Ingenting kändes riktigt kul. Strax efter lunch nästa dag tvingade Henny därför upp mig på Darling för att jag skulle få rida en häst hon visste att jag tyckte om.

Uppgiften var att prova distansbanan Eric velat att jag skulle rida med Bella, och om jag kom runt på bra tider skulle jag få medaljer igen. Jag hade bara brytt mig om att samla nio medaljer hemma i Jorvik – tre på Lindas hoppbana, tre på Lisas distansbana och tre i Hermans dressyr.

Själva distansen tilltalade mig inte alls, men jag försökte tänka på det som ett galoppass i bergen. Darling var pigg, vilket jag märkte under framridningen på Jessies ridbana då hon bockade runt som en galning och skickade av mig två gånger, men jag visste att hon skulle skärpa sig då det verkligen gällde.

"Försök att ta det lugnt för det mesta, det är glashalt där uppe", sade Henny då hon räckte mig ett spö. "Lycka till!"

Banan var det tråkigaste jag sett, svängar hit och dit och snö så långt ögat nådde. Halt var det då inte, och vi kom i mål med tiden som krävdes för guldmedalj.

Jag fick en fin liten låda stor nog att rymma alla medaljer av Eric och lade mina tre nya skatter på sina rätta platser.

Men fortfarande kände jag mig så uttråkad och dyster.

"Hen, gör det något om jag rider en bit?" frågade jag.

"Närå, jag hade inte tänkt rida idag ändå. Du kan vara ute en timme eller två, hon behöver motionen."

Jag tackade och skrittade iväg. Först då vi kommit en bit kom jag ihåg att jag inte kunde minsta lilla ridväg i Vinterzonen och dessutom hade jag ingen karta.

Nåja. Jag ryckte på axlarna av ren reflex. Om jag följde floden som rann genom hela zonen fram och tillbaka kunde jag omöjligt komma vilse.

Darling var fortfarande pigg och dundrade fram då jag lät henne fatta galopp.

"WHOA!"

Jag bromsade genast då en vit blixt dök förbi. Darling stannade snällt, trots hennes heta önskan efter en galopp, och jag vände mig om i sadeln.

En vit häst med svarta prickar stod ungefär tio meter bakom oss. Den hade träns, men ingen sadel, och på marken intill den satt en ljushårig kille i min ålder.

"Hej", flinade killen och vinkade medan han rättade till sin mörkblå sammetsbeklädda ridhjälm med ena handen. "Du är ny i krokarna, va? Jag heter Ryan, och katapulten heter Dee-Dee. Vad heter du?"

"Ely", sade jag, lite förvirrat, och vände Darling. "Ryan sa du? Var inte du med i Claymore?"

Jag kände igen hästen i vilket fall – det var hon som vägrat under terrängen i Claymore då hon tävlade för Beauvista och därmed gett oss segern.

"Tänk för det var jag", sade han och reste sig upp medan han borstade bort all snö från sina varma kläder. "Vänta lite, du…" Han tittade upp på mig och blinkade. "Men du är ju den Ely! Du red ju Butterfly!"

Några minuter senare skrittade vi sida vid sida längsmed floden och småpratade om lite allt möjligt. Dee-Dee var en dam med temperament och hon gillade inte den långsamma gångarten. Hon slog irriterat med huvudet trots de halvlånga tyglarna och fjantade sig lite väl mycket.

"Vi köpte henne från Sommarzonen för fem år sen", berättade Ryan. "Jag red in henne själv med hjälp av Kevin. Känner du honom för den delen?"

"Om det är han som har ett par syrror som heter Milly och Gilly – javisst."

"Just ja, du känner ju Gils. Hon är lite knäpp, men alla gillar henne ändå. I alla fall, Dee-Dee är en jättebra hopphäst, men det är inte alltid hon är på humör. Det är vid sådana tillfällen jag flyger ut på egna äventyr. Hon må vara galen, men bättre pålle finns inte." Han klappade kärvänligt om stoet, som högg i luften. Förtjusande.

"Varför rider du barbacka då hon ändå är så pigg?" frågade jag och vände hastigt Darling då Dee-Dee plötsligt fick ett infall och kickade efter henne. Hon påminde mig om Flame.

"Pigg? Hon är vild! Ursäkta, jag ska hålla avstånd." Ryan flyttade ut henne mot vägkanten. "Jag försöker variera träningen så mycket som möjligt. Jag är Vinterryttare, men vi har inte haft något att göra på länge. Då blir hon uttråkad och helt omöjlig att rida."

"Vad är det där för slags byggnad?" frågade jag efter ytterligare en liten stund och ställde mig upp i stigbyglarna för att se bättre. Ryan vred på huvudet och jag pekade mot den stora röda ladan.

"Åh, det. Har du aldrig varit i Cape Point? Det är stallet. Henrietta Rein äger det här stället. Hon är schyst, låter Dee-Dee stå gratis bara jag hjälper henne att halma och byta vatten varje morgon."