftigt förenklad version av vad de hade upptäckt.

– Hon är – var – mugglarfödd, sade Harry, och blev biten när hon var femton år. Genom kommittén för bortskaffandet av magiska djur fick hon syn på trollkarlsvärlden, om ni förstår vad jag menar. Hon skulle avlivas, men hon lyckades rymma på något sätt.

– Hon stal en trollstav, fortsatte Hermione, och började lära sig magi. Innan hon hade fått tag på trollstaven provade hon flera andra sätt, och hon kände till mer än de flesta. Svart magi var inget problem, så snart hon fått tag i en trollstav.

– För det var svart magi som intresserade henne mest, sade Harry. Hon hade fått lida mycket, och hon ville inte vara ensam om lidandet.

– Kort sagt, sade Hermione, hon var den sorts person som Ni-vet-vem använder sig av. Han tog kontakt med henne. Lovade henne saker.

– Och hon arbetade sig uppåt, sade Harry. Hon hade lätt för att lära, och hon hämmades inte av ett uns medlidande. Hon tycks ha gjort en hänsynslös karriär.

– Hon reste runt över hela landet, sade Hermione, men hennes högkvarter verkar ha varit det där lilla huset. I går kväll kom hon tillbaka, för hennes mästare skulle skicka en uggla dit med ett viktigt besked. Resten vet ni.

– Resten vet vi, nickade Ron. Vi hittade henne ute i skogen.

– Död? frågade Harry.

– Jag har aldrig sett en dödare människa, svarade Ron och rös. Hon hade fått huvudet avslitet.

– Huvudet avslitet? frågade Hermione med halvkvävd röst.

– Det är en av de få saker som kan döda en varulv, sade Harry. Det är – vad är det nu... silver, en påle genom hjärtat eller halshuggning, och så något mer. Det var något med vitlök också.

– Vad gjorde ni av henne? frågade Hermione plötsligt. Var finns kroppen?

– Det har jag ingen som helst aning om, sade Ron, och jag vill sannerligen inte se den mer.

– Professor McGonagall, sade Oliver, mötte oss så snart vi hade kommit in på slottsområdet. Hon sade att hon skulle ta hand om det.

Helvete, tänkte han, jag börjar till och med prata som dem! "Så snart", vad är det för ett uttryck? Inget för en som har bott på Londons gator i alla fall.

– Jag går och pratar med Minerva, sade Hermione och lämnade rummet.

– Vad ska hon nu göra? frågade Harry. Jag förstår inte vad hon kan vilja...

– Min käre vän, sade Ron med låtsat allvar, ingen levande man har någonsin förstått en kvinna.

Så sant, tänkte Oliver.

Oliver hade trott, att nu när Greensleeves var död, så var allt avklarat. Han hade haft fullkomligt fel. I den lilla stugan hade Harry och Hermione – och en hel massa andra häxor och trollkarlar – funnit mängder av intressant material. De hade händerna fulla av lösa trådar som behövde bindas upp – namn på folk som måste kollas upp, och så vidare i all oändlighet. Oliver hjälpte till så gott han kunde, med att lösa uppgifter i mugglarvärlden. Han hade flyttat in tillsammans med Harry och Ron i deras trevliga, om än stökiga, lägenhet mitt i London.

Dessutom var han nu ägare till en smärre förmögenhet, åtminstone om man jämförde med den lön han hade haft på sitt förra jobb. Harry vill absolut dela arvet efter sin familj med honom. Att Oliver – eller egentligen hans far – var officiellt förklarad arvlös ville Harry inte lyssna på. Allt tycktes ordna upp sig för Oliver. Och så levde han lycklig i alla sina dagar...

Men det stämde inte riktigt. Det var en sak som saknades, och Ron nämnde det en kväll när de satt framför den öppna spisen.

– Harry, har du sett Remus på sistone?

Harry skakade på huvudet.

– Jag trodde att det var du som höll kontakten med honom, sade han.

Båda två vände sig samtidigt mot Oliver.

– Jag har inte sett honom sedan den där kvällen, sade Oliver, och det är... vad blir det... nästan fyra veckor sedan.

– Konstigt, påpekade Ron. När jag tänker efter har jag inte hört Josephine säga ett ord om honom, för den delen.

