DEJT VID EN GÅNGBRO

Han är utomhus med byxorna neddragna till knäna och står framåtböjd över räcket på en gångbro. Det skulle kunna vara precis vilken gångbro som helst och parken den leder ut ur skulle kunna vara precis vilken park som helst. Han vet inte säkert var han är och han bryr sig inte heller. Det han bryr sig om är smärtan och juckandet av mannen som står bakom honom och händerna som vilar tungt på hans smala höfter som för att hålla fast honom. Han hade inte tänkt göra detta ikväll. Han hade velat testa något nytt den här gången. Han hade velat vara den andre - inte den han är nu, utan den andre.

Mannen bakom honom hade han mött efter en stunds cirkulerande inne i parken. De hade inte sagt ett ord, bara utbytt menande blickar och sen gått. Det var den andre mannen som ledde vägen. De vandrade ett tag innan de till slut stannade vid den gångbro vars räcke han nu stod dubbelvikt över.

Han hade försökt med det andra, vara den andre, han hade dragit ner byxorna, vikt ner kalsongerna en bit, väntat på att den andre skulle släppa in honom i sin värme. Men mannen ville något annat. Han slet tag i Rasmus, vände på honom och drog ner hans kalsonger och byxor resten av vägen och tryckte upp honom mot räcket. Rasmus slingrade sig, försökte komma loss, men sa inget, protesterade inte fastän han visste vart det skulle leda och att han inte ville dit. Han hörde mannen spotta och kände sedan ett tryck mellan skinkorna. Han tänkte att han borde försöka slappna av, visste att spott inte räckte så långt mot någons brinnande begär och svältföddhet. Det skulle gå alldeles för fort, göras alldeles för hårt, och idag ville Rasmus inte. Han försökte vrida sig loss igen men då blev mannen våldsam, vred upp hans arm på ryggen och pressade sedan på. Det brände och sved och var inte alls vad Rasmus hade velat göra denna kväll. Men han sa ingenting, kämpade inte emot mer, försökte slappna av, försökte njuta. När mannen var halvvägs inne släppte han Rasmus arm och greppade honom istället om höfterna. Han drog honom mot sig samtidigt som han gled in den sista smärtsamma biten. Sen körde han och det var alldeles för hårt, alldeles för snabbt och Rasmus hade svårt att hämta andan.

Efter ett par minuter är mannen äntligen klar, han böjer sig fram med ett stön och hänger tungt tungt på Rasmus rygg medan han kommer. Stönet är det enda ljud han ger ifrån sig på hela tiden. Han drar ut, knäpper sina byxor, ser på Rasmus med illa dolt förakt och vänder sedan och går. Tom inombords trycker Rasmus ifrån räcket och ställer sig sakta upp, känner det varma och klibbiga rinna nedför insidan av sina lår och han skäms. Han drar upp byxorna och går sakta därifrån. Det var inte det här han hade velat göra ikväll.