– Vad sägs om att vi hälsar på uppe på slottet? föreslog Harry. Det skulle vara trevligt att träffa professor Dumbledore också, för att inte tala om Hermione och Josephine.

Redan nästa kväll transfererade de till Hogsmeade.

Hermione satt i biblioteket. Det var inget konstigt med det, Hermione hade tillbringat halva dagarna i biblioteket sedan sitt första år på Hogwarts. Det konstiga var att hon inte läste. Visst, hon hade en bok – "Invecklade elixir" av Paracelsus – uppslagen framför sig, men hon läste inte. Hon tänkte.

Hon rullade upp den lilla biten pergament igen. Texten var bara halvt läslig. Brevet hade flugits med uggla genom flera snöstormar, misstänkte Hermione, för det var verkligen illa åtgånget. Det spelade ingen roll. Hon hade skrivit av texten i sin gröna anteckningsbok. Det var ingredienserna till ett elixir av något slag, och Hermione var säker på att hon hade sett de flesta förut. Hon mindes bara inte var. Det var så irriterande! Hon skulle antagligen bli tvungen att läsa igenom en massa böcker med trolldrycker i, helt i onödan. Okej, om det nu måste göras, så var det bäst att sätta igång.

Hermione rycktes ur sin läsning av att dörren smälldes igen. Josephine kom gående med snabba steg, och satte sig bredvid Hermione. Hon hade tårar i ögonen och våta kinder.

– Han vill inte kännas vid mig, snyftade hon. Han bara sitter och stirrar och vägrar att svara.

Hermione behövde inte fråga vem det var. Remus hade betett sig underligt, ända sedan han blev friskförklarad av madam Pomfrey. Det hade tagit tre dryga veckor för det största såret att helas, och några dagar till innan febern gick ner, och Josephine hade knappt kunnat sova på hela tiden. Och nu – han svarade inte ens på tilltal.

– Vad är det du gör? frågade Josephine plötsligt och torkade ögonen med ärmen. Ska jag hjälpa till?

Några timmar senare var det middag, och de hade fortfarande inte hittat något.

– Vi fortsätter efter maten, sade Hermione. Men bara om du vill, förstås.

– Naturligtvis, svarade Josephine.

De ställde tillbaka böckerna och började gå mot matsalen. I matsalsdörren stötte de ihop med Harry, Ron och Oliver.

– Var har du din kille? frågade Harry Josephine.

– Min kille? frågade Josephine.

– Remus, sade Ron.

– Remus? skrattade Josephine. Vi är bara vänner, inget mer.

Naturligtvis, tänkte Hermione, det är för hans skull de kommer. Hon förklarade snabbt vad som hade hänt. Oliver, av alla människor, blev mörk i ögonen.

– Jag tror att jag ska gå och snacka lite med honom, sade han bistert. Han har fortfarande samma rum?

– Jaa... sade Hermione dröjande, men ska du verkligen...

– Ja, det ska jag.

Oliver började gå mot trapporna.

– Nej, sade Ron efter en stunds tystnad, om vi skulle gå in nu? Jag står här och svälter ihjäl.

Vad Oliver än gjorde, så måste det ha varit effektivt. En kvart senare kom han in i matsalen, tillsammans med Remus. Båda två satte sig bredvid Hermione, Josephine och de andra utan ett ord.

– Vad gjorde du? viskade Hermione till Oliver. Fick du reda på vad som hade hänt?

Oliver nickade.

– Vår gode vän varulven hade lite problem med att han hade dödat en människa, sade han torrt. Han verkade tycka att han inte riktigt var värd att leva. Så jag berättade en del saker som jag och några av mina vänner har gjort.

– Vad då?

Oliver berättade. Hermione bleknade.

– Jag överdrev, naturligtvis, sade Oliver. Men jag fick reda på en rätt intressant sak. Visste du att den kära ladyn var vår väns Alpha, vargen som bet... Hermione? Vart är du på väg?

Hermione hade rest sig, och sprang ut ur matsalen. Hon krockade med ett gäng elever vid dörren, men brydde sig inte om det. Nu förstod hon äntligen...

Hon stannade inte förrän hon hade kommit till sitt rum. Där satte hon sig vid skrivbordet, och nästan slet upp den gröna anteckningsboken. Det stämde! "Enhörningshorn, tre uns. Digitalis, ett gram... Silver, en sikel. Tre droppar blod från..." Där hade ordet varit utsuddat, men Hermione förstod vad det skulle stå. "Tre droppar blod från din Alpha." Det var receptet på elixiret som hon hade letat efter så länge, det var boten mot lychantropi!

Hermione tog fram en liten kittel ur ett skåp. Där hade hon elixiret som hon hade bryggt förut, innan hon kände till de två sista ingredienserna. Resten av receptet var nämligen detsamma som hon hade hittat i en gammal bok. Hon tog upp en sikel ur fickan och släppte ner den i kitteln. Drycken, som först hade varit mörkgrön, blev nu silveraktig. Hon kände efter i den andra fickan. Där låg en liten glasflaska, som hon tog upp. Flaskan var fylld med mörkrött blod. Blod från Remus Alpha.

"– Vad gjorde ni av henne? frågade Hermione plötsligt. Var finns kroppen?

– Det har jag ingen som helst aning om, sade Ron, och jag vill sannerligen inte se den mer.

– Professor McGonagall, sade Oliver, mötte oss så snart vi hade kommit in på slottsområdet. Hon sade att hon skulle ta hand om det.

Det är klart, tänkte Hermione, hon tar hand om det mesta.

– Jag går och pratar med Minerva, sade hon och lämnade rummet.

Minerva visade henne kroppen utan frågor. Hermione förklarade att man kanske kunde få nytta av en DNA-analys. Det var ett mugglarsätt att ta reda på vem en människa var. Minerva nickade och sade att hon förstod. Det syntes att hon ljög, men Hermione orkade inte ge sig in i en längre förklaring.

När hon gick därifrån hade hon en flaska med lite av Greensleeves blod, och några hårstrån."

Aldrig hade hon trott att hon skulle få nytta av blodet till något annat. Men det fick hon alltså. Men darrande händer drog hon ur proppen ur flaskan och hällde tre droppar i kitteln. Elixiret började fräsa och bubbla. Den metalliska glansen var kvar, men nu var drycken djupröd. Hermione hällde upp den i en bägare, sedan började hon springa tillbaka mot matsalen.

Samtliga elever i salen stirrade förvånat och nyfiket på henne när hon lyckats ta sig fram till Remus. Hon brydde sig inte om dem.

– Drick! flämtade hon, och räckte Remus bägaren.

Han lyfte den till munnen och smakade på drycken. Sedan ställde han ifrån sig bägaren på bordet, med en min som om den innehöll gift.

– Jag kan inte drick det där, Hermione, det är silver i det.

– Du måste, sade Hermione.

Så såg hon något bakom Remus axel. Månen höll på att gå upp – fullmånen! – och han hade inte druckit stormhattselixir.

– Du måste dricka, upprepade hon.

Hon drog fram sitt trollspö. Om han förvandlades måste hon vara beredd.

Remus vände sig om, och fick syn på månen. Han blev askgrå i ansiktet och började skaka i hela kroppen. Eleverna i salen började dra sig tillbaka, med skräckslagna miner.

Remus ryckte åt sig bägaren och tömde den.

Alla verkade hålla andan. Remus, som hade rest sig upp när Hermione kom, sjönk långsamt ner på knä. Hans ansikte var förvridet av smärta, och av något annat. Hermione kunde nästan se konturerna av en enorm varg runt honom. Och sedan – ingenting. Remus ansikte slätades ut, och vargen tycktes försvinna. Hermione stoppade undan trollspöet och hjälpte honom upp på fötter.

Remus stirrade på månen, och det började rinna tårar ner för hans kinder. Han vände sig mot Hermione, och kramade henne så hårt att hon knappt kunde andas. Sedan – och det gav henne verkligen svårt att andas – kysste han henne.

Så sjönk han ihop i Josephines armar, med axlarna skakande av gråt. Hermione såg att Josephine också hade tårar i ögonen.

– Om de där två någonsin mer säger att de bara är vänner, sade Oliver torrt, så tänker jag inte tro dem.